Recensioner av demokassetter och CD – Nicke Boström (NB) och Robban Svensson (RS)

Kostcirkeln

Demosidorna liknar denna gång en kostcirkel i allsköns färger innefattandes flera näringsämnen. Dock långt ifrån alla, för sinnena kräver sitt och det är inte alltid det funkar på demofronten.
Vad sägs om countrypunk, discorock och gayig syntpop?
Stilarna är många och tårtbitarna i cirkeln är snyggt uppdelade i alla sina färger. Den svarta biten står för de depp/synthig musik som The Silverslut medan den gnistrande gröna står för det mer jordnära som Eerie Caffler.
Den röda trekanten i cirkeln står för stämningsfull och varm musik som i banden Ames, Grand Opening och Bianca.
Låt oss börja smaka av… från a – v.

Nicke Boström (NB)

Softa linjen

ames (jo, de stavar sitt namn med litet a) är hemmahörande i Solna, precis som ettnollett. Därför blir jag, som också bedriver liveklubb och tidning, förvånad över att deras existens undgått mig. Därför blir man glatt överraskad att grannen som smyger runt i trapphuset kanske råkar vara medlem i ett alldeles förträffligt band som man inte visste fanns.
ames bygger upp vackra bilder och är man svag för saktmodiga och subtila tongångar är det den rätta smaken på kakan i kostcirkeln. Deras femlåtars demo med naturmotiv — vatten och sten — borde stilla samtliga fans av t ex Low.
En klar demofavorit denna omgång. (NB)

Gnestarockarna i BABY SHIVA vet var rockskåpet ska stå. Jo, de rockar alltså bra. Träffar de bara på rätt manager och förlagsfolk kommer en platta inom en ganska snar framtid. (NB)

I samband med Jönköpingbandet BIANCA‘s snyggt gjorda demo — som skulle kunna vara en officiell skiva — medföljer en liten röd lapp med information och längst ned på pappret finns en rad med blindskrift (bara att känna efter med de feta fingertopparna…). Kreativiteten är det inget fel på.
Musikaliskt tänker jag lite på ettnollettaktuella Christian Kjellvander och Kristofer Åström. Eftertänksamt, stillsamt och vackert.
Så länge det inte övergår till Crash Test Dummies och Counting Crows är jag nöjd. Men jag behöver nog inte oroa mej. Här finns potential. (NB)

CELESTINE från Stockholm har vi bekantat oss med tidigare. Och ärligt talat så växer de för varje ny demo som släpps. Utgivningstakten har varit hög och fortsätter de som de gjort hittills lär de välta stenbumlingar med sin musik i framtiden. Det låter kanske drastiskt med tanke på att musiken är lugn och stillsam.
Ligger volymen på läge normal — försvinner den bitvis i mina högtalare. Bra att jag sitter nära och skriver. I bakgrunden, utanför mitt fönster, hör jag nämligen traktorer och kommunens vägarbetare skotta snö och samtidigt sätta upp gårdens traditionsenliga julgran. (NB)

Sköna vibbar

Johannes Edvardsson i Lund jobbar vidare med sitt trubadur/psykedelia-projekt EERIE CAFFLER och det går framåt. Jag gillade debuten och nu har vi uppföljaren Thoughts In Grey i hamn.
I mitt tycke har musiken en potential i allt sitt ogripbara. Kruxet är hurJohannes vill ha sången. Där får han jobba seriöst. Antingen satsa på en riktig sångare av Peter Gabriel-typ eller tona ner och gömma sången som en osynlig ljudvägg. Om han kan knyta samman sina vandrande trubadurer med en sång som för storyn framåt, då har han lyckats med sitt projekt. (RS)

Inte långt från Solna ligger Sundbyberg och där huserar ena kraften bakom bandet GRAND OPENING Roger Olsson. Bandet har i skrivande stund nyligen samlats i uppväxtorten Ange under en helg och repat in två nya killar (gitarr och metallofon) i bandet som numera består av fem man — ibland sex och eventuellt en tjej på fiol ska vara på gång också.
Gruppens demo är snygg och ljudbilden är mycket stämningsladdad. Tänker på namn som Idaho, Low och Red House Painters. Inte första gången de nämns i detta sammanhang, men Grand Opening kan absolut hantera sina instrument med bravur.
Eller som de själva säger om sin musik: Rastlösa strängar ringlar sig kring subtila melodier… (NB)

