Jag måste inleda med att säga att Granadas senaste något bortglömda album Takes a Lot of Walking är det absolut bästa album som jag lyssnat på under en mycket lång tid! Skivan är utan överdrift ett mästerverk i hela sin naturlighet.

Hur har ni gjort för att få till en så mästerlig platta?
— Det handlar väldigt mycket om att man väljer att spela in en platta vid ett givet tillfälle, och då blir den förhoppningsvis bra. Vi har inte ansträngt oss för att sätta låtarna eller arrangera ljudet på något speciellt sätt. Anledningen till att plattan blev så bra var nog att vi valde rätt tillfälle då harmonin i gruppen var på topp och vi valde en liten inspelningsstudio i Göteborg med minimal teknologi så att vi kunde få arbeta ifred. Så det finns inget heligt koncept bakom, bara lyckad slump och så en jäkla målmedvetenhet och vilja, säger Christoffer Gunrup (gitarr, piano, text) och klappar stolt på Anna Järvinens (sång, munspel, text) mage, medan Colin Greig (bas) sörplar på sin caffe latte vi just beställt in på cafét vid Björns trädgård på Söder i Stockholm. (Krogen Kvarnen högnäste för Hammarbyfansen — ligger i samma kvarter och fotbollshuliganerna utanför fullkomligen röjer och river upp asfalten inför fotbollsmatchen som ska äga rum samma kväll på stadion i Solna, Råsunda).
— Vi satt en torsdag till söndag och spelade in låtarna rakt upp och ned med Annas och Magnus raster, en akustisk gitarr, bas, piano och trummor. Sedan blev det inte mycket pålägg, för det behövdes inte. Björn Olsson, vars studio vi vari, tog hand om att rigga upp mikrofonerna för ljudet. Allting skedde på maximal lågbudget, men den goda respons och beröm som vi fått i recensioner visar att det mycket väl går att lyckas få ett suveränt ljud och konstnärlig nästan magisk känsla även om man använder mycket små ekonomiska medel och standardutrustning, säger Anna. Hon tillägger ett glatt ooopps då det sparkar till i magen, samtidigt som hon översätter den kniviga frågan till Colin, som avslutar meningen med “as if it just appeared”. Det är nog så man kan sammanfatta hela konceptet med Granada: it just appears.
— Vi tog de låtarna som kändes bäst och hade rätt känsla i sig och det vet man ju, säger Anna.
— Musiken tillkommer först. Till det gör jag och Magnus texterna. Sedan kan det finnas en text som visar sig vara viktigare för låten och då anpassar man musiken efter texten, det har hänt, eller så kan det vara tvärtom. Låten To Die For tycker jag är bäst på skivan, tredje spåret, den texten känns väldigt viktig. Det är en sorts fri tolkning av en finsk dikt som min mormor lånade innan hon dog, hon blev nittio år och hon omfamnade den här dikten när hon kände att det började gå utför. Då bad hon min moster att skriva ned den här dikten så att hon skulle komma ihåg. Så skrev moster upp dikten på ett stort pappersark som mormor hade i sitt sovrum så att hon skulle minnas orden. Dikten handlar om att det man har i livet äger du inte och det förlorar du inte heller helt. Och jag översatte dikten fritt till en sång. Jag har skrivit tre låtar på plattan och alla tre handlar om min mormor och sorgen efter henne… som tröst så att jag ska tänka att hon inte är helt borta… fast hon är det, säger Anna.

Slitz kontra live

Hur har responsen blivit på senaste albumet jämfört med förra?
— Första skivan hette bara “Granada” kort och gott, säger Christoffer. Till min förvåning har flera recensenter sagt att senaste skivan låter som första, vilket jag inte alls tycker. Det är förvisso samma band, så det är ganska naturligt att publiken känner igen någonting. Vi har egentligen inte fått någon riktig sågning, eller hemsk recension. Jo, vi fick en recension i Slitz och det vill man ju inte ha, tror jag. Recensionen av första skivan som fanns med i Slitz var jättebra. Men i samband med andra skivan så fick vi en riktigt dålig recension och det är ju bra för det är så jävla tragiskt att omnämnas i Slitz. Recensenterna har vissa kriterier de går efter: “Oj nu blev jag trött för att det är ett så lågt tempo”. Mycket sådant möter vi bland dåliga recensenter. De bryr sig inte mycket, typ: “jaha, den här skivan vet vi inte hur vi ska benämna, därför sätter vi den under rubriken pop, och så tycker vi att den borde vara mer uptempo”.
— Då vi spelar live förstår publiken det vi gör. Vi får alltid extremt bra respons då vi är ute och spelar, säger Anna och vänder för fjärde gången bort mikrofonen som är riktad mot henne för att uppfånga den svaga men ändå starka rösten. Folk kommer alltid fram efter spelningarna och säger att det här är det bästa som de hört, så det finns uppenbarligen ett behov av vår musik.

