Det var ett tag sedan vi hörde av dem. Debuten kom i samband med den lågmälda plattan Apartment Recordings, som med sin country-influerade musik levererade låtar direkt sprungna från de blödande, brustna, sorgsna och nedtrampade själarnas land.
Idag, tre år senare, är de tillbaka med albumet L’esperit D’escalier. Eric Palmqwist uppbackad av Trailer Park, eller EP’s Trailer Park som vi får om vi slår samman de två komponenterna.

De år som passerat sedan debuten har satt sina spår i musiken, och trots att inslag av munspel gör sig påminda i vissa delar av det nya materialet är just countryn någonting som skjutits åt sidan för att lämna plats åt ett mer varierande och poppigt sound.
— Även om jag verkar i relativt traditionella marker rent musikaliskt så vill man ju hela tiden göra nya saker. Den här skivan spelade vi in live med sång och allt samt att vi litade på vår känsla som band. Jag ville också göra en mer varierad elektrisk popplatta men en och annan ballad kunde man inte låta bli att trycka in. Jag är svag för tryckare, påpekar Eric.

Visst finns de lugna balladerna på skivan. Plocklåtar med riff i stil med ett Red House Painters intro blandas med slagkraftig akustisk gitarrpop, malande distorsion och här ej namngivna elektroniska komponenter. För att i sin helhet skapa en mycket varierande och intressant ljudbild skild från det tidigare mer likriktade materialet. Även textmaterialet har förändrats något och kretsar inte längre kring Eric själv i samma utsträckning som tidigare.
Numera hittas inspiration till texterna även utanför den personliga sfären.
— Man utgår väl alltid från sig själv och sin värld i viss mån. Det tror jag är en förutsättning för att göra någonting bra. Därmed inte sagt att det alltid måste handla om mig. Denna skiva innehåller nog mer betraktelser av andra människor. Rent textmässigt är L’esperit D’escalier inte riktigt lika direkt, men jag har alltid haft en förkärlek till det enkla.

Spontanitet och enkelhet

De två nyckelorden, spontanitet och enkelhet, vilka var två saker som Eric förr såg som någonting av yttersta vikt står fortfarande och lyser likt två ledfyrar i vardagen.
— Spontanitet och enkelhet är viktigt. Det gäller att fånga saker och ting i ett tidigt skede så att inte saker blir sökta eller genomtänkta. Jag har också ganska dåligt tålamod och blir rastlös av att sitta och pillra för mycket.

EP’s Trailer Park har alltid kunnat ses som en mycket kommunikativ grupp. Och vad lämpar sig inte bättre än att använda just musiken i detta syfte. Just ordet kommunikation är något som löper likt en röd notrad genom bandnamnet. Detta medför att materialet upplevs som äkta.

Synlig och ofta spelad

Förut var det budskap som kastades på oss av den mörkare och deppigare naturen. Medan det som idag studsar ut när skivan snurras igång bitvis upplevs som gladare och mer energiskt. Bara namnet på den nya plattan, som översatt till svenska betyder “med stövlarna på”, kan ses som ett tecken på att bandet numera i viss utsträckning lämnat de mörkaste själarna bakom sig för att istället utforska andra aspekter av den mänskliga tillvaron.
— Läste uttrycket i Klas Östergrens novellsamling “Med stövlarna på”. Det känns som om det är en situation som man ofta råkar ut för. T.ex. man får en utskällning av nån sur jävel på Ica för att man tittar lite i en tidning utan att köpa den. Ändå blir man stående där tyst med med hela den personens aggressioner nedstoppade i halsen, sen är ens dag förstörd.

Denna undermening av titeln känns absolut igen bland delar av det nya materialet. En känsla av att det som borde berättas på plats, verkligen berättas. Dock ett par timmar för sent, framför spegeln i badrummet, i en förhoppning att rädda de få timmar som är kvar av dagen. Kanske är denna undermening ett nej-nu-jävlar-ska-dom-få någonting, som även kommer att resultera i att plattan slår stort och förvärvar EP’s Trailer Park den platsen på musikscenerna de förtjänar. Någon bromsande strävan från bandets sida verkar då inte existera.
— Jag tillhör gärna “synlig och ofta spelad musik”. Man vill ju nå ut till så många som möjligt. Men om man vägrar kompromissa kan det ta längre tid att nå ut, däremot tror jag att sån typ av musik håller längre. Så länge det finns folk som gillar det man gör och så länge man får släppa skivor finns det hopp.

Den transformation som svept över EP’s Trailer Park under de tre år som gått mellan de olika skedena ska ses som någonting positivt. L’esperit D’escalier är riktigt bra ur alla möjliga vinklar ur vilken musik kan bedömas och analyseras.
Den kolsvarta kostym som klätt bandet har kanske inte helt och hållet ersatts av en skrikig hawaiiskjorta i sjutton olika neonkulörer. Men, om man knäpper med fingrarna och förmår denna metaformannekäng att vända sig skulle säkerligen en “shit happens — life has to go on”-dekal kunna hittas fasttejpad på kavajens ryggtavla.
Numera är det ett faktum. EP’s innovationer, Erics sångröst och drivkraft har med hjälp av Trailerparkarna klivit in i en genuin, varierande och hållbar genre.

EP’s Trailer Park:
Eric Palmqwist — Text och musik
Linus Larsson — Gitarr och kör
Björn Yttling — Piano och orgel
Torbjörn Söderman — Trummor
Tobias Fröberg — Gitarr och kör
Anders Ljung — Bas