Å ena sidan känns det lite märkligt att skriva om ett band som kanske inte ens existerar längre. Men samtidigt känns det som om det är viktigt att alla bra band uppmärksammas, oavsett hur pass aktiva de i nuläget är.

I somras spelade Halmstadstjejerna i Sparky på Emmabodafestivalen. Därefter var tanken att de, i likhet med många andra landsortsband, skulle flytta till Stockholm för att få lite mer ruljans på händelserna kring bandet. Men av detta blev intet. Bostadsproblemen i Stockholm var värre än vad någon av dem kunnat befara. Istället för spelningar och repetitioner kretsade det mesta kring att hitta någonstans att bo. Bandet blev eftersatt och efter en tid tröttnade man på situationen. Idag är det bara Christine Björk som bor kvar i Stockholm och det är osäkert hur länge hon kan göra det.
Elisabeth Nilsson, Sara Johansson och Maia Lindgren har flyttat tillbaka till Halmstad och startat ett nytt band som ännu är odöpt och som inte spelat in något, men planerna är att en demo ska spelas in under våren.

Historien om Sparky började då de gick på högstadiet. Ingen av dem kunde spela men de gillade musik mycket. Enligt Christine började det hela mest som ett skämt — man pratade om band och bandnamn och till slut var det någon som tog tag i det hela och de gick till TBV för att få replokal.
En kille lärde dem att ta ut en del ackord och spela Knockin’ on Heaven’s Door.
— Vi tröttnade ganska snabbt på den och när vi tröttnat började vi skriva egna låtar, berättar Christine.

Roger Gunnarsson blev snabbt en viktig person för Sparky.
— Vi hängde väldigt mycket i hans skivaffär, så vi lärde känna honom tidigt. Han har verkligen varit lite av vår “sugar daddy”. Han har alltid gillat oss. Och så fick vi vara med på en samlingsskiva han släppte på sitt skivbolag Dorian, vilket nog varken han eller vi planerat — det bara blev så.

Sparkys bidrag till denna samling — True to You — var dock, i mitt tycke, en ganska trist och intetsägande historia som hamnade i skuggan av utmärkta insatser från t ex Daniel Saturn och Wellmeant. Inte heller Christine verkar särskilt nöjd med det hela idag. Desto trevligare var det då att få höra Sparkys senaste demokassetter, där bandet presenterar ett knippe låtar som ligger närmare Heavenly än det mesta andra som spelats in i detta land de senaste åren.
Det är inte utan att man undrar om det kan vara Roger Gunnarsson som intresserat Sparky för Heavenly och andra Sarah-band?
— Han har inte haft någon direkt inverkan på vårt sound men indirekt kan det nog ha blivit så. Han har nog påverkat vår musiksmak genom att ge oss blandband. Men inspirationskällor har vi egentligen inga. Eftersom vi inte kunnat spela har vi ju inte heller kunnat härma andra. Fast det är klart, man är ju inte en “bubbla”, man tar ju in influenser kanske utan att tänka på det. Och vi har ju jämförts med en hel del bra band som vi tycker det är väldigt smickrande att jämföras med, t ex Heavenly och Talulah Gosh. Kanske helst Talulah Gosh, eftersom de inte heller kunde spela då.

Enligt Christine var höjdpunkten på karriären att få spela på fjolårets Emmabodafestival. Men spelningen kunde dock ha haft betydligt bättre förutsättningar.
— Jag hade 39 graders feber och min röst höll inte. Och dessutom gick Maias gitarrsträng av en bit in på spelningen. Vi kom helt ur balans. Egentligen borde vi nog ställt in det hela men vi var så laddade att vi verkligen ville spela. Och egentligen kändes det nog värre än det egentligen var.

Och det kan alltså vara så illa att Sparkys aktiva karriär avslutades med en halvt om halvt misslyckad spelning. Det enda som är bestämt är att det ska ges ut en singel med bandet, men det är inspelningar som redan är gjorda. Det är Roger Gunnarsson som har ett projekt där han ger ut singlar i 300 ex (bl a med Hefners trummis Ant) och härnäst i ordningen står en trespårssingel med Sparky.
Elisabeth, Sara och Maia har som sagt redan startat ett nytt band och när jag pratar med Christine framgår det att hon saknar det hela — att skriva låtar, spela, känna att man utvecklas och ger av sig själv — väldigt mycket.
Och det är faktiskt inte heller omöjligt att bandet snart är återförenat i Halmstad. Och paradoxalt nog kan det bli så att de bostadsproblem som splittrade bandet nu också sammanför det igen. Christines andrahandskontrakt på lägenheten löper snart ut och om hon inte hittar en ny lägenhet ligger det nära till hands att även hon flyttar tillbaka till Halmstad. Och det kanske kan behövas lite berikning i en stad som musikmässigt annars mest förknippas med Per Gessle?