Tonteknik

Det finns inte en enda onödig effekt på skivan, bara röster och gitarrer. På samma sätt som med första skivan, som också var effektlös på ett positivt sätt. Har ni mutat in området att vara effektlösa och lite mjuka men på ett mer charmigt sätt?
— Vi kanske börjar göra det nu utan att ha en aning om det över huvud taget. Vid andra eller tredje skivan börjar man kanske märka att det nog är menat att det ska vara effektlöst, men att musiken får tala direkt från hjärtat. Vårt första album spelas ju på radion ganska mycket fortfarande och det är nog fler människor än vi tror som börjar höra talas om oss.

När Anna säger detta har TV:n som står på i bakgrunden i caféet växlat från tecknad Tom & Jerry till en video med Kent och senast en sorgsen jazztrumpet i en dokumentär från raskravallernas 60-tal. Servitrisen, med mobiltelefonen välplacerad som en startskottpistol på bordet, står alldeles bakom oss. Hon måste vara kedjerökare med tanke på antalet cigaretter hon förbrukar under vårt samtal.

Simon & Garfunkel i badrummet…

Vi kommer in på framtida ämnen.
— Oj, tredje skivan, hur blir tredje skivan? Christoffer har funderat mycket på det. Colin replikerar att Christoffer pratar om när de är fulla och trötta och att tredje albumet ska låta som Simon & Garfunkel.
— De är väl lite av ledstjärnor för mig. Men när jag inbillar mig att det känns rätt och att jag stulit något från dem så låter det i själva verket helt annorlunda än jag tänkt och kanske låter det skit också. Men de är ju helt fantastiska. Kanske kan man hata Garfunkel en aning efter en tid, men Paul Simons röst och gitarrspel är enormt fint.

Det är alltså typ sovrumsvarianten med ekoeffekt i badrummet som ni kört?
— Det är Björn Olssons f.d. replokal som blivit studio utan några akustiskt byggda rum. Det låter lika bra som i studion vi betalade 20.000 kr om dagen för när vi spelade in första skivan inne i skogen med lappsjuka som följd och tugga på bark då cigaretterna tog slut. När vi istället själva spelade in i Göteborg så kostade det runt 1500 kr om dagen, och inte fan är ljudet sämre på denna platta?
— Det är en jävla grismyt när skivbolagen går in och hostar upp pengar. I vårt fall var det Universal som lade upp 700.000 kr på bordet för första plattan i tron att allt blir så mycket bättre och härligare. När de sedan inte får igen fläsket efter sex månader blir de väldigt stressade. Det är sådan attityd att man bara… Jag förstår inte hur vi hamnade där, men man gör väl bara det av en slump…

Succé efter Friends

Så skivbolaget droppade er eller droppade ni dem?
— Vi droppade dom!

Mitt i vårt samtal kommer Jonas Ohlson (keyboard) infarandes och slänger en nyckelknippa på cafébordet som vi sitter vid — uppenbarligen är han på väg till fotbollsmatchen mellan AIK och Hammarby som visas samma kväll…

Christoffer fortsätter efter avbrottet.
— Nu är vi fria och Granada är helt själva igen, men även på förra skivan fick vi bestämma hur allt skulle låta. Alla människor som var inblandade hade vi själva valt med omsorg. Vi kunde ha blivit överkörda av skivbolaget, men det blev vi inte. De trodde på oss tills de såg att det inte var så lätt att sälja Granada utan marknadsföring. Första plattan lever ju fortfarande i högsta välmående, och en låt från första skivan var ju på… (Anna brister ut i gapskratt, det finns inom bandet skilda åsikter huruvida man över huvud taget ska ge ut musiken till annat än egna produktioner) …den där antimobbingkampanjen som visats på TV-reklamen.

Friends menar du?
— Nej jag skäms inte alls, säger Anna och misstolkar Friends med ordet skäms, om det nu är en felsägning. Men då låten spelades in till kampanjen om mobbing så fick folk upp ögonen för bandet och företaget Friends blev bokstavligen nedringda av människor som undrade var låten kom ifrån. Folk blev som galna i den lilla filmen och tog reda på vart låten kom ifrån, skrev till tidningar och gick in i skivaffärer för att ta reda på vems låt det var.

Christoffer fortsätter.
— Vi har ännu inte hittat det perfekta soundet. Det gör vi väl aldrig vilket kanske är en drivkraft i sig, men väl en grund att stå på som är Granada. Så när tiden blir mogen att gå in i studion för att föda tredje plattan, vilket vi tror blir i vinter kommer det att kännas bra. Vi ska nog spela in den i Göteborg, och då kanske det legendariska lugnet som alla talar om infinner sig, och så gör vi en skiva som kan bli riktigt bra.

(Vid intervjutillfället medverkade ej Magnus Vikström (sång, gitarr, text), Jonas Ohlson (keyboard) och Petter Lorentzon (trummor) / Red.)