En bok på engelska om den svenska punkvågen mellan åren 1977-1987. Kan detta verkligen tilltala fans utanför våra gränser? Vem har koll på Protes Bengt från Falun i Washington och hur i hela Hälsingland ska en snubbe från Barcelona förstå innebörden i ett så knasigt svenskt artistnamn som NobbyTåfjutt Band (från Malung)? Ja, man undrar ju. Saken är nog den att den engelska översättningen har flera förklaringar.
Delvis ska denna “punkbibel”, som har graderingar kring punkbandens skivutgivningar över hur svåra de är att få tag på (i mintskick), förklara för skivsamlare hur det förhåller sig med skivutgåvorna. Hur svåra de är att hitta. Hur många exemplar de kom i o.s.v. I boken listas samtliga låtar, skivbolag, år och nummer upp efter varje diskografi. Ett måste bland samlare och kalenderbitare.
Boken bjuder på flera mycket underhållande texter kring banden, som är noggrant uppradade i turordning från A-Ö. Under varje gruppnamn står staden/orten de härstammar ifrån. Allt detta kringarbete och all denna research är ett fantastiskt arbete i sig — det måste ha tagit oerhört lång tid för Peter Jandreus, författaren bakom boken, att få fram all information. Och det har det förstås gjort.
Som gammal punkare och skivsamlare är jag givetvis nyfiken på hur arbetet kring boken delvis gått till. Hur många galningar och original Peter kommit i kontakt med och hur hans känslor svallat under arbetets gång. Vi låter Peter berätta.

Berätta om första tankarna kring boken. Första fröet så att säga. Hur fortskred arbetet?
— Jag läste om Janne Starks första hårdrocksbok i gamla tidningen Backstage i mitten av 90-talet och tänkte: fränt jag gör en likadan bok om punk! En helt vansinnig idé som till slut blev till en sjukdom. 1998 var jag i det närmaste klar, men då kraschade min dator och allt material försvann. Jag gav naturligtvis upp och det var inte förrän mitt förlag hörde av sig några år senare som jag på nytt tog upp arbetet. Jag hade ju kvar pärmvis med handskrivna blad med alla fakta och med CD-brännare som främsta redskap för att inte katastrofen på nytt skulle vara ett faktum gjorde jag en omstart.
Hur gick du tillväga med all research och hur lyckades du få tag på alla dessa människor som är inblandade på ett eller annat sätt?
— Det var en hel del detektivarbete kan jag säga. Det är svårt att förstå hur kreativt man var tvungen att tänka när allt finns på nätet i dagens läge. I vissa fall visste man ju inte ens vilken stad vissa band kom ifrån så det blev ofta många telefonsamtal på måfå till personer med samma namn. På 90-talet hade de flesta fortfarande hemnummer och det gick ofta att spåra bandmedlemmar via föräldrar eller släktingar. Jag vet ärligt talat inte hur en sådan research skulle gå till idag. Oftast förlöpte dock det hela bra och jag har nästan bara fått positivt bemötande. Endast en handfull människor har varit omöjliga att ha att göra med och ett par av dessa är också de som gnällt mest på det färdiga resultatet. Den svenska avundsjukan…
Då måste du ha haft ett enormt kontaktnät. Du har väl hört en hel del minnesvärda och underhållande historier från alla dessa människor?
— Ja, jag har ju haft kontakt med de flesta av banden, i vissa fall samtliga medlemmar. I andra fall har det redan funnits en såpass heltäckande dokumentation att jag inte haft någon kontakt med bandet i fråga alls. Krutet har istället använts till att snoka fram — utanför de mest nördiga samlarna — de många totalt okända banden. Ambitionen har hela tiden varit att få så mycket förhandsinformation som möjligt direkt från bandmedlemmar och sen jämföra med fanzines och annan media. Inte helt sällan stämmer detta inte överens och detta har lett till en del kritik om faktafel. Men, som jag skriveri förordet till boken: vem minns bäst vad som verkligen hände efter så många år samt hur många versioner av samma händelse går det att spara upp?
Vidare har jag varit i kontakt med en del “profiler”; skivbolagsfolk m. m., tydligen har jag missat att ta kontakt med just dig, tyvärr. Vissa gamla bandmedlemmar är ju lite excentriska av sig och andra är rejält nersupna/nerdekade. Jag ska inte nämna några namn eller band, men en person jag ringde till svarade “Kuken!” och mer än så fick jag aldrig ur honom. En annan, som jag vid ett senare tillfälle fått reda på att hon suttit en hel del på psyket, var det knappt så jag blev av med. Jag fick nästan en punktant-stalker på halsen! Vad som verkligen överraskat mig är hur många det är av alla dessa punkarna som blivit väktare, något jag personligen inte får att gå ihop. Sen är det alltid kul att prata med riktiga pratkvarnar som t.ex. Deep Torkel och Mats Bodenmalm. Och det mest överraskande måste vara att det finns en punkkoppling till Jerry Williams. Skivan med hans gamla kompband Roadwork lär i skrivande stund fortfarande vara tämligen okänd av de flesta.
Har du personligen något minnesvärt från alla åren som du var “aktiv punkare”?
