Recensioner av demoskivor (och nån kassett) med Nicke Boström (NB) och Robban Svensson (RS)

Inget snicksnack, vi sparkar igång direkt!!!

Mad Lee Riot från Kungsängen har absolut tagit några steg framåt sen jag sist hörde dem. De har hittat hem till sitt ödsliga gothmetal-landskap och kan verkligen skapa stämningar och dynamik.
Som vanligt är det sången som behöver lite mer färg och stadga. Mer körer? Skulle vara kul om Mad Lee Riot sket totalt i poser och nischer och blev ett totalt stillöst hårt rockband… Den dramatiska stämningen finns nånstans därute.

Last To Recoils 4-spårsdemo The Stars, Like Dust går i snabbt punkmetal-tempo med mycket moll och gnissel, men det är väldigt tajt framfört.
Borde ha skivkontrakt redan nu men jag har egentligen noll koll på denna genre så mina små recensioner får ni ta för vad dom är.

Från Kungsör kommer en snygg 3-spårsdemo med Eliminator Jr. Sammantaget låter det som en lite mjukare mix av Mad Lee Riot och Last to Recoil.
Jag vet inte om det är medvetet men vill de vara lite sofistikerade, lite arty, istället för ösiga?

Uppsalabandet Som Om hackar på i lätt depressiv stil i Do The Riot. Ett piano fyller tack och lov ut i A Plan Of Action. Kan inte låta bli att säga “Aaah, The Cure” men så osjälvständigt är det inte. De spelar så vackert, så vackert i Are You Monster men jag blir deprimerad. Tar vintern aldrig slut?

The 21st Century Noise är tre stycken tuffa ungdomar som levererar en snygg effektiv poppunk-rock’n’roll. Sprättigt, men jag gillar snärten i sången på C’est toujors l’amour. Här finns talang. (Aktuella med skivkontrakt nu /Red).

Umeås Wichita Linemen har tidigare uppskattats av undertecknad och man måste ju säga att det är strongt att ro denna ensamma folk-country ut på öppet hav. Skört och vackert på fjärde (eller femte?) demon Leave Out the Sad Parts. Men räcker det för att ta steget ut och bli ett “riktigt” band?
Har de bara ett episkt sound, eller kan man berätta också? Har de en introvert utstrålning eller blir de bara tråkiga på scen? Och aldrig spelar man dragspel i radion nuförtiden. Wichita Linemen behövs av bara den anledningen.

The Simple Orchestra från Månsarp kallar sina fyra spår för The 21th October och det är vackert, vemodigt och en halvakustisk känsla över det hela.
Mycket sympatiskt sound, men här gäller samma förutsättningar som för Wichita Linemen: orkar de gå den extra milen när de inte har distade gitarrer att gömma sig bakom?

Girl With A Monkey från Huvudstaden har en klar hitkänsla i All forces — New Order. Det gör en på gott humör, som ett lite vuxnare Melody Club.
Duktig sångerska i Throwing Muses-facket men tyvärr lite för mycket No Doubt över det hela. Men allt är mycket drivet gjort på det hela taget på denna trespårsdemo.
Förtjänar kontrakt — ja. Kommer nån att satsa på dem? Nja, om de vill bli mer kommersiella men då kan det bli åka av.

Tabloid har enligt infobladet ett stadigt följe i Stockholms elektroniska popkretsar och Movin’ Like a Star har lovande ingredienser fast jag vill ha mer lösgodis och mer kulörta lyktor, please!
Som oftast så slår jag ner på sången: Både den manliga och kvinnliga sånginsatsen är i grunden bra, men man måste renodla och arrangera för att få fram dynamiken. När ska man pratsjunga, när ska man vara teatral osv. Som det är nu så blir allt en grå gröt som skymmer en radda bra idéer.
Hoppas Tabloid har segheten att stå ut några år till för jag skulle verkligen vilja höra dem på ett litet hippt bolag.

I Halmstad huserar The Salty Pirates och här håller man indiefanan högt. I ett handskrivet brev (YES!) förklarar de vad indieidealen betyder för dem och jag fattar som vanligt aldrig vad det handlar om. Tur att musiken har en så charmig och naiv struttande gång. Jag gillar det, men ska svengelskan låta så där?

