(Älmhult)
PER FAELTENBORG

När, var och hur började allt?
— Efter att ha spenderat första delen av 70-talet som ganska ordinär Sweet- och Kiss-fan så öppnades en ny och viktigare musikvärld för mig när jag 1978 kom i diskussion i uppehållsrummet med Älmhults, då enda punkare, Robert Jelinek (The Creeps /Red.) och Isse Samie (Backdoor Men /Red.). Ut åkte Poster-affischerna och in flög Pistols, Damned, Buzzcocks, Stiff Little Fingers m. m.
— På den tiden, i en liten avlägsen ort utan dagens lättillgänglighet med internet etc., så var enda sättet att få höra all ny häftig musik, att bli en skivsamlare. Studiedagar spenderades på Julius platthandel i Lund och Musik & Konst i Malmö eller så fick man skicka efter från Pet Sounds och slutligen importera från London för eget bruk. Jag och Isse samlade på oss en hel del och behövde göra en utrensning av dubbletter och felköp. Vi gjorde en “skivlista” på en dubbel A4 och satte in en annons i Schlager. Det var enda sättet man kunde nå ut på den tiden. Det blev en succé. Vi sålde allt på listan och fick en massa nya kontakter att byta och köpa skivor av också. Isse drog till Stockholm för att jobba på Vinylmania och sedermera köra igång Dolores i Göteborg. Jag fortsatte med att åka till London med tomma resväskor som jag fyllde med skivor till bristningsgränsen. Kallade mig ‘Real Records’ innan jag upptäckte att Pretenders och Johnny Thunders bolag hette det. Jag bytte snabbt namn till ‘Doc. Cool’, men när resorna hade tätnat till minst varannan månad och det var en heltidssyssla så slog jag till 1986 och flyttade ut ur pojkrummet till en riktig butik och registrerade en firma. Eftersom jag inte hade läkarlegitimation så kunde jag inte behålla namnet och då fick det bli ‘Hot Stuff’. En Stones-låt, en diskodänga och det var ju heta plattor vi dealade med. Fram till dess var det mest punk och garagerock som gällde.
— Robban, Isse och mina andra polare spelade ju i The Creeps och Backdoor Men så det var mest det som gällde. Jag skötte deras postorder och tog även hand om fanmail och var allmän hjälpreda. Jag släppte några av deras tidigaste inspelningar på kassett och distribuerade även deras utländska skivutgivningar i Sverige. När Backdoor Men lade ned så startade basisten Steve och några andra polare Daffodils som blev min första släppta vinylskiva 1988. Jag gjorde även två singlar med Stockholms Highway Slugs som var tio år före Hellacopters och som jag är stolt för idag även om de är bortglömda. Samtidigt började jag importera belgisk EBM som totalt saknade distribution i Sverige trots många recensioner i bl. a. Schlager. Det blev en succé och vips var jag syntharnas okrönte hovdistributör i Sverige. Omsättningen ökade och jag fick hyra in personal. De rekryterades från kompiskretsen i Älmhult och bl.a. Jocke Gävert som idag driver Imperial fanns i lönelistan. I och med att inget av de etablerade bolagen tog hand om synthgenren i Sverige så var det flera band som kontaktade mig om att få ge ut en skiva. Pouppée Fabrikk blev först ut med ett album på min nya etikett Energy 1990.
