“— Norrut. Det är sport och industri och önskar man hålla på med annat så ses man i allmänhet som bög och/eller kommunist. Som om det vore nåt fel med nåt av det. Det är hell on earth.
Det är lätt man vill därifrån då. På något sätt. Antingen drar man, rent fysiskt, eller så lär man sig ta en smäll nu och då och spelar popmusik som om livet hängde på det.
Man spelar sin pop sjukt hårt och högt, med hopp om att häcklarna ska spy av volymen.
Förstår ni? Det finns inget smart jämfört med det smarta man finner på universiteten. Det är smart, men bara i jämförelse med alla dumjävlar man konfronteras med dagligen och överallt. De som kan svetsa och heja på hockeylag och vill döda alla som gör något annat. Och det är hårt och det är högt och man är lite oberäknelig, rädd att någon ska slå en så man slår först. Man blir snygg, man blir grym på gitarr, man lär sig sjunga och man lär sig att stå för det.
Det här är ett geografiskt fenomen. Norrut i hela världen är den här musiken ett faktum. Hamburg, Manchester, Boston, Sydney. Inte så musklig jämfört med den genomsnittliga hårdrocken, men snabb och vältrimmad. Det här är Luleå, det här är Park Hotell!”
Några väl valda ord av mentor Mattias Alkberg, den rätta profilen att presentera Park Hotell.

Cristian Ramirez i Park Hotell vill berätta mer:
— Det började mer eller mindre i början av nollnolltalet. Jonas Teglund började spela med mig någon gång efter att vi spelat in ett album för Planekonomi, det som sedermera blev Epn ‘The guest who stayed forever’.
— Innan allt detta hände det en jävla massa. Min bästa vän Emil Johansson hjälpte mig med låtmaterial, han spelar bas. Vi hade någon slags uppfattning om att det skulle låta som My Bloody Valentine, vilket det kanske gjorde. Samtidigt hade vi lyssnat på en massa Luleåband; BQ, Him Kerosene, Fireside…
— Vi börjar böja gitarrsträngarna för att efterhärma vissa av låtarna från The Bear Quartets ‘Penny Century’, ‘Cosy Den’ och Him Kerosenes ‘Recorder’. Någon gång där i början låser Mikael Heinonen fast svajet i min gitarr. Du vet han som gjorde alla omslag för det här banden i Luleå, typ. Det beryktade böjet gör man med vänsterhanden på gitarrhalsen. Jag tror att om det finns ett sound i Luleå, så är det det. Man böjer strängarna på ett visst sätt, inget skrevrocksätt, men på ett speciellt sätt. Kanske hårt, om man har tjocka strängar, kanske mjukt om man har tunna strängar. Men man böjer. Kanske är det Micke Heinonens förtjänst. Ingen aning.
— Jag och Jonas finner varandra någonstans däri allt böjande av gitarrsträngar. Sen hoppar Petter in på basen, kompis till Jonas. Ett tag hoppar Micke Yvesand, en annan kompis till Jonas, in på trummor. Vi gör bara skitspelningar, verkligen bara skitspelningar. Ibland har vi trummaskin och då gör vi ännu värre skitspelningar. Man blir typ less. Arrogant på scen för att man får uppfattningen om att alla tycker att det är skit. Och det är skit. En tid efter detta spelar jag och Jonas in på kassett, vi spelar in många demos. Vi hör vad det kan bli så vi fortsätter. Vi börjar repa och äntligen börjar det låta bra på scen. Ungefär såhär fann vi varandra och det är väl någonstans där vi befinner oss nu.
Och hur lärde du känna Mattias Alkberg & Co?
— Matti lärde jag väl mer eller mindre känna när jag gick i högstadiet. Jag arrangerade en spelning med BQ och Brick, typ -98 på Ebeneser. Peter Nuottaniemi, textförfattare och basist i BQ lärde jag väl känna någonstans i samma veva. Han var vaktmästare på ABF och hade dessutom ett enormt skägg, vilket roade mig ganska mycket då. Av någon anledning började jag spela med honom och en konstnär som heter Mats Wikström. Vi hade ett band som hette Container of love. Extremt märkligt band. Det få konserterna vi gjorde brukade alltid resultera i att Peter blev arg och drämde basen i scengolvet och klev av. Mats hade byggt märkliga högtalarlådor i kartong och dragit om kretsarna på gamla orglar så att det lät som flygplansmotorer. Med hjälp av detta och gitarrer ställde vi till med en jävla massa oljud. Jag tror Peter alltid blev arg för att han tyckte att vi spelade för länge. Han hamnade aldrig i det där meditativa tillstånden som jag och Mats hamnade i.
— Matti frågade mig en gång om jag ville börja spela med ett band han skulle starta efter ha sett mig spela med ett band som hette El simon y el flamingo loco. Vi skulle heta Mattias Alkbergs lungor. Om jag minns rätt så spelade vi någon gammal Pornografi-cover (Pornografi var förlagan till The Bear Quartet /Red.) och något med Buzzcocks i samband med det första repet. Med honom blev jag kvar. På gott och ont.
Det går rykten. Är ni otursförföljda i Park Hotell?
