Kristofer Åström & Hidden Truck är ett soloprojekt men med ett band. Så vill åtminstone Kristofer Åström, även hemmavarande i Luleåbandet Fireside, uttrycka det. Bandet Hidden Truck har Kristofer själv satt ihop och det ser han som sitt redskap. Kristofer Åström har, enligt honom själv, ingen aning om hur man gör musik och hur man skriver låtar — men han har är aktuell med två album!
Kristofer Åströms musik bjuder inte längre bara på singer/songwriter-likt vemod. Han tycker själv att han gör hits.

Efter det att Kristofer Åströms väl mottagna solodebut Go, Went, Gone släpptes 1998 har han turnerat med Hidden Truck i Europa och spelade bland annat live i fransk TV, i ett program som kunde ses av tio miljoner tittare. Med sitt andra band Fireside gav han ut skivan Elite förra året och turnerade med den. Men sångaren och låtskrivaren Kristofer Åström tycker inte att han har hållit på så mycket och så intensivt med musik de senaste tre åren som han gjort tidigare.
Ändå är han dubbelt albumaktuell med skivorna Leaving Songs och Northern Blues som släppts med någon månads mellanrum.

Punkens förtjänst

Även om Kristofer inte vill kalla sig musiker egentligen utan mer att han “sysslar med musik” så har han alltid känt att det är musik han ska hålla på med.
— Jag har alltid haft klart för mig att jag skulle hålla på med musik, även innan jag började spela själv så tänkte jag “det är ju musiker jag är”. Sen att det blev av till slut var ju punkens förtjänst. Jag bildade mitt första punkband runt 1988-1989. Det var då jag för första gången plockade upp en gitarr. Vi bildade ett band med en gång och så var det bara att köra på.

När började du skriva låtar som skulle komma att bli ditt soloprojekt?
— 1996 nånting. Jag skrev låtar för att jag ville göra nåt eget, egna låtar. Det var inte så att jag skrev en låt och kände att “oj, det här passar inte alls in i Fireside”. Från början var det inte meningen att det skulle släppas eller så, det var bara låtar som jag spelade in för mig själv. Till slut så började jag tycka att det skulle funka om man fick spela in det på riktigt, inte bara hemma med nåt fickminne, men jag trodde inte att det skulle komma så tidigt som jag gjorde med Go, Went, Gone.

Som ett skämt

När kände du att du ville ge ut dina grejer?
— Egentligen kände jag väl aldrig det, utan det var mer som ett skämt till Fredda (Fredrik på skivbolaget Startracks) som jag sa att “jag vill spela in en soloskiva”. Sedan började det gro lite och så kände jag “jag kanske ska göra det i alla fall” och så tog jag tillfället i akt och gjorde det.
— Jag tyckte att kändes lite konstigt att det gick så bra med skivan, men tror jag tror att det beror på att det inte fanns så många i Sverige som gjorde sån musik då, och man hade inte så mycket att jämföra med.

Med på debutskivan Go, Went, Gone fanns trummisen Per Nordmark (Fireside) och pianisten Peter Hermansson. De två musikerna blev bandet Hidden Truck då skivan släpptes eftersom Kristofer tyckte det var tråkigt att bara uppkalla projektet efter sitt eget namn.
På det första av de nysläppta albumen, Leaving Songs, så ingår förutom Per och Peter även Jari Haapalainen (The Bear Quartet, Heikki) och John Jern (Honey is Cool) i konstellationen Hidden Truck. Bandet Hidden Truck verkar dock vara ett lite flytande begrepp.
— Bandet finns ju inte egentligen. Det är mer ett samlingsnamn på alla oss som är med på scen, på skivan och på turnéer. Hela Hidden Truck-historien är ju lite av en kompisgrej, vilket ofta band är från början. Men alla som är med är personer jag tycker mycket om.

Radiohits?

Hur tar dina låtar form?
— Det är jag som gör alla låtar. Ofta så har jag inte nåt direkt utstakat hur alla ska spela. Jag har en låt och så visar jag hur den går på gitarr och sedan får alla färga den på sitt vis. Detta är viktigt dels för att musiken ska vara levande och sedan för att det ska vara kul att spela i ett band. Hidden Truck, ser jag som mitt redskap och jag ger dem fria händer att göra nåt med mina låtar. Men det är ändå ett soloprojekt. Men jag tycker inte att det är jobbigt att någon är med och rör i mina låtar, sånt ego har jag inte. Men jag har ju inte gått någon utbildning om hur man skriver en låt.
— Jag tycker det kan bli farligt när det är så där att Max Martin sitter i sin musikfabrik och vet hur ett recept på en hit ska se ut. Jag håller ju inte på och skriver hits. Jag tycker själv att jag är en hitfabrik och skriver hits, men sen är det ju inte det i andra människors öron. I både Firesides och mina låtar tycker jag att det finns material som skulle kunna bli radiohits, men vad det är som gör att de inte blir det vet jag inte. Det är kanske för själfullt och livfullt för att alla ska gilla det.

