I februari kom Göteborgssextetten Her Majestys debutsingel I’m fire C’mon som en minst sagt explosiv adrenalinkick. Bakom namnet döljer sig medlemmar ur nedlagda Sludge Nation och nytillskotten Patrik Herrström samt Timo Räisänen. Efter ett par ep på ett svenskt respektive engelskt bolag flyttade den dåvarande Lidköping/Göteborgs-kvintetten Sludge Nation till USA 1996. Men ett års uppoffrande av familj och vänner till förmån för USA, mynnade inte ut i något annat än tomma löften och uppgivenhet.

Bandet flyttade tillbaka till Göteborg 1997 och står utan skivkontrakt. Trots framgångar i Skandinavien, England och USA. Efter nästan tre år, närmare bestämt hösten 2001, samlas bandet igen. Denna gång förutsättningslöst och gnistan tänds på nytt. Redan på första repet repade vi in en ny låt, säger sångaren Måns Jälevik. I samma veva väljer Måns att lägga gitarren på hyllan till förmån för sången och för en glad och lycklig ersättare på gitarr, Timo Räisänen (även medlem i Håkan Hellströms band och dennes producent /Red.).

Varför heter ni Her Majesty?
— Ja, vi hette Happiness efter namnet på Todd Solondz film på vår första spelning, men den referensen kändes inte som om den gick fram som vi ville. Det blev titeln på albumet istället. Vi döpte oss också till Her Majesty som en motreaktion till alla band som börjar på “The” nuförtiden.

Bandet själva refererar till influenser som Divine Comedy, The Smiths och Morrissey men har svårt att definiera sin egen stil.

Första singeln I’m fire C’mon släpptes i limiterad upplaga på 1200 exemplar med en väldigt personlig och lågmäld version av The Cures Boys Don’t Cry på b-sidan. Varför ett sådant val?
— För det första så är det roligare att köpa skivor i limiterad upplaga. Sedan kommer varje singelbaksida (cd) att innehålla en cover. Det ger lite mer åt skivan och sedan så är det vår hyllning till band och grupper vi gillar. Det är viktigt att man förvaltar en bra låt. Det är tråkigt när band bara tar en låt och skojar till den eller spelar den i ett hårdare tempo och släpper den igen.

Ni är sex personer i bandet — alltså sex viljor — kommer ni överens?
— Det blir lätt mycket prestige när alla ska vara med och bestämma. Det är viktigt att kunna släppa på sina åsikter och lita på varandra, menar Måns. Vi hade ganska klart för oss hur vi ville att skivan skulle vara. Av skivans tolv låtar är elva stycken första tagningar. Jag som inte gillar studioarbete särskilt mycket kom in och lade totalt fjorton låtars sång på tre dagar då alla grunder redan var satta.

Timo har producerat och basisten Pieter Verdoes har mixat albumet (släpps i maj) tillsammans med Henryk Lipp (Blue For Two). I sommar kan bandet beskådas på festivalerna i Hultsfred och Emmaboda och de åker även med på Kalasturnén.

Det händer mycket just nu för er. Vilka är höjdpunkterna?
— Det är att alla i bandet känner att de är en del av det roligaste och det bästa de varit med om. Även att alla känner sig lika viktiga och tillför lika mycket, avslutar Måns.