— Otursförföljda är vi kanske, men sen har vi motsatsen. Jobbiga situationer löser sig alltid för oss. När det är som värst händer oftast något bra och kvar blir något näst intill andligt i motsats till det extremt jobbiga. Du vet, tes, antites, syntes.
— Jag drömde en gång att jag befann mig i den där filmsekvensen när Mussepigg och Långben sitter i en skenande husvagn nerför ett berg och käkar majskolvar och att jag befann mig mitt i allt det där kaoset. Men allt ordnade sig till slut och solen tittade fram. Jag antar att Petter representerar Mussepigg och Jonas Långben i den drömmen. Så kan det kännas när man ska ut och spela med Park Hotell.
— Ska man dra det ett steg längre kan man ju säga att det är Petter och Jonas fel, att det är dom som är sämst. Men så är det ju inte, det var ju jag som tappade min jacka i en pöl av hundpiss senast t.ex. Det var jag som handlade upp mina sista pengar på en korv hos Günters i Stockholm så att jag inte tog mig till flygplatsen o.s.v.
Har du några kopplingar till hur musikscenen var förr i Luleå med omnejd? Jag vet ju av egen erfarenhet att min tid som fanzinemakare på Lingonstigen var intressant, men musikscenen var extremt torr i kölvattnet efter seg progg som Rekyl och diverse blues/hårdrocksband som dominerade på 70-talet. Några undantag fanns ju. Mattis punkband Joon Erektion + Pornografi, The Yeah och Kavalleriet och senare Scümback, förlagan till Fireside. Berätta gärna hur din relation är till staden du bor i förr och nu.
— I högstadiet hade jag lånat Penny Century med BQ på bibblan. Runt den tiden blev man medveten om alla fantastiska band som kom från Luleå; Fireside, Breach, Him Kerosene. De banden betydde väl egentligen allt. Någon i Breach nämnde Apesex. Fan, vad jag letade efter den gruppen. Hade ju ingen aning om att det var Mattis och Pelle Gunnerfeldts gamla band.
— Det finns väl en slags stolthet kring det här. Men det är mest i brist på att ha andra bra saker och säga om Luleå. Jag tror inte de banden har gett sitt geografiska läge en enda tanke, med undantaget BQ, men det är ju bara Matti som bor kvar i Luleå. Alla andra bor ju typ i Stockholm. Att komma från Luleå idag och spela det vi gör är väl egentligen ganska tråkigt. Det är dessutom bara jag och Mikael som bor i Luleå. Visst det händer det en massa saker här nu, men inget som känns direkt intressant för mig personligen. Det är inte alls som BQ’s romantiserande i tidningen POP om Svartöstaden och Luleå. Det var bättre förr.
Vilken miljö har betytt mest?
— Vi har ju i stort sett bara funnits i Luleå och har inte varit på så många andra platser. Hade jag växt upp i Umeå hade jag nog hållt på med helt andra grejer, hade jag växt upp i Skellefteå likaså. Då kanske man till och med varit lycklig och kristen, eller nåt.
— Förr hade nog Svartöstaden en mörk tilldragande kraft. Det måste ju ha påverkat mig i någon mån, kan inte tänka mig något annat. Som alla andra födda 80 någon gång så har Nirvana haft en stor inverkan på mig. ‘In Utero’ är en skiva jag fortfarande kan lyssna på. Sen minns jag även att jag hittade några Morrissey-skivor i min brors rum när jag var liten. Jag gillade verkligen sättet Morrissey sjöng på. Andra minnen kopplat till min uppväxt som musiker är Peter Nuottaniemis blandband med New Order, Soft Cell och Joy Division. Det var på den tiden man hade freestyle, icke att förglömma.
Berätta om processen kring ert debutalbum. Det har östs en del fin kritik kring skivan.
— Skivan består ju å ena sidan av riktigt gamla låtar å andra någon enstaka ny. Ett ganska typiskt debutalbum. När det blev klart att det skulle bli Jari Haapalainen som skulle producera kunde vi ju inte bli annat än glada och förväntansfulla. Jag hade jobbat med Jari tidigare i och med Ditt hjärta är en stjärna-inspelningen med MABD, så jag visste hur han jobbade i studion. Han är ju extremt effektiv och snabb. Det finns inte mycket tid för reflektion och eftertanke. Han fick helt klart det spretiga att bli mindre spretigt. Skivan låter rent ljudmässigt ganska nära det vi tänkte oss, kanske inte lika smutsig som vi ville ha den.
— Jag ville faktiskt att den skulle låta som Big Dippers första, rent ljudmässig, och ha den känslan. Kanske till och med som Replacements album ‘Pleased to meet you’. Båda skivorna kom ut 87, båda är amerikanska. Med dagens mått mätt låter dom ganska uselt. Därför finns det ju kanske inget som låter så idag. Gör det det så låter det sökt och eller kanske till och med kokett. Jaris resultat blev varken eller. Det blev helt eget, konstigt, tidlöst — till och med tråkigt. Det tycker jag är coolt, att det är en ganska tråkig skiva. Vi har inte försökt göra hits anpassade för radion.