Berätta om de senaste albumen!
— Senaste albumet Northern Blues började spelas in för drygt två år sedan. Först så spelade vi in i en studio hos Pelle Gunnerfeldt (Firesidemedlem tillika flitigt anlitad producent /Red.) i Gröndal i Stockholm. Sedan så åkte vi till en kyrka i Göteborg och spelade in fem låtar på hårddisk under en natt och de försvann från hårddisken direkt när vi var klara. Då var vi tvungna att spela in dem igen och då var man ganska knäckt.
— Hela den här Northern Blues-inspelningen har varit ganska knäckande just för att det har tagit så lång tid och det har känts så vanskligt. Det har känts som om det inte skulle bli någon skiva över huvud taget. Just därför har jag tagit mina händer ifrån det eftersom det har känts som en jobbig inspelning så jag överlät det hela till producenten Paul Bothén som även var med och producerade Go, Went, Gone.
— Så i somras, innan Northern Blues blev klar så kände vi väl att vi var tvungna att göra nånting. Jag hade, och har, mycket låtar som inte är inspelade och kände att man måste göra nåt av det. Då var det tänkt att vi skulle spela in en mini-cd, men vi spelade in lite för mycket låtar så det blev som ett album — Leaving Songs. Sen var jag hemma hos Jari en natt och spelade in 17 låtar! Så på Leaving Songs är fyra av låtarna från inspelningarna hos honom och åtta är inspelade i KMH-studion i Stockholm.

Utveckling…

Tycker du att du har utvecklats musikaliskt sedan Go, Went, Gone?
— Jag vet inte om jag tycker att jag har utvecklats, ha ha ha. Det känns som om jag har bara omgett mig med mer människor. Jag har inte lärt mig hur man skriver låtar än, det går väl i perioder det här med hur man skriver dem. I början så skrev jag väldigt långa långsamma låtar, medan nu på senare tid så har jag gjort lite kortare och intensivare låtar — såna som är med på Leaving Songs.
— Det är inte så att jag försöker förnya mig hela tiden heller, utan det är bara något som händer att man börjar skriva på ett annat sätt för att man får nya influenser till exempel. Musikaliskt sett så påverkas man ju av det man lyssnar på och de senaste åren så har jag lyssnat mycket på amerikansk folkmusik och det färgar ju av sig i musiken man gör själv, t ex som att man vill använda andra instrument som banjo och mandolin. Sedan är det roligt att Fireside utvecklats i en lite annorlunda riktning också.

I december kommer Kristofer Åström & Hidden Truck ge sig ut på turné.
— Jag tycker det är jättejobbigt att gå upp på en scen och spela även om det också är det roligaste man kan göra. Jag har gjort några spelningar nu där jag varit helt själv på scen för första gången i mitt liv och jag har aldrig haft sån dödsångest och varit så rädd i hela mitt liv! Men man får en otrolig kick efteråt och tänker; Wow — jag klarade det!
— Det kanske är just det att man måste få någon egen bekräftelse på att man klarar av grejer som driver en, men sedan varför det just är musik… det hade lika gärna kunnat vara bungyjump.

Så här beskriver Kristofer Åström själv sina tre skivor:

Go, Went Gone (1998):
— Sparsmakad, enkel, naken.

Leaving Songs (2001):
— Olik de andra skivorna, kortare låtar, countryinspirerade, lite som en demoinspelning. Mer än bara akustisk gitarr. Några av mina bästa låtar finns här. Ett ögonblicksverk — “en del i mintid” — som man brukar säga om Bob Dylans religiösa period.

Northern Blues (2001):
— Finns ingen låt där det bara är sång och gitarr till skillnad från de andra skivorna. Extremt välpolerad och producerad. Mycket mer av allting, inte alls den där nakna ödsliga känslan som på Go, Went, Gone. Stråkar och blås finns med på ett par låtar, men de tar inte över hela låtarna.