Ibland får man demos som man absolut inte blir klok på. Studio Nolls obetitlade fyra spår är just en sådan demo. Är dessa två män från Jättendal (somewhere in Norrland in summertime) precis sånt jag tjatar om att jag vill ha?
Berättande svenska texter eller ordbajseri? Är det primitiva stela svänget genialiskt eller bara en lycklig slump hos ett hobbyband? Ar det trummor eller en rytmbox jag hör? Är Plura en inspiration? Ja, då måste man fråga sig vad det är för bra med den mannen. Vet Studio Noll överhuvudtaget vad de sysslar med? Måste man veta det?

Lite samma problem ställs jag inför av Umeås Samuel Junes som jag tidigare har skrivit uppskattande om. Eleven kallar han sig som hemmasnickrande elektronisk ung man med portastudion på sängkanten.
Att inte ödsla mitt liv heter demon och Genema är en märklig låt med mycket blipp blopp och smygande sväng. Men jag vill ha mer färg, ett mera kommersiellt utförande, om ni missförstår mig rätt!
Risken finns att Eleven annars inte blir kult eller underground, utan bara en skissartad hobby.

Jag börjar bli lite sugen på skön progressiv rock, ja lite härlig jazzrock, så här i medelåldern. Och vad får jag: Das Bandt!!! Skitsnygg ljudbild (råenkel) och duktiga musiker… Men denna sång… Låt sångaren rensa ogräs i koloniträdgårdarna vid nästa festival vid Ekebymasten här i Uppsala om ni ska spela då. Det är mitt ultimativa krav för att se detta (eventuellt) intressanta band.

ÄNTLIGEN! Ett ambientband: Like Akt’tien levererar en 8-spårs demo-cd med noll information för demoskribenten, men är man minimalister så är man…
Hmm… mycket lovande… här finns Somnambula Enoartade försök, synthplopp och akustiska renskalade partier.
Allt i sin helhet låter mycket rent och snyggt, kliniskt på ett positivt sätt. Låter helt klart i samma klass (om inte bättre!) som den lite svårplacerade och svårrecenserade ambient vi får in till ettnollett med ojämna mellanrum. Och det bästa av allt: inga dancebeats som förstör meditationen och kontemplationen.

Från Hälsingland drog några spelemän till den onda Storstaden och spelade in denna demo. Man ville fånga köksrocken, men det var nog vardagsrumsrocken som gruppen Mekong fångade istället, som man själv skriver. Det är akustiskt och folkigt och tätt och drivigt. Egensinningt utan att bli crazy.
Riktigt bra sångerska, en tyngre Turid. Här finns talang rent musikaliskt, men den stora frågan är: Hur klär de sig? Snygg-proggigt eller slafsmarxistiskt? Är det Ywonne Ruwaida som sjunger? Och bor man inneboende hos Po Tidholm?

Eurogirl presenterar The Grrlie Tapes Vol II på en hederlig kassett med maskinskriven info. Bakom artistnamnet döljer sig Daniel Lagerkvist som inte gillar rock och gubbar typ Springsteen och Stones.
Varför skickar du demos till gubbar som Nicke och mig då? Skämt åsido. Till saken, dvs musiken: här är det Pet Shop Boys och Giorgio Moroder som utgör bakgrunden för Eurogirls lunkande electronica och detta låter lovande. Just detta att Daniel inte är inne på modern dansmusik tilltalar mig — man kan svänga av vid ett tidigare vägskäl utan att tappa farten på den kreativa vägen.
Jag ser fram emot att Eurogirl kan bli nåt enligt mitt recept: mer sprakande färger, stramare form, renodla eller skippa sången — överhuvudtaget rensa bland idéerna. Nu är han som en “generös” Ulf Lundell som brölar på en friluftskonsert i 6 timmar.

Robert Svensson

Vi börjar med det charmigaste och slutar med det proffsigaste. I min hög (den som Robban inte fick) finns många godingar till demoskivor. Det finns också några som inte får mej att tjuta av glädje.