— Jag är fortfarande aktiv. Punken betyder fortfarande allt för mig på många sätt. Det handlar om en inställning och attityd till både samhälle och människor som aldrig kommer att försvinna hos mig. Min bok handlar förvisso uteslutande om musik men som Extreme Noise Terror sjöng: “in it for life”. Jag tycker att varje gång man går och ser nåt band, hamnar i en politisk diskussion eller lyssnar på nya bra skivor är minnesvärda oavsett om det handlar att däcka i sina egna spyor och missa alla banden eller att ringa runt till gamla bandmedlemmar eller ge ut skivor, fanzines och spela i band. Punken är inte nostalgisk till sin natur som jag ser det och jag försöker leva här och nu. Jag förstår förstås att detta låter motsägelsefullt att komma från någon som gett ut en bok om svunna tider, men det är så det ska vara. Motsägelsefullt alltså.
Jag har förstått att många rykten går kring diskografier efter dess utgivningar — kom du på något i efterhand efter bokens utgivning som borde ha kommit med?
— Vad saknas? Som jag ser det är den komplett. Som jag skriver i förordet så finns det lika många definitioner på vad som är punk som det finns lyssnare. Boken är ur alla händelser en encyklopedi om musik sett ur både ett historiskt och nutida perspektiv. Är det möjligen alla långväga kusiner som kom ur den allra tidigaste punken som saknas i boken? I så fall ska man vara medveten om att jag inte på något sätt gjort anspråk på att dokumentera en era. Hade jag velat det hade jag satt stopp 1981. För den som vill läsa om powerpop, new wave och annat som går att sortera under det minst sagt luddiga begreppet “ny våg” rekommenderar jag istället att införskaffa Peter Kagerlands kommande bok vilken kommer att bli en fantastisk dokumentation av punken med alla dess avknoppningar från den första vågen. Själv har jag börjat på volym två. 1987-1997. En minst lika spännande period med trallpunk, kängpunk m.m.
Du har med andra ord haft en del huvudbry kring genregränser? Vad är punk och inte? Var går gränsen till postpunk. Är Commando M Pigg punk eller Perfekt Alibi postpunk, bara för att nämna ett par exempel.
— Nej jag har en ganska klar bild vad jag själv anser platsa i olika genrer. Däremot var det svårt att välja vilka band som skulle få en biografi eller inte. En del band åkte ut och in som en jojo och till slut bestämde jag mig för att hellre fria än fälla och kapitlet “peripheral bands” blev längre och längre allt eftersom arbetet fortskred. Åter igen vill jag hänvisa till vad jag skrivit i förordet. Punk kan vara så mycket mer än musik och i sitt allra tidigaste skede var definitionen minst sagt förvirrande. Subgenrerna kom ju långt senare, eller rättare sagt användandet av begreppen. För någon som lyssnade på Sex Pistols och Ebba Grön en sommar i slutet av 70-talet är förstås begrepp som t.ex. “dark wave”, “powerpop” och “crust” helt okända. Nu hårdrar jag naturligtvis det hela, men det är absolut nödvändigt att spalta upp det på det sättet då punken aldrig slutat utvecklas. Vem trodde till exempel att det som banden Skitslickers och Anti Cimex skapade för 25 år sedan skulle ligga till grund för ett så pass modernt begrepp som “neocrust”. Jag avskyr begreppet “postpunk” för det säger lika lite som systerbegreppet “ny våg” om vad det är för musik det handlar om. Förvirringen är ganska lik ett ord som “dance” för att beskriva dansant klubbmusik i början av 90-talet, men till skillnad från ordet “postpunk” försvann det åtminstone som term i takt med att musiken utvecklades åt olika håll. Den första Commando M Pigg-sjuan var lite mörk, men sen blev de snabbt ett helt vanligt rockband. Jag hör dock ingen punk i vare sig dem eller Perfekt Alibi.
Minns du förlagan till ettnollett, punkfanzinet PACK från åren 1982-84, och samlingskassetterna Varning för punk, Youthanasia och En svensk tiger? Grejer som jag släppte via mitt lilla kassettbolag uppe i Luleå. Har du något av detta själv?
— Ja, visst minns jag och jag har kassetterna och ett par nummer av tidningen. Luleå är ju en tom plats i min bok tyvärr. Har alltid undrat varför. Det enda band som släppt en skiva jag kan komma på på rak ann är Pöbeln och det var så sent som på 90-talet.
Din personliga tio-i-topp från boken.
— Jag ombads göra en liknande lista av en annan tidning och då insåg jag att när jag började lista skivor att jag var tvungen att lista samlingsskivor med vissa band så de bästa låtarna inte fanns med på skivor som kom ut då det begav sig. Jag försöker väl igen. Utan inbördes rangordning:
Boxen med Ebba Grön är given. Moderat Likvidation CD:n likaså och det måste vara på CD annars missar man de fantastiska livelåtarna. Attentat ‘Pilsner punk och poesi’, en till samling. Dr Zeke ‘Jag ska aldrig dö’ 7″. När ska vi få höra alla de osläppta låtarna? City Kent ‘Cancer’ 7″. Vicious Visions ‘I beat you’ 7″ (Sveriges Suicide fast råare och punkigare!). Huvudtvätt ‘Extrem p EP’. Mob 47, dubbel CD:n släppt i Japan med samtliga inspelningar. Pnissarna ‘Jugend’ 7″. Mandarines-EP:n, i poppigaste laget kanske men ändå.
Till sist.
— Bara de vanliga klyschorna: Tänk själv! Det är mycket viktigare att spela än prestationen i sig! Punken kan aldrig bli elitistisk för då förlorar den sin själ! DIY är alltid coolare (Sex Pistols “rock’n’roll swindle” undantagen)!
— Det är det som är punk för mig och min bok har egentligen inte så mycket med det att göra. Vissa missbrukar droger, sex eller är fast i andra beroenden. Jag gillar skivor.