Umeåkvartetten KVLR är tillbaka med ett briljant album och med ett spontanare uttryck sedan förra albumet. André Lundström har mött dem på plats i norr.

— Jämför man nya skivan med den förra så var den här mycket roligare att göra, säger KVLR:s trummis Magnus Öberg när vi ses en eftermiddag på kontoret där han driver det egna skivbolaget Chalksounds.
— Förra skivan var inte så mycket lek. Tråkig att spela in och tråkigt resultat. Den här skivan var det inget tragglande med utan mera rakt på.

KVLR (Stickman Records), som skivan heter spelades i princip in live i olika studios men även i replokalen och i polares kök hemma i Umeå. Tidsmässigt tog det två månader att färdigställa skivan och effektiv tid i studio var inte mer än en vecka.
— Det var roligt att hålla på och det blev ju ett jävligt bra resultat. Bland annat spelade vi in i Komeda’s egna studio samt i Tonteknik (Meshuggah, Refused m fl) säger Magnus.

KVLR, som tidigare hette Kevlar, fick byta namn efter påtryckningar från ett stort multinationellt företag som fann det högst olämpligt att ett rockband hette samma sak som ett av de material som företaget tillverkar och förutom att tjafsa kring namnbyte eller inte så innebar det i princip att starta om på nytt för bandet.
— Vi skickade ut pressutskick när vi bytte namn men många missade ändå att vi fanns kvar som band. Många vet inte att det är samma band och det ställde till en del för oss faktiskt, berättar Magnus. Samtidigt går det ju inte att kriga med ett sånt jätteföretag som Dupont, de har i princip oanade resurser att ta fram om det skulle behövas.

KVLR:s självbetitlade tredje album har fått övervägande bra recensioner och vi på ettnollett tycker förstås att de har fått till en riktig fullträff.
I samma veva som albumet släpptes gav de sig ut på en turnésväng till bland annat Holland, Tyskland och Schweiz. De har turnerat en hel del tidigare och även då fått bra respons på sin musik.
— När vi var i USA så spelade vi på väldigt olika ställen. Allt ifrån husspelningar till större rockspelningar, bl a på en stor festival i Austin,Texas. Vi spelar där vi får spela och överlag har vi fått bra respons. Skivorna finns ju att få tag på så vi kommer ju inte dit som helt okänt band.
— Nu på senaste svängen i Europa så gick det jättebra förutom att vi åkte på magsjuka allihopa.

KVLR har spelat med en mängd andra band, ofta har det blivit lokala akter när de varit ute på turné. Inte sällan har lokala punkgrupper eller liknande uppträtt samma kväll. De har åkt en sväng med Soviac och spelat en hel del med en Schweizisk grupp som heter Favez. Senaste spelningen på hemmaplan var i början av april som uppvärmare till Last Days Of April.
— En drömspelning vore ju att få sätta ihop en helkväll med Sonic Youth som första val och Shellac och kanske nåt poppigt för att väga upp det hela. My Bloody Valentine om de skulle ha funnits, funderar Magnus på frågan om favoritartister att få spela med.

Vi pratade länge om Umeås musikliv och vad som är bra respektive dåligt med musiklivet i “studentstaden”:
— Det finns en mängd ruggigt bra band häri stan men nu precis som för 5, 10 eller 15 år sen så är det en enorm brist på replokaler vilket jag tycker är riktigt dåligt. Kommunen hjälper inte till förutom att de är med och sponsrar Umeå Open. Men det finns så mycket mer än Umeå Open. Bristen på spelställen är också uppenbar även om det blivit lite bättre på senare tid. Några som gör ett ruskigt bra jobb är Umeå Hardcore som ordnar spelningar flera gånger i månaden (och dessutom med riktigt bra akter!), de är otroligt aktiva. För hardcorepubliken finns det alltid spelningar att gå på men annars har det varit ganska dött det senaste året även om en vändning är på gång nu.

Magnus och några kompisar driver sedan två år klubben Modos som anordnar spelningar lite då och då på diverse ställen i Umeå. På senaste arrangemanget (KVLR + Last Days Of April) kom 20 pers. Skandal, eller?
— Trist, men problemet ligger mycket i att entrén blir alldeles för hög då ställena vi arrangerar på ska hålla sig med en dyr ljudanläggning och annat som kostar enormt mycket pengar. Vi vill att det ska kosta runt 40 spänn att komma in på våra arr — då skulle det komma betydligt fler. Till hösten blir det bättre då vi kommer att arrangera på andra ställen.

Chalksounds, Magnus egna skivbolag med band som bland annat Moonbabies, Soviac, Carpet People och The Crystal Committee drivs i sann ettnollett-anda med genuint intresse för att ge ut bra musik trots begränsade resurser och kommersiell motvind, sedan 1997 och har hunnit förgylla musikklimatet med 25 utgåvor hitintills.
— Det började förstås med att jag ville släppa egna grejer och för att det är kul, säger Magnus och meddelar att en samling med bla Logh kommer till hösten tillika fullängdaren med The End Will Be The Kicks vars singel just har släppts.