Så fort man börjar kompromissa blir man ointressant!
Orden kommer från Petter Herbertsson, mannen bakom Testbild!. Och jag kommer på mig själv med att tänka på att oviljan att kompromissa och stagnera är något som går igen hos de flesta av mina favoritband och — artister. Så även hos Testbild!.

Men med Testbild! var det inte exakt kärlek vid första ögonkastet för min del. Det första jag hörde var ett spår på en samlingsskiva med flera andra band, de flesta Skånebaserade. Testbilds! bidrag var något slags instrumental cocktailpop. Alls inte dåligt men inget som stack ut tillräckligt mycket för att jag skulle lägga det på minnet då. Det fanns andra bidrag på samma skiva som var intressantare.
Strax därefter beslutade sig webzinet Benno för att stänga det diskussionsforum som blivit en samlingspunkt på internet för många musikintresserade. Ett resultat av detta blev att några av oss som hängt där gick med i en mailinglista. En av de andra medlemmarna på denna lista var en person som brukade kalla sig Peter Sotos, men som egentligen heter Petter Herbertsson. Han presenterade sig snart som Testbild! och vissa av oss andra hade snart bett om att få en Testbild!demo skickad till oss. När jag lyssnade på denna demo-cdr fick jag snart klart för mig att Testbild! handlade om mer än instrumental cocktailpop. Det var svårt att sätta fingret på musiken. För att göra det snabbt och enkelt för sig skulle man nog säga att det handlar om en form av electronica, med inslag av pop och jazz men också inslag av mer experimentell karaktär — inslag som jag, som något av ett popoffer, inte kan placera riktigt men som kryddar Testbilds! musik och gör den än intressantare. Känslan av att det gömmer sig något mer utmanande, kanske rentav skrämmande, under den lugna ytan gör upplevelsen än mer kittlande.

Radio Khartoum

Att det blev elektrikern och konnässören Alexander Bailey som kom att ge ut Testbild!s debutalbum på sitt Radio Khartoum framstår som helt naturligt. I den mailintervju jag gjort med Petter berättar han:
— Stefan Zachrisson (Benno) och Magnus Boman (Dilettante) tipsade Alexander efter att de fått varsin demoskiva av mig. Sen mailade han och ville ha ett eget ex, och kort därpå hade han bestämt sig för att ge ut skivan. Jag tycker det är jättekul att samarbeta med Alexander, inte minst för att vi tycks dela musiksmak och uppfattningar om saker och ting. Radio Khartoum är ju helt klart ett av världens intressantaste skivbolag just nu, kompromisslöst drivet av en eldsjäl som inte räds att förlora ett mer eller mindre stort antal dollar på varje skiva han ger ut. Likheterna med él (engelskt skivbolag på 80-talet /Red.) är slående. Själv tycker jag kanske inte att allting är bra, men det finns definitiva guldkorn och skivomslagen är nästan uteslutande jättesnygga.

Att Alexander Bailey är en person som lägger stor vikt även vid det visuella, d v s omslag och paketering, vet både de som äger hans skivor och de som läst min intervju med honom i ett tidigare nummer av ettnollett (ettnollett nr. 31 /Red.). I just Testbild!s fall hade även Petter åsikter om det yttre.
— Omslaget till min skiva är en sammanslagning av mina och Alexanders idéer, kan man väl säga. Jag tycker det blev jättefint, men hade kanske önskat att färgen blivit något mörkare (vilket faktiskt var meningen frän början). Jag ville först inte att skivan skulle ha en titel, men på den punkten var han ganska envis, så The Double Life Of Testbild! är hans idé. Så här nu i efterhand tycker jag nog att han hade rätt, eftersom skivan trots allt behandlar en historia.

