Jag ringer upp Mattias “Matti” Alkberg på söndagseftermiddagen och han förklarar att han var rejält bakis under lördagen, då vi egentligen skulle göra intervjun. Matti har nämligen blivit gubbe — ja fyllt 30!
— Jo, jag låg hela dagen igår. Jag rörde mej knappt ur sängen. Några gamla polare drog med mig på en åktur till Tuna (ett bostadsområde i Luleå där Matti delvis är uppväxt) och spelade basket till fem på morgonen — fulla! Ja, snacka om 30-årskalas!

Med Mattis två minstingar, 1 och 3 år unga, stojandes i bakgrunden — Mattis fru kanske försöker att tysta dem något för det blir hyfsat tyst emellanåt — försöker jag att genomföra ett samtal med den gamla Lulepunkaren Matti. Sanningen är den att Matti har pysslat med musik sen han var i 10-årsåldern.
— Jag var pytteliten när jag köpte mina två första skivor. Det var i Boden (där han delvis är uppväxt) som jag köpte Destroyer med Kiss och Moviestar med Harpo.
— Det var punken som formade mig mest, den kom in senare när man lyssnade på Ny Våg på radion och upptäckte andra punkvågen med Discharge, Black Flag och Missbrukarna. Jag hade ett band där vi spelade standardpunk som Ebba Grön och Pistols, vi hette Protest.

Efter detta börjar mer händelserika saker att hända i Mattis tonårsliv.
Vad hände senare då?
— När jag började i 6:an och 7:an blev det mer oi-punk och då startade jag Joon Erektion. Vi gjorde en språkresa för ungdomar till London då, alla skulle ju dit! Jag och en polare åkte bara dit för att kolla in punken och medan de andra skulle gå på Oxford Street osv, så gick vi och köpte punksinglar för alla pengar vi hade. Jag tror det var blev 45 allt som allt.
Har du kvar alla gamla punksinglar?
— Näe, jag sålde rubbet för 400 en gång och jag ångrar mig djupt. Jag har köpt tillbaka en del, men det blir ju aldrig samma sak… jag, hade massor av finska råpunkskivor med Terveet Kädet, Kaaos, Riistetyt — de riktigt råa grejerna på den tiden.

Vilken musik har präglat ditt liv mest förutom punken?
— Ja, förutom Black Flag och Dead Kennedys och en bunt till amerikanska och engelska punkband så var det The Smiths som fick mig att sluta lyssna på punk. Andra artister som präglat mitt liv, och som jag mer eller mindre är beroende av dagligen är Velvet Underground, Joy Division, Sonic Youth och Go-Betweens. Velvet Underground spelar jag nästan varje dag just nu. Inte en dag går utan musik. Jag är otroligt driven vad gäller att lyssna på musik. Det har blivit lite av ett beroende.
Nånting annat? När vi satt hemma hos mig på Lingonstigen (i Luleå) och åt bullar och skrev i ettnollett minns jag att vi lyssnade på garagerock som The Nomads och så.
— Ja, garagerocken och Australienvågen med Birthday Party, Nick Cave och Triffids var ju viktig. Jag spelade också i ett annat band då — Pornografi. Hela no-wawe-scenen betydde mycket då. DNA, Mars, Live Skull och Lydia Lunch påverkade Pornografi mycket. I samma veva runt 1990 kom första Dinosaur Jr-plattan.

Vad kom senare, var det Bear Quartet då?
— Nej, jag var först med i två andra band; Action Comics och The Jennifers, med en tjej på sång. Det var hösten -89 som jag, Peter (Nouttaniemi) och Jari (Haapalainen) bildade Bear Quartet. Då medverkade också Johan Forsling i gruppen.

Är politiken i kombination med musiken väldigt viktig för dig?
— Egentligen inte! Det är ett bra medium och det är många som lyssnar på musik. Det är ju den största konstformen som finns — allt ryms inom ramarna. Musiken är bra att använda i sammanhanget och egentligen kan ju alla spela och säga vad de tycker delvis genom musiken. Alla har en hjärna. Men jag tycker att musiken, eller skivan man gör i sig är viktigare, men sen är det förstås bra om man kan säga vad man vill genom den. Krossa kapitalismen!

Föredrar du att jobba mer i det fördolda som typ Bamses skapare Rune Andreasson eller The Residents?
— Nej, jag har aldrig störts av att synas! Kanske lite i början, men jag känner ändå att jag inte har något direkt ansvar inför lyssnarna eller vår publik. Jag kan säga exakt vad jag vill om saker och ting och vi är ju inte speciellt kända. Vi säljer ju inte speciellt många skivor. Vi är inte uppe i Popsicle och deras nivå ens.

Barn stimmar i bakgrunden. Samtalet avbryts kort, Matti hojtar till sina barn och ursäktar sig efter en stunds dividerande med barnen.

Ja, vars var vi? Jo, du tycker att det är OK att synas i media. Hur tar du alla skivrecensioner som skrivs i samband med BQ då?
— Jag tycker inte om att se mig själv på bild. Jag är ju inget direkt föredöme. Jag är inte viktigare än nån annan. Så jag kan inte ta illa upp. Det var en sågning i Expressen en gång på en singel vi gav ut, lite sur blir man ju, men det känns ändå halvljummet.

Du har gett ut två diktsamlingar (Separerade ägg och Röda stjärna). Är det känsligt att blanda ihop dem med musiken?
— Det spelar ingen roll nu. I början ville jag skilja på det, men det är ju två helt olika saker. När min första bok kom, släpptes också en platta med BQ och det var inte direkt bra. Jag har bättre självförtroende nu och bryr mig inte om det dras paralleller mellan mina dikter och min musik och om det anses att jag skulle vara ett underbarn. Poesin är en helt annan uttrycksform och texterna har inget samband med det jag gör i BQ, det får inte bli en förevändning för detta.

Hur är det med alla fansen? Kommer det många brev hem till dig från beundrare?
— De flesta breven kommer till skivbolaget. Och det är inte så många. Vi säljer ju inte speciellt mycket skivor, men de få fansen som skriver är väldigt entusiastiska, väldigt personliga. De frågar om hur mina barn mår och texterna jag skriver. Det kom ett brev från en tjej i japan i veckan. En snubbe har till och med gjort en C-uppsats om oss…

Ha, ha, ha, du skojar?
— Näe, jag tror det var 90 sidor eller så…

Vad skulle du göra om inte poesin och musiken fanns i ditt liv?
— Vet inte! Jag kan inte göra något annat. Hade du frågat mig när jag var yngre kanske jag hade kommit på något smart svar. Jag är fast i det här, jag har ju spelat musik sen jag var 10 år.

Kommer du någonsin att lämna Luleå?
— Nej! Jag och min familj bodde i Sundbyberg utanför Stockholm ett tag, men det var inte bra. Vi bor i ett hus där det bor tre andra familjer en bit utanför centrum. Jag trivs bra i Luleå, här finns hela min infrastruktur. Och det enda jag önskar mig är i så fall ett hus eller en större lägenhet och närmare till bussen… man är lite av en latgris!