Popmusik har alltid handlat om något slags rus. Att det är ett sätt att fly från allt annat i vardagen vet nog alla som läser den här tidningen. Något som blivit uppenbart för undertecknad på senare år är att de där rusen kommer alltmer sällan. I de första tonåren, när musiken inte var så mobil som nu, gick det ofta hela skoldagar då det jag främst tänkte på var att få komma hem och lyssna på blandband eller skivor.
Men det är med popmusiken som med allt annat man vänjer sig vid, det krävs hela tiden mer för att det ska kännas på riktigt och lika viktigt som det en gång så ofta gjorde.
Twig är ett av de band som under 2008 faktiskt fått mig att må som på högstadiet igen, i det hänseendet att de gjort låtar jag längtat hela arbetsdagar efter att få höra.
På bandets debutplatta ‘Life after ridge’, som släpptes i höstas, trängs låtar som låter “klassiska” vid första lyssningen. Det finns en enorm självsäkerhet i den svävande ljudbilden. Sångmelodierna är målande, stora och tydliga, precis som gitarrslingorna. Det är omöjligt att inte tänka på hur den bästa popmusiken från 1980-talet lät. Den svenska popscenen svämmar inte precis över av sångare som vågar ta plats, men det vågar Henrik Lindén i Twig. Många som hört hans röst har börjat prata om två ikoner från perioden då 70-tal blev till 80-tal.

— Nu tycker de flesta att jag låter som Edwyn Collins och tidigare fick jag mest höra att jag sjöng som Ian Curtis. De påminner ju inte direkt om varandra, så det kan tyckas märkligt. Men det är förståeligt att folk jämför en med andra sångare, det hör ju till. Att det är Collins som gäller nu har säkert att göra med att jag gör låtar i en högre tonart nu, säger sångaren Henrik Lindén när jag träffar honom och de två andra medlemmarna, basisten Joakim Bengtsson och gitarristen Mathias Nilsson, på Nobelmuseets bibliotek där Henrik arbetar.
Mathias ger sin bild av varför sången tycks ta så stor plats i Twigs musik:
— Jag gillar sångröster väldigt mycket och Henriks röst är väldigt speciell. Den är kraftfull och dramatisk även om han inte sjunger starkt. Jag tycker om att låta låten segla. Låta rösten bära upp låten. Då blir det nog så automatiskt att den upplevs som att den tar stor plats eftersom jag gillar att mixa den högt och tydligt. Och sen är ju Henriks texter väldigt bra också och det skulle vara synd om man missade dom. Men mest är det såklart för att den typen av röst kräver sin plats.
Henrik vidareutvecklar:
— Jag gillar mycket av musiken som kom på 80-talet. Då fick sångare ofta ta större plats och de tog ut svängarna mer. Jag tänker på musik som Associates, China Crisis och Kate Bush.
Att öppet tala om influenser verkar inte vara något som Twig-medlemmarna drar sig för. Om man någonsin hade tänkt fråga så tar de ändå upp det självmant.
— Inom litteratur och konst ses det ofta som något positivt om det märks att man tagit influens av föregångare. Så är det inte riktigt inom popmusiken. På så sätt lever popmusiken kvar i modernismen, mer än i andra konstformer framställs det som viktigt att det som produceras känns nytt, säger Henrik.
Han vet varför han gillar popmusiken som uttrycksform:
— Det unika är att det är något brett och lättillgängligt samtidigt som det finns ett djup och flera bottnar, att man hela tiden kan hitta något nytt i samspelet mellan text och musik.
— Texten till inledningsspåret på ‘Life after ridge’, ‘Ciao Ciao Bomb’, ser Henrik som en slags protest.
— Det är en protest mot hur det känns som att människor lever i bubblor, att ingen bryr sig om någonting som inte direkt påverkar en själv.
Twig har funnits sedan 2002 då medlemmarna strålade samman i en lägenhet i Skarpnäck. Hela tiden har de gjort låtar. Trots några singlar genom åren har debutskivan dröjt ungefär sex år.
— Det är så mycket lättare att spela in nu jämfört med när vi började. De tekniska möjligheterna har blivit mycket större, säger Mathias Nilsson.
När skivan väl släppts är det ett välplanerat album, i alla fall från bandets sida.
— Plattan och låtordningen är genomtänkt som helhet, med en A- och en B-sida. Vi har verkligen valt ut de låtar som vi tycker passade och sållat bort en del.
När du läser det här har Twig spelat in några jullåtar till olika samlingar. Till våren ska man spela in en ny ep.
— Då blir det nog ett ännu lyxigare sound. Man känner så många som spelar olika instrument och vi är sugna på att utnyttja det och bygga ut ljudbilden, säger Mathias.