Models Inc stack sin demo i min hand på ettnollett’s frukostpop på Emmabodafstivalen i augusti förra året. Det känns lite orättvist att jag skriver om deras demo så här långt efteråt, men samtidigt har inget nytt nummer av ettnollett kommit ut sedan dess och bandet tycker att jag kan skriva om dem.
Här finns högsta charmfaktorn i demosammanhang denna gång. En handtecknad bild med ett störtande flygplan mot en skog på ett kollegieblockspapper som kan vikas ut utgör omslag. A Models Inc Compilation innehåller hela fjorton låtar som kräver en viss koncentration, mest med tanke på lågbudget ljudet.
Kanske, kanske blir det årets frukostpop för dem?

Exil gotlänningarna i Tony Clifton har tuff charm, om man kan uttrycka sej så. De vill så rackarns mycket, de är duktiga och snickrar ihop en skön soppa rock.
Fyra låtar är inspelade till den dollarförsedda demo-skivan. Två är riktigt riviga som kastar åt flera håll i tuggande tempo. I’ve Lost My Kennedy känns som en mix mellan The Wedding Present och Pixies.
Den softa Manassass Love svävar snarare omkring i landskapet kring Radiohead och Jeff Buckley.

The Wonder Boys med rötterna i Stockholmstrakten har charmat mej en tid nu. De är extremt produktiva och har hunnit med att göra massor av experimentella låtar under sin snart tioåriga existens. De är bra på att göra låtar med underfundiga och klunga titlar som Say Why You Ran Out Of Town At The Time med lika underfundiga melodier. Det känns organiskt på nåt sätt. De är ganska skygga och jobbar helst i en garderob… typ.

Emma & David har direkt koppling till nyss nämnda The Wonder Boys. Emma är Emma Ludmilla Holmér och David är David Liljemark som hör hemma i ovannämnda band. Duons fina demo betitlad Firefly, Might Aswell Be Dead andas drömsk pop på verklighetsflykt. Jag tänker på fina norska band som Bel Kanto och Velvet Belly och ett skruvat Dead Can Dance.
Emma känns annars igen från det betydligt kändare bandet Mine.

Ibis hette tidigare Helix och fick varmt mottagande av mej i ett äldre nummer av ettnollett. Det är musik som svävar. Musik som är så stämningsladdad att den lyfter av sej självt. Det är inte många som klarar av att göra vacker och emotionell musik, men Ibis med Simon Karlsson är mästare på detta. Smaka på låttitlar som Eight Floor Of Madness, Gloxinia och Up the Rabbit Hole and Further och du förstår.

Ted är ett nybildat band som bygger sina låtar på en melodislinga. Det är snyggt och välgjort. De är ett flitigt liveband och tillika mycket populära live. Stockholmsbandet skulle kunna sitta på ett skivkontrakt med tanke på kompetensen som liveband.
Om de envisas med att lägga ännu mer kraft på låtmaterialet kan det gå vägen. Sex låtar som går in i samma gäng som t ex Eskobar och Unisex.

Namnet Massiv Ångest säger väldigt mycket om bandets musik som är tung, svart och ångestladdad. Duon med Emil Larsson och Micke Ohlsson har funnit sitt alldeles egna sound. Till sin hjälp har de också gitarristen och sångaren Petter (knappast hip-hop-Petter).
Massiv Ångest är på fullaste allvar, som de uttrycker det själva. Känns som betong i din hals är namnet på demoskivan och jag börjar faktiskt känna mej ganska tung i hela kroppen efter 3 låtar med bandet. “Det var vi som en gång tappade glöden, så vi sökte oss till varandra för att värma oss med is…”.
Oglad elektronisk syntrock på svenska! Ingen går oberörd…

Spag Bog har satsat på ett snyggt och tilltalande konvolut. Dentro de Poco, som deras demo är kallad, har en bild på ett lastfartyg som är på väg mot ett oväder. Gråa, tunga moln sveper in i bilden från vänster och fartyget går rakt på. Det berättar lite om musiken.
Spag Bog har en ljudbild som känns ostadig. I det ostadiga går det dock att finna ljusglimtar som känns framtida och mer rättvisa. Hittar de vägen ur dimman tror jag att det går hem hos många. Slo-fi/Sadcore nära besläktad med t ex Low och Sparklehorse.