Levande live

GRANDSTANDER från Stockholm har redan skapat sig en publik via spelningar på anrika Mosebacke, Alcazar (nalen) och stora scenen i Kungsträdgården. De har sannolikt en trogen publik med tanke på deras professionella framtoning. Jag saknar dock något i deras musik. Det slår mig hur förvånansvärt enkelt det är att slussa in gruppen i facket svensk mediapop. Till gänget hört ex Lisa Miskovsky med band. Personligen väntar jag mej mer av ett band. Nya idéer, fräschare framtoning och främst — något som ruvar på något eget. Insikt! (NB)

Jag fick GOODWILLS demo placerad rakt i handen vid smygpremiären på rockklubben Debaser i höstas. Det är alltid intressant med direktmöten eftersom man aldrig vet hur det ska låta. Fasaden från undertecknad bör med andra ord hållas neutral. Det kallas respekt och att agera jazzpolis och dra förhastade slutsatser gagnar ingen.
Jag har sällan förväntningar, men det är aldrig fel att veta att ett band har spelat på den gemytliga klubben Hellmuth i Gamla Stan. Detta har Goodwill gjort och om jag inte missminner mej så har jag fått en sjutumssingel av samma band vid ett tillfälle då jag bedrev min liveklubb Softore på Hannas på Söder i Stockholm…
Goodwill borde få ett gig nu. Jag gillar tugget i deras musik. Ett flinkt piano, steelgitarr och lo-fi sväng funkar hos mej. Att det påminner lite om Velvet Underground skadar inte heller.
Nu har de tydligen släppt en vinyl-ep också! (NB)

Skosnören

JOE COFFEE är tillbaka med sin shoegazepop. Jag vet inte om jag nämnt att Joe Coffee är Stockholms nutida svar på Kurt Ralske. Någon som kan placera honom? Kurt Ralske var hjärnan bakom det sena 80-talets och det tidiga 90-talets Ultra Vivid Scene. Kurt blev mest känd för smockan han fick av Kim Deal från Pixies i videon till låten Special One.
För att återgå till Joe Coffee. Johan, som är namnet bakom Joe Coffee, har knåpat ihop två nya låtar som han tycker är mycket bättre än de tidigare han skickat till oss. Enligt honom mer dist & mer pop.
Distboxen är med, som sig bör, och det går inte att låta bli att tänka på Jesus & Mary Chain mellan varven. Fast det är ju meningen, eller hur? (NB)

LOS AMANTES har ett skönt gung i sin musik. Bra rytm. Hyfsade låtar. Sjyssta musiker. De har bildats ur spillrorna från Umeås hardcore- och indiepop-scen och har drag åt emocore-svängen.
Så snart jag känner vibbarna av mina egna tonår det vill säga tidiga The Jam och Buzzcocks, känns det hur bra som helst.
Petar man bort emokänslan och försöker koppla bort känslan av MTV-blöjpunk är dessa snubbar runt 20 riktigt svängiga. Punkattacken finns där. Energin och flödet av adrenalin likaså. (NB)

Politiskt plock

LUCA består av fem killar mellan 25 och 28. Bandet tänker satsa stenhårt på att hitta spelningar och sprida sin musik.
De har turen att bo i Stockholm där livescenen klart förbättrats bara under det senaste året. Frågan är den om de får ett gig på de stora scenerna. Jag gissar att de far agera som förband på någon mindre klubb även om ambitionerna är höga.
Jag gillar gitarristens plock på strängarna. En mjuk Johnny Marr. Jag vet inte varför, men Luca får mej att tänka på brittisk politisk rock som Easterhouse från 80-talet. Soundet är episkt och trånande. Tyvärr brister det i sången som inte håller hela vägen. Inte speciellt originellt. (NB)

Glamrock som visa

MÅRTEN & CARL har ett ganska långt förflutet i musiksvängen. Mårten Lärka och Carl Bernmar har tidigare figurerat under namnet Opossum. De spelade en slags “serietidningspop” à la Robyn Hitchcock och XTC, en musikform som verkligen tilltalar mej.
Nu har de gett sig in i ett klurigare kapitel i serietidningen. De sjunger på svenska och det liknar mer visrock än fyndig pop. Det är inte helt olikt det Olle Ljungström och Ulf Stureson gör. Ulf har de f ö arbetat tillsammans med i samband med produktionen av Opossum.
Men jag tycker om den tillbakalutade Tusen Tack som har ett skönt crescendo någonstans på slutet. Deras ambition är inte att vilseleda och de förklarar det rätt bra med orden: “När någon undrat har vi kanske råkat kasta ur oss att det låter mer som Bowie än som Taube. Men det är väl mest tack vare, eller på grund av handklappen. Glamrockshandklapp är faktiskt enklare att använda än glamrockstrummisar, men det visste du väl också. Eller så gjorde du inte det. Nu är vi väldigt glada om du trallar med“.
Med all respekt — jag tror betydligt mer på deras andra mer “vanliga” bandprojekt THE TRIMATICS (se sidan 8). (NB)

