Det var drag i Linköpingsbandet Cloudberry Jam när de var aktiva under sin storhetstid för cirka sex-sju år sedan. De hann med fyra album; Blank Paycheck, Providing The Atmosphere, The Impossible Shuffle och samlingsplattan Going Further.
Sångerskan i bandet var Jennie Medin. Hon har nu gått vidare och är aktuell med ett soloalbum på ett litet skivbolag.

Vi möts i Stockholm då Jennie Medin har vägarna förbi till ett möte med sin handledare i samband med att hon doktorerar i arbetslivsinriktad rehabilitering.
— Jag genomförde min grundutbildning under samma period som jag sjöng i Cloudberry Jam. Under Cloudberry-tiden funderade jag nog mycket på vad jag ville säga med musiken. Men grejen med min musikkarriär är nog att jag aldrig har tagit musiken på så blodigt allvar utan mer tillåtit mig att leka och ha skoj. Det gick bra på tiden med Cloudberry Jam (populära i främst Japan /Red.).

Hur kom det sig att det gick så pass bra för er just då?
— Att sitta så här och prata om musik kan bli tokpretentiöst, nästan som att man vill slå sig själv på fingrarna. Vi var fem otroligt starka individer och vi stångades blodiga emellanåt. Men eftersom alla förde in vart och sitt eget element i musiken så fanns alla med hela tiden. Och det är kanske vad som gjorde att det fanns så mycket närvaro på våra plattor. Vi var inte rädda för att slänga in lite annorlunda instrument för att få folk att haja till och väcka nyfikenhet. Man måste pröva hela tiden och utvecklas, annars blir det trist.

Vad var det mest vansinniga som ni kastade in i en låt?
— Det måste ha varit då vi spelade in sista plattan Blank Paycheck. Då arbetade vi nästan dygnet runt, och det finns ljud från den plattan som jag inte riktigt vet var de kommer ifrån. Vi vari studion och pillade med plattan nonstop. Det finns mycket tågljud på just den plattan, för vår studio låg alldeles intill tågstationen i Linköping. Så när vi spelade in låtarna lät vi tågljuden få vara med.

Du har en speciell röst. Hur gör du när du sjunger?
— Jag vet inte, men när man spelar i ett band som Cloudberry, så är man fem stycken som samtidigt tar i allt vad man kan, och då så måste man ta sig framåt. Antingen försöker man att vara på slaget hela tiden, men jag lät mig mer halka omkring lite och göra rytmen till en fri upplevelse. Musiken är väldigt fri för mig. Den ska uttryckas med en känsla. Kanske förutom att “vejla” vilket jag tycker är världens vidrigaste åkomma. Jag försöker ha kontakt med mig själv, veta om mina begränsningar, men ändå våga tänja på dem.

Vad vill du kalla din musik som du gör just nu?
— Det är mer tillbakalutat — mer jazz och bossanova med akustisk känsla. Det är ju inte så många instrument. Då jag för fem år sedan slutade med Cloudberry Jam lyssnade jag inte så mycket på musik under en lång tid. Jag kunde lyssna på singer/songwriters och country. Jörgen Wärnström — en av mina bästa vänner som också fanns med i Cloudberry — sa vid ett tillfälle att jag var en av världens slöaste människor fast jag hade talang för musiken. Då blev jag så förbaskad att jag skrev ned låtarna som jag hade liggandes i huvudet. Sedan knatade jag ned till studion och så spelade vi in låtarna. Detta blev startskottet till min nya soloskiva. När jag väl sätter igång så finns det ingen hejd på mig, säger Jennie och ler.