Jag träffar Boom Boom i deras replokal, söder om stadens ljus. Det är Söndag, en kylig höstsöndag. Som bäddad för höstdepressioner. Och nog verkar grabbarna en aning dästa när dom en efter en droppar ner i lokalen. Det har varit en jobbig helg. Sent omsider kommer dom i alla fall igång, och all trötthet verkar vara bortblåst, det slår gnistor och pojkarna vaknar till liv.

KINAKROG I SKÄRHOLMEN

Boom Boom, består av Jonne på trummor, Rikard på gitarr och Jockum på bas. Dom har spelat tillsammans i ungefär ett år. Men idén till bandet kläcktes betydligt tidigare, nämligen på en kinakrog i Skärholmen våren 83. Då Rikard och Jockum under en våt afton kom fram till att båda två hade en viss känsla för gammal 60-talsblues. Sommaren kom i vägen, men efter sommaren kom dom samman hemma hos varandra där dom plockade ut gamla vinylromanser.

JAKTEN PÅ JONNE

Efter ett tag kände dom att det var dags för en trummis och jakten började.
— Ja man började gå igenom trummisar man kände, men ingen kändes aktuell, säger Jockum och fortsätter: Men så kom vi ihåg Jonne, Rikard och han spelade ju båda i Snutslakt. Genom Krabban fick vi reda på att Jonne fortfarande existerade. Och genom en massa olika personer fick vi till slut tag i hans telefonnummer. Så en dag ringde jag upp. Och fick tag i en snubbe som hette Mongo (bas i Köttgrottorna) Jonne var inte hemma, men Mongo berättade att han precis hade köpt ett nytt trumset och verkligen var sugen på att börja spela i ett band igen.
— Men dom har han inte betalt än den jäveln! Så dom hämtar kronofogden på onsdag! Vi skrattar och Jockum berättar vidare: Så vi fick i alla fall tag på Jonne, så kom han hit och repade. Då hade Rikard och jag färdiga låtar. Så vi sa: “— Kan du gör något på dom här?” Och det kunde han.
— Fast Jonne var rätt skeptisk i början, fyller Rikard i.
— Skeptisk??? nja…
— Du sa att du tvivlade på att det skulle funka live, fortsätter Rikard.
— Ja det var det här med covers, min erfarenhet var att det är svårt att få det att funka bra.
— Ja men det funkade bra, avslutar Jockum.

SPETSIGA SKOR

— Du har ju spelat med i massor med experimentella band tidigare Jonne. Och när jag intervjuade dig i F.Ä-1, frågade jag: “— Det är många som undrar hur du kunde spela med i ett vrålpunkband som Snutis när du själv var så avancerad som trummis.” Och du svarade: — Det var intressant, jag brukade öva sambatakter i snabbare tempo!
— Det var ett bra svar, utbrister Rikard skrattande.
— Vad spelar du för trummor nu då? frågar jag.
— Jag spelar på mitt sätt, men så att det passar med deras och vise versa.
— Jag tycker ditt trumspel har utvecklats sedan du började lira med oss. Kanske inte så mycket tekniskt, men idémässigt, påstår Jockum.
— Det jag tycker Jonne är bra på, fortsätter jag, det är baspedalen. Den går hela tiden, den är väldigt viktig. Det är ju hjärtat i musiken.
— För mig beror det mycket på vad jag har för skor på mig, säger Jonne.
— Hahahahahahaha…
— Det är säkert, har jag gympaskor t.ex. funkar det inte alls. Men har jag spetsiga skor typ myggjagare, då flyter det. Dom når liksom fram över hela pedalen.
— Jag hade ett liknande problem i början, fyller Jockum i. Jag kunde inte spela om jag hade klackar på skorna. Jag kunde inte stampa takten. Men det var väl mest en psykologisk grej.
— Vad har du för problem då? frågar jag Rikard.
— Jag har inga problem.

GARAGE

— Det här med att ta gamla 60-talslåtar och spela är ju ganska populärt just nu. Är ni också ett Garage-band?
— Det blev mest så av en slump. Det är inget vi tänkt ut. Jag lyssnar inte alls på Garage-musik, säger Jockum och fortsätter: — Men vi går inte in för att låta slammrigt, snarare tvärt om. Vi vill ha ett rent ljud, stämsång och klara basgångar. Det är därför jag envisas med plektrum.
— Ja sången är ju betydelsefull i er musik.
— Det är det många band saknar, säger Rikard.
— Dom ringde från Stockholms Gosskör, skämtar Jonne.
— Vi jobbar mycket med sången, säger Jockum. Vi arbetar överhuvudtaget igenom våra låtar perfekt.
— Kanske lite väl mycket ibland, fyller Rikard i. Det finns ingen plats för spontanitet.
— Nej det är ingen jamsession när vi spelar, fortsätter Jockum. Men en sak är jävligt viktig: Det är happening när vi spelar ändå. Vi håller igång och garvar. Spontaniteten ligger i känslan vi förmedlar.
— Hur gör ni era egna låtar? frågar jag vidare.
— En av oss har en idé som låter bra, sedan spinner vi vidare på det, svarar Jockum. Så är det vanligt att den andra har något som passar till. Rikard fortsätter: — Att utgå från scratch går inte för oss, vi kan inte jamma fram låtar.

JIMMY BALL

— Vem är då Jimmy Ball? frågar jag vidare.
— Han är ganska fet säger Jockum och flinar.
— Är det din figur?
— Ja det kan man väl säga. Jag skriver mest om personer, som t.ex Jimmy Ball och Little Linda. Rikard skriver mest om saker…
— Men vem är han? upprepar jag.
— Det var så här; Jag satt hemma och plinkade, och så hittade jag basgången till låten. När jag hade spelat den ett längre tag, kom jag på att jag borde ha en text till. Så jag stannade upp, och så blev det “My name is Jimmy Ball”. Och det lät ju bra, men jag kunde ju inte sjunga det hela tiden. Så kom jag på refrängen: “I eat my mothers food like a excavator”. Först visste jag inte om jag sjöng grävling eller grävmaskin. Men det var grävmaskin, och äter man som en grävmaskin måste man vara ganska fet: “My bodie is so fat, that i cant move”.Det är ju mycket schabloner i blues.

SOCIAL FUNKTION

— Trots att ni inte är så kända ännu, har ni väldigt mycket spelningar?
— Vi har haft tur med spelningar, säger Jockum.
— Jockum är så jävla social, han har fixat många spelningar, säger Jonne och Rikard håller med.
— Det är inte fest för att vi spelar, utan för att en massa kompisar träffas. Vi fyller en social funktion. Får kompisarna reda på att det behövs ett band någonstans. Då nämner dom oss direkt. Så har vi fått en massa spelningar, säger Jockum och avslutar:
— Det är alltid kul när vi spelar, man kan komma helt sänkt till en repning. Men när man går därifrån är man glad igen. Skulle det helt plötsligt bli tråkigt. Då skulle vi lägga av genast…