“Punken e död!”

Ett nött uttryck från punkens glansdagar. Kanske fortfarande ett välvalt ordval om man snackar “riktig punk”. För vad är egentligen “riktig punk”? Den diskussionen drogs fram redan på 80-talet — efterpunkens glansdagar och postpunkens storhetstid i främst England.
Postpunken har förstås ingenting att göra med “den riktiga punken”. Och vad är då “riktig punk” kan man fråga sig? De flesta “riktiga punks” anser att det bara är Pistols och 77-punken som är den riktiga. Andra, mer musikaliskt, inbitna drar på gränserna och menar att även hårt rockande grupper som Motörhead och indiansminkade Adam & the Ants bör tillhöra den första punkvågen (ja, nu glömmer vi 60-talspunken). Handlar det om hur fort man spelar eller om attityd? Den frågan kommer alltid att stötas och blötas i sammanhanget. I detta nummer tas detta upp delvis i samband med boken ‘The encyclopedia of Swedish punk 1977-1987’, där jag intervjuar Peter Jandreus.

Förlagan till ettnollett, fanzinet ‘PACK’ (med tidstypiskt anarkist A), kom fram i efterpunkvågen, eller snarare råpunkvågen, och tog sin form 1982 i mitt pojkrum på Lingonstigen uppe i Luleå. Band som Partisans, Blitz, Discharge och Exploited var hjältar i genren — fast “gamla Ramones” var trots allt mina största idoler. Nio nummer gavs ut och ‘PACK’ kopierades mer eller mindre i smyg på min praktikplats i centrala Luleå på ‘Annonsbladets’ kopiator med chefens goda minne.
Efter ett tag kom Tunapunkarna över till mig. Först kom en rakad Roine, som hade tveksamma idéer om samhället och stor svensk flagga på väggen hemma. Sen kom Matti och gänget. En liten, spretigt rödhårig Mattias “Matti” Alkberg, med kompisar. Vi lyssnade på råpunksinglar och käkade påsvis av min mammas nybakade bullar. Som äkta norrbottningar drack vi givetvis korpsvart kaffe till. Det var myspys, bullar och råpunk.
Här hemma i Sverige hände också mycket bland kidsen som ville spela punk, bara för att man kunde. Jag hade en löst sammanhållen grupp under namnet Jesus i betong (Jo, Cortex spelade en viss roll kring namnvalet). Det gick rykten om att vi hade spelat in en C60-kassett med 217 låtar. Några sekunder korta allihopa! Det stämde! På sätt och vis. Det gavs ut en kassett med punkigt omslag på ett förunderligt sätt. Jag vet inte riktigt vad som hände där. Den sålde rätt bra. Brevbeställningar strömmade in till Lingonstigen. Min bana som punkmusiker var kortlivad och några sista försök gjordes hemma i pojkrummet med ett skruttigt trumset som slamrade i takt med Ramones första platta. Morsan stod i köket och slamrade med disk. Undrar vad grannarna tyckte?
Jag satsade på att klippa, klistra, skriva och rita istället och fanzinet ‘PACK’ bildades efter inspiration från andra zines i södra Sverige, och min kusins kopierade “debatt/serie”-zine ‘Punk Puritanen’, där Gunnar (numera Robban, som min kusin heter) pennfajtades med bl. a. Jan Gradvall (Jörvars Gosskör). Jo, på den tiden skrev man brev för hand! Det var rena hantverket.
Just debatterandet och alla teckningar som gjordes var (och är) min kusins gebit. Min styrka var slagorden kring punkbilderna och mina egna teckningar (som dominerade ‘PACK’). Intervjuerna och recensionerna var relativt enkelspåriga. Inga djuplodande artiklar precis.

På tal om kassetter. Jag gjorde flera mer eller mindre mytomspunna samlingskassetter, som såldes via Schlagers radannonser, med diverse svenska punkband- och annan alternativ musik. Mest omtalad är ‘Varning för punk’ som kom i två volymer. Hela konceptidén med namn, bilder och allt snoddes sen av en ökänd punkare, med förnamnet Mats och efternamnet Bodenmalm på 90-talet, som gav ut en fet cd-box med samma titel. Inom punken stjäls det pardonlöst!
Dessa kassetter gav mersmak och jag gav kort därefter ut flera olika under namnen ‘Youthanasia’ volym 1 och volym 2 (fortfarande råpunk), ‘En svensk tiger’ (råpunk och ny våg), ‘Songs to Remember’ (ny våg och synt) och ‘The Moon has Blown up!’ (kom under garagevågen i mitten av 80-talet).
Nog om detta, vi får ta upp betydligt mer kring detta ämne i nästa nummer av ettnollett som kommer ut under senare delen av 2009 — 25-årsjubileumsnumret!

Punknostalgin spinner vi som du märkt på i detta nummer. Patrik Forshage gästade ettnollett med en intervju med Stry Terrarie — levande legend med långt förflutet i ämnet. Tommy Gunnarsson fick äntligen publicera sin Au Pairs-artikel och undertecknad snackade med Peter Jandreus bakom “Svenska punkbibeln…”. Sen kan jag tillägga att ett flertal artiklar riktas i sin frågeställning mot denna tidsepok — detta och mycket därtill.

Jag måste också tillägga att förra numret, som var en nytändning i ettnolletts snart 25-åriga tid på jorden, plockades, häftades, etiketterades och präglades FÖR HAND! (AD anm. Nicke och jag kunde inte röra armarna på 2 veckor efter att ha präglat 1500 omslag i en handdriven grafikpress på Konstfack, men va fan. DIY!)
Ni ska veta hur mycket kärlek och hantverk som ligger bakom tidningen. Nu vet du vad du får och betalar för — med råge!