Pascal är en trio som förenats i sin kärlek för skramlig pop och uppstoppade fåglar/djur. Pascal är en gotländsk trio som tagit sin publik med storm. De är ett band som tar hand om sin publik och ger så mycket av sig själva att de får tio gånger så mycket tillbaka. Pascal har kort och gott Inlevelse, charm och känsla! Något mängder av band saknar idag. Pascals attityd gör att de är så poppis i den krets som tagit dem till sitt hjärta. De blandar vilt mellan olika stilar och bli inte förvånad om du hör en gnutta The Cramps och syntpop uppblandat med klassisk svensk punk som Ebba Grön och KSMB.

Pascal bildades i februari 2005. En dag var Isak ute och gick. Innan dess hade han sparkat in sin spis. Han var ute i en skog och såg någonting långt borta som blänkte. Han drogs mot det som visade sig vara en rysk spritflaska med en ylande varg på. Inuti fanns Pascal — en rysk sjömans binnikemask. Isak tog med Pascal till replokalen och då skapades från tomma intet ett mördarriff som senare tillsammans med Mimmi och Manuela blev Pascals första låt ‘Kom inte till mig’.
Under påsken 2005 spelade Pascal in sin första demo i replokalen och det var då grottsoundet blev ett faktum. De mixade demon och lade reverb på allt. Resultatet blev ett ganska mörkt sound med mycket tryck i. Kärlek och hat, vilken vacker kombination som Erasure sjunger i ‘I love to hate you’. Det är Pascal i en ask.
Mimmi som spelar trummor och gillar Steven Segal, zombiefilmer och historisk geologi och 80-talssyntpop och Isak som sjunger och spelar gitarr och som skarpt gillar när David Byrne gör sin fågeldans i ‘Stop Making Sense’, ville svara på några frågor.

Vem är Pascal?
Isak: Pascal är ett namn och måttenheten för tryck. T.ex. vulkanutbrott mäts i Pascal. Man kan även mäta blodtryck i Pascal. Måttenheten är uppkallad efter vetenskapsmannen och filosofen Blaise Pascal.
Är ni alla riktiga gotlänningar? Vad är det bästa enligt er som kommit från ön ur musikhistoriskt perspektiv?
Mimmi: Jag är ingen riktig gotlänning — jag flyttade till Gotland för att plugga biologi och träffade då Manuela (tredje medlemmen i trion /red.) som gick i min klass. Hon och Isak är äkta.
Isak: Jag är den enda i bandet som är född på Gotland, i Sproge utanför Klintehamn. Synd och Skam är namnet på två människor som spelar musik från Gotland — “musik från syndens näste”. Mycket annat känner jag inte till.
Ni har bred musiksmak och jag blir glad i själen att ni inspirerats av The Cramps, Spacemen 3 och Jesus & Mary Chain, något jag växt upp med själv sen 80-talet. Vad känns mest intressant för er: att leva i nuet eller blicka tillbaka?
Isak: Det är aldrig något vi tänker på. Vi gör ju det vi gör och det blir som det blir och det viktigaste är att vi känner en stor känsla när vi spelar. En gång träffade vi Jim Reid (The Jesus and Mary Chain) i en hiss i Husqvarna. Vi sa att vi brukar bli jämförda med dem, att vi blivit anklagade för att ha stulit från dem. Jim sa att de stulit det mesta av sin musik från andra. Jim påminde om en uppstoppad mycket torr och dammig uggla, nära att ruttna sönder…
Mimmi: Jag är definitivt ingen musiknörd, men jag gillar dock musik från 80-talet eftersom jag gillar synt. En favorit är Nitzer Ebb. Tears For Fears, A-ha och Alphavilles första album är andra favoriter. Så visst strävar man bakåt i sitt musiklyssnande, framtiden ter sig skrämmande.
Ni är ju en trio. Hur ser ni på kollegor som t.ex. Violent Femmes och för att dra det till sin spets, The Cramps, som är uppenbart kaxiga i sin framtoning?
Isak: Det är ju mest skönt att inte vara så många, allt blir enklare, och så känner vi ju varandra bra. Men om vi skulle vilja ha en säckpipsorkester med oss så skulle vi det. Vi har ingen särskild syn på andra trios.
Mimmi: Jag vet inte vilka Violent Femmes är, men jag tror att en trio kompletterar varandra på ett bra sätt — tror inte det finns plats för fler människor i Pascal. Vi tre har olika personligheter som smälter ihop och samtidigt “clashar” på scen och utanför scenen.
Var går er musik hem bäst? Jag har förstått att era liveuppträdanden är innerliga och en upplevelse i sig. Var vill ni helst uppträda om tanken svindlar?
Isak: Män över trettio och musikkritiker verkar gilla oss. Har även hört att stora grupper av barn ska uppskatta vår musik. Någonstans i öknen eller i klippigabergen skulle vara kul att spela… Helst inte i Köping om vi kan slippa.
Mimmi: Vad roligt att du har hört det, du måste komma och titta på oss någon gång. Jag upplevde när vi spelade i Norrland att folk förstod vår musik. Kanske för att människor där inte är konstlade och att de begrep att Pascal inte är någon slags indiepop-new wave punk… vi är bara Pascal. Så jag vill gärna spela i Norrland igen.
Hur tror ni ert nya album tas emot utanför rikets gränser? Era texter begränsar väl en del och kan albumet ge er nya möjligheter å andra sidan?
Mimmi: Vi hoppas på många spelningar i Norge. Vi spelade där en gång på en festival tillsammans med Satyricon — det var mäktigt. Man får mer betalt också för vi är så fattiga och Isak ska få en bebis så det hoppas vi på. Jag tror att texter på svenska aldrig är en begränsning — det är ju inte så att vi skulle slå utomlands i vilket fall som helst. Många band vill ju gärna tro det och vill leva upp till någon slags rockmyt. Vi har fötterna på jorden. Jag tror att man bara gömmer sig om man skriver på engelska — det blir mer avskalat på svenska.
Isak: Tyskland borde gilla oss. Hela världen borde gilla oss. Det skulle vara kul att uppleva ett annat land. Jag tror dom skulle förstå oss i andra länder också. Våra medel är ju rätt enkla. Människor som skriker förstår ju varandra. Precis som apor. Men vi får se.
Framtidsplaner!
Isak: Framtidsplanerna handlar mycket om biologi, men vi kommer nog hinna med att spela en del i vår. Nya skivan ‘Galgberget’ kommer i januari.
Mimmi: ‘Galgberget’ är inspelad på Gotland under våren i världens vackraste studio med utsikt över havet. Annars jobbar jag och Manuela på att någon gång ta examen i biologi. Manuela ska bli ekolog och jag ska bli ekotoxikolog.