Kanal 1 — 1971

Att The Double Life… (se recension i ettnollett nr 38) behandlar en historia är i sig ett ganska intressant faktum som jag ska återkomma till. Men först börjar det bli dags att presentera personerna och historien bakom Testbild!
— Testbild! är egentligen bara jag med hjälp av en massa likasinnade kamrater, men för ett tag sedan smög sig Mattias Nihlén in som fast medlem. Pontus Lundkvist, som är chefredaktör för Sveriges bästa fanzine Mina ögon!!! Mina ögon!!!, kan väl också räknas in bland de mer permanenta medarbetarna.
— Hur uppstod Testbild! egentligen då? Man kan på ett sätt säga att det är en konsekvens av allt jag någonsin intresserat mig för, musikaliskt och konstnärligt sett. Ser man det på det sättet har väl Testbild! existerat sedan den 21 maj 1971, men det blir ju lite fånigt kanske. Helt klart är i alla fall att jag intresserat mig för poplåtar och popmelodier sedan jag vari nioårsåldern. Sen upptäckte jag Lädernunnans mini-lp Slow Death när jag var 13-14 år, och kom på så sätt in på punk, extremvänsterfilosofier och industrimusik. Jag tycker fortfarande att den plattan är något av det bästa jag hört. Fem år senare var det bara klurig popmusik som gällde, helst utgivet på el eller Cherry Red Records — eftersom jag överdoserat på Grimsby Fishmarket, samt brevväxlat intensivt med Kjell Häglunds brorsa Stefan. Jag trodde på den tiden att jag var lite konstig, eftersom jag hade så många olika intressen. Jag inbillade mig att man inte kunde ha morbida och subversiva intressen, eller lyssna på extremt oväsen, om man på samma gång gillade solig popmusik och vackert väder. Så jag förtryckte det där rätt länge. På senare år kom jag på att jag kunde förena de två sidorna och att det var helt logiskt, sett till min bakgrund. Den enda regeln ska vara att det inte ska finnas några regler, för att ta till en floskel. Just när den här insikten drabbade mig spelade jag med ett soulpopband som hette Planet Greene. Eftersom jag skrev de flesta låtarna blev konsekvensen att jag började ta ut svängarna ordentligt — något som de andra inte gillade. Vi splittrades alltså och följden blev att jag istället startade ett “projekt” under namnet Testbild! och bestämde att jag skulle samla alla mina erfarenheter och likasinnade kompisar och spela in en skiva. Det var för drygt tre år sedan.

Kanal 2 — Ludus…

Tilläggas kan att de likasinnade musiker- och sångarkompisar som deltog i skapandet av ett av senare års intressantaste svenska debutalbum är Erik Hjärpe, Mattias Nihlén, Clemens Mårtensson, Lars Ymer Bokander och Don Van Steel — som egentligen heter något annat. Don Van Steel är ett anagram som ettnolletts läsare kan roa sig med att försöka bena ut.

Att Petter och Testbild! inspirerats från vitt skilda håll hörs till viss del på skivan. Det är främst en popskiva, men ibland hör man drag av mer experimentella influenser. Drag som kommer in i musiken som objudna gäster, men likväl gäster som gör tillställningen mer intressant. T ex i den dystra Starlit Collapse, som f ö är det enda spåret på skivan där Petters röst hörs ensam (dock viskande, istället för sjungande).

Att influenserna är vitt skilda, och dessutom till stor del utgörs av personer som själva haft vitt skilda influenser, blir även tydligt när jag frågar Petter just om hans inspirationskällor.
— Ojojoj! Jag har ju så otroligt många inspirationskällor att det är rent löjligt, och nya tillkommer i princip dagligen. Eller veckovis i alla fall. Det senaste jag har lyssnat på är en fantastisk postpunk-grupp som heter Ludus. Men även Sun Ra, Gil Evans och Laura Nyro har letat sig fram till mina öron. Men om man ska ta det lite mer grundläggande så finns det, som jag ser det, fyra urskiljbara drag i min musik: sorgsenheten, popmelodierna, låtbygget och experimentet. Det sorgsna draget vet jag inte riktigt var det kommer ifrån, men hur som helst kan man härleda det till min fascination för artister som Robert Wyatt och Young Marble Giants, men även till knappt kända svenska akter som Naimi, Ny Akustik och Greens Restaurant.
— En annan favorit är Brian Wilson, som ju inte precis heller är någon glättig typ, men där kommer vi snarare in på min beundran för personer som tycker låten är det centrala. Dit räknar jag också gamla hjältar som Louis Philippe, och nyare som David Grubbs och Jim O’Rourke. Det experimentella draget är också centralt för mig och där kan man ju räkna in storheter som Faust, Throbbing Gristle och The Residents, samt hatmånglare och oljuds-konstnärer som Merzbow, CCCC och Sutcliffe Jugend. Jag försöker i allmänhet att hålla mig så öppen för nya intryck som möjligt, men för tillfället är jag alltså inne på en kuriös blandning av popmusik och rent oväsen. Jag har insett att jag är påfallande komplex till läggningen och då blir det fruktansvärt intressant och kittlande att försöka sammanföra mina olika “personligheter”.
— Om vi sedan ska komma till de icke-musikaliska influenserna kan jag bli RIKTIGT långrandig. För att ta det lite kort kan man säga att jag påverkats enormt mycket av författare som Paul Auster, J.L. Borges och W.S Burroughs, filmregissörer som Andrej Tarkovskij och Mikael Haneke, samt konstnärer som Sophie Calle, Wiener-aktionisterna och de ryska konstruktivisterna. Sorgsenheten och experimentlustan finns alltså med även där.