Rocktugget

SATURDAY’S HEROES från Östersund har hittat ett grymt Ike & Tina Turner-partystuk i Let’s Get It On / What Makes You Think I’d Even Bother?.
Två låtar som är så lika varandra så att man nästan börjar tro att det är två versioner på samma låt. Sanslöst ös. (RS)

Charmkursen

Jag har tidigare efterlyst enklare kassetter istället för cd-demoskivor och man behöver inte gå över ån för att hämta vatten!
“Ingen demo, men en väldigt hemmagjord kassett” hälsar Emelie på en lapp medföljande kassetten med THE SET DESIGNERS (Gruppen är f ö aktuella med en debutsingel via det minimala gör-det-själv-bolaget Penpal Recordings /Red.).
Halvakustiskt, halvstämt, handklapp, burkigt ljud (i min ännu burkigare bandare…).
Det här är jäkligt tjejigt och jäkligt bra! Hoppas de inte tappar den charmiga gör-det-själv-känslan på vägen. (RS)

THE SILVERSLUT slutar inte att skicka sina alster till ettnollett. Det gör de absolut rätt i. De lyckas pardonlöst trolla mej tillbaka till 80-talet igen och det med besked!
I förra numret nämnde jag 80-talsikoner som Eyeless In Gaza, Balaam & The Angel och Danse Society? Och jag står fast vid mina referenser. På något sätt hamnar de helt rätt med sina storslagna, smattrande synthmattor som kryddas med episk sång och ekande gitarrer.
Det blir pompigt värre när höjningen kommer i refrängen i andra låten Ice Woman. 80-talets feodala stämningar har kommit tillbaka och jag måste ärligt talat säga att jag gillar det.
Kalla det new romantic, gothpop eller züntrock (som de själva uttrycker det). The Ark och Melody Club kan vi glömma för ett tag. Det här är på riktigt! Kanske. (NB)

Malmöbaserade SUGARPAVED HONEYS har via sitt management skickat en snygg demo som skulle kunna vara en officiell skiva. Snyggt omslag, snygg produktion och allmänt välgjort.
Vänder man på skivan ser man dock två institutionella symboler för svensk välgörenhet — Studiefrämjandet och ABF.
Hmmm… sponsrade av staten! Bra eller inte bra? Första intrycket är trist. Trist på det sättet att do-it-yourself-känslan helt spolas bort. Kreativiteten har fått ge vika för kommunala påhitt så att säga. Å andra sidan är det bra att det sponsras…
Det blir lite av rockbands-SM om nu någon hajjar? Inget ont om någon. Den manliga kvartetten från Malmö rockar. Sångaren Robert Wenner sjunger klockrent och påminner om… någon.
Deras musik har beskrivits som “gitarrpop med discoinfluenser”, varför förstår jag inte? Måste vara någon på kommunen. (NB)

Gayig twee

Största utmaningen på demofronten i detta nummer är kassetten (japp, jag har nästan glömt hur man stoppar in en kassett… i kassettdäcket) från Daniel Lagerkvist och hans enmansbandprojekt TIGERVISPA.
Själv vill han kalla sin musik för “gayig syntig pop med stor potential”. Stor potential har han. Och här finns en begåvning även om jag inte vill ge hans musik betyget — fantastisk!
En trummaskin, synt och släpande sång är basen i skapelserna.
Daniel har spelat in nio låtar under titeln Shemale Rock på en SKC / LX normal position – noise reduction-kassett (okey, jag ville bara säga det för sakens skull).
Daniel sjunger direkt inte lika fint som sångvirtuoserna Ola Salo eller Barbarellas-Magnus Karlsson. Han påminner mest om en blyg Momus (Nick Currie) och en bunt wimp/twee-sångare (det är lätt att bunta ihop dem…).
Daniel nynnar sig igenom låtar som Poet Boy, Bleeding Guns, Disco Darling och Blood On My Hands (som delvis remixas om som låt nummer nio — Cremixtron).
Det vore nästan kul om Daniel fick möjligheten att jobba i riktig studio — bara för att se om det håller. Jag är dock rädd för att det inte skulle bli lika roligt som det är så här — på kassett och så mycket mer levande. Direkt från sovrummet med… flick, förlåt, pojkidoler på väggen!
Bedroom gaypop! (NB)

VALENTINE från Stockholm vänder sig nog inte direkt till mig.
Soulpop är inte min bag — inte ännu — även om detta enligt medlemmarna kallas discorock.
5-spårs cd:n är dock snyggt arrangerad i Eric Gadds tradstim. (RS)