Ibland är det inte lätt. Able fick vänta i två år innan deras andra fullängdare Lost Love Songs äntligen nådde skivköparna. Konkande skivbolag har stått för merparten av strulet.
Nu kan bandets motor och låtskrivare Johan Gille äntligen lägga eländet till det förflutna.

Det Able som sommaren 1997 gick in i studion för att spela in uppföljaren till debuten Prestigeless Lovesounds hade kanske backat och vänt i dörren om de vetat vad som väntade. Men i brist på fjärrskådarförmåga klev man in och satte ett 20-tal countryinfluerade poplåtar i Jörgen “Cloudberry Jam” Wärnströms studio i Linköping. Allt flöt bra, och Henrik Sundqvist, även han medlem i Cloudberry Jam, hjälpte till med orgel, piano och elpiano.
Efter ett halvår var man redo att lämpa över materialet till sitt skivbolag Harry Lime — som då gick konkurs.
— Vi fick plötsligt inte tag på de som jobbade med Harry Lime. När vi slutligen lyckades nå dem sa de att de inte hade några pengar att ge ut plattan med. Det var jättejobbigt, speciellt då Jörgen lagt ut för studiotid, berättar Johan Gille.
Krisen såg dock ut att bli kortvarig. NONS i Umeå, som bland annat hade Cloudberry Jam som ett av sina storsäljande band, hörde av sig och ville släppa skivan. Men bandets otur skulle visa sig få nästan absurda proportioner.
Johan berättar:
— De ville ge ut plattan till hösten 1998 — och gick i konkurs i augusti samma år. Så där stod vi igen: med en platta vi verkligen var nöjda med och inget skivbolag att ge ut den på. Hur NONS-episoden gick till verkar lite rörigt. Johan är osäker på om de egentligen gick i konkurs, och säger att Cloudberry Jam verkade allt annat än nöjda med hur den historien fortlöpte. Men det är — som man så fint säger — en helt annan historia… Så tillbaks till Able.
När bandet nu snabbt gått på två hårda nitar i följd på hemmaplan vände man blicken utomlands. Inspelningarna gick på tur över till Amerika och Japan.
— De blev en massa olika reaktioner. En del tyckte inte vi var tillräckligt etablerade, andra sa på fullt allvar att Able var för stora (!) för dem.
Till slut fick vi kontakt med ett litet bolag i Kalifornien, Blackbean & Placenta, som gav ut skivan, förklarar han. Mike Landucci heter eldsjälen bakom bolaget, och hans kärlek för både udda och mer konventionell pop gör att Blackbean & Placenta formligen sprutar ur sig nya skivutgivningar.
— Ibland är det uppemot sex nya titlar i månaden. Det är väl mest lågbudget grejer, men Mike föll för oss, och det känns kul att ha någon i ryggen som verkligen tycker om vår musik.
I staterna distribueras man av Darla Records, och har även fått med en låt på en samlingsplatta som medföljer Magnet, enligt Johan närmast en amerikansk motsvarighet till nyss insomnade Sound Affects.
— Just nu vet jag inte så mycket hur det gått i USA med plattan. Den har väl inte fått nån promotion direkt, men de som hört den är väldigt positiva, det märks på e-post jag fått, säger han.
I Sverige är det Göteborgsbaserade Border som ännu en gång gör sitt för att rädda utbudet på kvalitetspop i landet då man distribuerar plattan.
Lost Love Songs finns genomgående i hela popsnickeriet ett starkt drag av country. Det är ett fruktbart möte, och kan väl närmat beskrivas som om Glen Campbell skulle plocka in gamla Go-Betweens som kompband — en liknelse som Johan för övrigt “tycker det ligger någonting i”.
— Vi ville dumpa rockbagen och gå vidare — göra en Townes van Zandt och Guy Clark-skiva för independentmassorna. Och slänga in lite Goffin/King på köpet. Så vi fixade till och med en stråkkvartett för ett par spår.
I dag har countryn om möjligt tagit ännu mer plats i hans liv. Förutom Able är Johan involverad i flera projekt där han får ge utlopp för kärleken till genren. Lightning Band är en åttamannaorkester med lap steel, fiddle och en gitarrarmé som skulle göra Bruce Springsteen glad. Sedan finns även en budgetversion av Able som består av tre gitarrer och dito röster.
— I Lightning Band kör vi riktig honky tonk, och har mest spelat på fester. Vi har även en nerskalad avstickare, Lightning Brothers. “Lill-Able” kör Ables låtar och kompar också Alma, en duo med två tjejer från Stockholm. Vi är faktiskt uppemot tjugotalet personer i Uppsala och Stockholm som ingår i ett slags “countrykollektiv” där vi spelar i olika konstellationer. Det är oerhört inspirerande att kunna göra så.
På tal om inspiration märks det att brustet hjärta och vankelmod löper som en prärieeld genom texterna på Lost Love Songs. Textmässigt kanske den står närmare The Smiths än Hank Williams, men ändå väldigt passande till den musikaliska linjen.
På skivan stärks dramat med ett växelspel mellan Johan och förre medlemmen Lotta Nyblads röster. Att de både under lång tid var ett par, och bröt upp inte långt innan Lost Love Songs spelades in, väcker naturligtvis den klassiska frågeställningen om gränsen mellan konst och verklighet, och hur det ena påverkar det andra. Johan har i dag en rätt avslappnad inställning till ämnet:
— Vi flyttade isär innan skivan spelades in, vilket ledde till att vi båda skrev en jäkla massa låtar — runt 80 stycken faktiskt. Så, visst, sångerna har väl en sorts förlaga i våra liv. En del säger ju att man inte kan fejka då man gör låtar om olycklig kärlek. Jag vet inte om det stämmer, men det gav nog tagningarna en extra nerv. Det blev vad det blev: ett fruset ögonblick av Able just då. Och det är inget jag kan ändra på.
Framtiden ser i alla fall just nu med godmodig blick på Able. I sommar släpps både en singel och en åtta-spårs-CD med outtakes från Lost Love Songs plus några nya låtar på Syft Records i Osaka, Japan. Just nu är det osäkert om den ska distribueras här, men Johan hoppas att det ska gå att lösa på något sätt. Samtidigt har albumet mottagits väldigt väl av landets kritikerkår.
— Förra plattan fick i snitt en trea. Den här har mest fått fyror, så vi har hoppat upp ett steg. Både Göteborgs och Norrköpings tidningars skribenter var väldigt förtjusta, konstaterar Johan nöjt.
Om allt går enligt planerna ska också Able då du läser detta ha avverkat en spelning som förband till Ron Sexsmith i Umeå — ett speltillfälle som nog månget svenskt popband inte skulle ha något emot att tacka ja till. Det är bara att hoppas att nästa knippe sånger inte blir lika försvunna och borttappade som de här ett tag såg ut att bli.