Slow Motion Club’s The Waltzes ep är närapå en färdig skivprodukt. Välproducerat och matnyttigt.
Kvartetten från Lund är duktiga på att göra låtar med avskalad ljudbild. Det är suggestivt och stämningsfullt. Den svajiga sången gör det hela mer intressant bara för att den inte är klockren. Det fylls på av Hanna Hanssons vackra stämma.
Låtar som Attenborough och den mer avvikande, säg annorlunda Lara Croft höjer kvalitén.

Mattias Olsson från Pineforest Crunch och Geller har många strängar på sin lyra. Han musicerar och producerar och har spottat fram flera intressanta produktioner med en handfull band. Clockwork är ett av banden han jobbar med just nu.
Clockwork är ute efter att nå långt i karriären och den viljestyrka som finns i musiken känns i magen. Senaste demon S:t Christopher innehåller sex låtar med uppfinningsrikedom, roliga ljudpålägg och starkt låtmaterial.
Clockwork kan både rocka och softa. Något som tyder på att de behärskar ämnet. Ge dem en chans.

d’luca är gamla demobekantingar (tidigare under namnet Luca) och de är ganska flitiga med att producera demoskivor. Första gången jag skrev om dem i ettnollett var för c a två år sedan. Mitt första möte var också ett inbjudande möte. De har återigen bevisat att de kan sin sak — att spela suggestiv gitarrock.
Inledande 55 (Out of Control) visar dock upp en lite annorlunda sida av gruppen. Jag tänker på tidiga R.E.M., Camper Van Beethoven och San Francisco-bandet Swell. Deras tidigare, mer loja tempo har skruvats upp ett snäpp här. I avslutande låten Silence är de tillbaka i sitt gamla jag… deras bästa sida enligt mej. Jag tror mer på detta.

Eskilstunas Monobrow påminner en hel del om tidigare nämnda Spag Bog och Slow Motion Club. Fast sångaren är påfallande lik Christian Kjellvander i sitt sätt att framföra sången. Jag vet inte om det är medvetet, men där kan förbättring göras.
De har ingenting gemensamt musikaliskt med de tidigare lokala kollegorna i Kent, Yvonne eller Superswirls. De bygger upp sina låtar snyggt och det finns flera uppradade minihits på deras demo kallad A Collection of Our Best Songs.
Hela sex låtar med nya influenser från Ennio Morricone och gamla rävar som Johnny Cash och Bruce Springsteen kanske skrämmer en lite på pappret, men de gör en välsmakande soppa på lightcountry och lite smutsigare rock. Instrument som banjo och pedalsteel är aldrig fel. Snarare ett lyft.

Dreamboy har kommit ganska långt i sina planer på att bli “seriöst” rockband med en bunt hits i bakfickan.
Gruppens gitarrist Ludwig Bell (bara det ett namn med rockiga anknytningar…) kikade förbi med sin demo till redaktionen och sade att det börjar “rulla på” för dem nu. En singel är i antågande på Bow Music (Ronald Bood’s nya label) och livespelningarna börjar dugga tätt.
Musiken då? Jo, ett fartfyllt, kompetent sound som påminner om den nya svenska skaran sjysta rockband som Her Majesty, The Plan och Shout Out Louds. En ny generation är född! Känns bra!

Bordello med bas i Stockholm har gjort en mycket välarrangerad och välproducerad 5 spårs ep kallad I Live By The Hospital. Soundet är stort och snyggt.
Det känns som de vet precis vad de vill. Alla fem spår skulle kunna släppas på platta här och nu! Spana efter dem på en festival eller scen nära dej.

The Jasmines har gjort ett snyggt tecknat omslag som taget direkt ur en serie från 50-talet.
Exit Here har ett envist, originellt och självsäkert material som borde de gå nonstop på radions alla kanaler i sommar! En låt som Winding får mej att börja dansa och skutta. Tar aldrig slut liksom…

Nicke Boström