Kanal 3 — improvisation

Att man inte vet var man har Testbild! kan man också få erfara om man går på något av deras, ännu så länge, sällsynta live-framträdanden. Testbild! live handlar nämligen ytterst lite om pop och desto mer om experiment. Enligt Petter kommer Testbild! troligtvis synas mer på livescener framöver.
— Men än så länge inte i popformatet. Mattias Nihlén och jag har hittat varandra ganska bra och det innebär att vi än så länge kommer att koncentrera oss på improvisationer, ambient och noise. Så småningom kommer vi väl att smyga in en och annan “riktig” låt också men jag avslöjar inte hur och när det kommer att ske. Tanken är att det ska kännas spännande och oförutsägbart att se en konsert med oss.

Kanal 4 — Eniac / Univac

Innan jag knyter ihop artikeln återstår att komma tillbaka till den historia The Double Life… berättar. Några fördomsfulla personer har rynkat på näsan åt det faktum att det är ett konceptalbum. Själv tycker jag bara att det förhöjer helhetsupplevelsen. Istället för att få enbart en berättelse eller en skiva får man en berättelse och ett antal stycken musik som kompletterar varandra. I skivkonvolutet berättas historierna om Eniac och Univac — två enastående forskare på varsitt område, Eniac utforskar rymden och Univac haven. Båda får uppmärksamhet i media för sina upptäckter vilket, kombinerat med tron att det bara finns plats för en enda folkhjälte i världen, pressar dem till än mer fantastiska bragder. Eniac får till slut ett nervöst sammanbrott, medan Univac väljer att dra sig tillbaka från uppmärksamheten och försvinna spårlöst. De personer och händelser som nämns i berättelserna återkommer i musiken och texterna, som därmed blir ett väl fungerande soundtrack. Jag frågar Petter hur det kom sig att det blev ett konceptalbum som debut.
— Jag är väldigt intresserad av konceptuell verksamhet, helt enkelt. Band som Throbbing Gristle och The Residents har betytt hemskt mycket och det hela är väl också en konsekvens av det jag nämnde tidigare — vad jag lyssnat på och inspirerats av under min uppväxt och så. Samtidigt är det lite kul att reta folk; ganska många anser t ex att man inte kan göra en temaplatta om man spelar i ett popband. Det där tycker jag är ganska fånigt. Varför skulle man inte kunna kombinera popmusik med givna teman eller koncepttänkande? Om man sätter upp sådana regler och lagar kan aldrig någonting utvecklas.
— Att skivan handlar om Eniac och Univac är mest en tillfällighet. Jag fick reda på att dessa var namnen på världens två första datorer och då började jag av någon anledning spåna på en PaulAusteroch Borges-influerad berättelse som jag tyckte blev rätt intressant. Jag brukar säga att jag ville göra en skiva om livet och döden och tillvarons mystik och då är det lätt att ta till metaforer som rymdresor och undervattensmiljöer. Det där med rymdtematik har jag hunnit tröttna på rejält sedan dess, så det får väl anses som ett avslutat kapitel. Folk associerar ju dessutom hela tiden till science fiction, vilket absolut inte har varit min intention.

Finns det då något bakomliggande budskap bakom berättelsen om Eniac och Univac? Vad lägger Petter själv in för tolkning i berättelsen?
— Egentligen är det här inget jag vill prata om eftersom jag anser att alla får försöka tolka berättelsen hur de vill, men budskapet jag vill föra fram är i princip — om man skalar bort alla lager av meningslösa dekorationer — att jag tycker livet och tillvaron är fruktansvärt vacker, men att allting i själva verket är totalt obegripligt. Jag förstår ingenting men jag uppskattar skönhet i många olika former. Hänger du med?