— Samtidigt fanns det två Älmhultskillar till som höll på med att ge ut synthmusik från pojkrummen. En av dem var Krister Axner , idag känd musikjurist i Stockholm. Tillsammans med honom och en kille till, startade vi det fristående skivbolaget Energy Rekords. Records med K eftersom vi tyckte Stranded var en bra förebild på ett bolag som renodlade sig i en genre. Första plattan blev en ‘Tribute to Depeche Mode’ där vi samlade alla våra signingar som Pouppée Fabrikk, Cat Rapes Dog, Elegant Machinery, Spock, Page tillsammans med de hetaste banden på den scenen 1991. Skivan sålde 20.000 ex. och vi fick intresserade distributörer över hela Europa. Vid den tiden var det unikt. Det var nästan bara Abba och Roxette i Sverige som sålde utomlands. Knappt ingen “indie” nådde utanför gränsen. Vi fick mycket uppmärksamhet och även artister utanför synthgenren kontaktade oss. När vi licenserade tyska kultgruppen Die Krupps och lyckades få in dem på topp tio på listan i Sverige och breaka dem först i världen så var det flyt på alla fronter. Blue for Two ville att vi skulle ge ut dem och vi expanderade och var till slut sex personer som jobbade heltid med bolaget på Malmökontoret 1994. Vi startade flera underbolag. Cascade släppte bl.a. breakbeat med LCD som slog i USA. Beat That! var var “indiepop”-etikett där vi gjorde Yvonnes två första album, debut-Ep:n med The Ark och Sindy kills Me m.fl.
— Vi blev nog lite ofokuserade med för många järn i elden. Mina kompanjoner tröttnade en efter en och satsade på andra karriärer. Ett par av de anställda värvades till Playground när det startades. Där stod jag ensam kvar med en anställd kvar som var Håkan Karlsson som är mest känd för Emmabodafestivalen. Jag hade hela tiden kört Hot Stuff parallellt i Älmhult så vi två smålänningar flyttade hem till Älmhult med Energy. Med tiden fick Håkan lägga hela sin tid på festivalen och jag värvade Torny i Project-X som ersättare. Vi fortsatte ge ut en hel del en bit in på 2000-talet, men när fildelningen ökade och skivförsäljningen sjönk drastiskt fick Torny sluta och gick till Border Music. De senaste åren har Energy gett ut Eddie Bengtssons Sista Mannen På Jorden och hans andra projekt samt förvaltat backkatalogen.
— Numera är det Hot Stuff igen som står för skivutgivningarna. Då endast i vinylform. Vi har blivit specialister på att ge ut mer eller mindre etablerade artister på vinyl. Vi gör begränsade upplagor med påkostade omslag och ofta även bonuslåtar. Cirkeln sluts. Vi är tillbaka där vi började. Små upplagor på vinyl för skivsamlare och begagnade rariteter. CD säjer vi knappt längre. Det är hårt i skivbranschen, men gör man nåt man älskar så kan det aldrig gå helt fel.
Det mest minnesvärda under åren?
— Det finns många ögonblick, framförallt live och på turné som är oförglömliga var för sig. Jag kommer att tänka på när vi gjorde vår första Virtual X-mas gala 1992 som var en julfest med våra egna band. Jag stod i entrén och var jultomte och delade ut en jul-CD med kvällens band och det var så uppskattat att folk kysste mina fötter och kinder, kramade mig och var så tacksamma för denna lilla plastbit. När vi körde samma festival sista gången 2000 så sa nära hälften nej tack eller kastade helt enkelt skivan på golvet. Där kan man snacka om att bli nedgraderad. CD:n slutade att vara sexig vid millenniumskiftet.
— Det finns flera plattor jag är stolt över. Blue for Twos ‘Earbound’, Yvonnes andra album, Cultivated Bimbos första album och många kluriga poplåtar med Eddie Bengtsson. Även Epn med The Ark och inte för att jag var först att hajja dem utan för att det är det bästa de har gjort. Det jag ångrar mest är väl att vi aldrig gjorde deras debutalbum. Det hade blivit bra. Tyvärr hade vi inte pengar till Olas alla visioner om stråkensembler m.m. Kanske var det tur för dem. Hade de gjort den plattan kanske de hade varit ett mindre betydelsefullt band i svenska rockhistorien.
— Vi gjorde en CD till en Star Wars-utställning. Den hade jag kunnat vara utan.
Framtidens Hot Stuff?
— Genom åren har jag varit aktiv i lokala musikföreningar och arrangerat konserter m.m. Sedan ett par år så gör jag det kommersiellt och startade ett nöjesställe i våras tillsammans med två kompanjoner. Nattklubb, rockklubb, restaurang och eventanläggning. Det är väldigt inspirerande och där kan jag ha nytta av min A&R känsla på ett nytt sätt.