I slutet av Nyköpingsbandet ems spelning på Emmabodafestivalen i somras sade sångaren Rasmus Kellerman att de sålde sina demotejper bakom scenen efter sin spelning, och genast sprang ett hundratal tonårsflickor iväg för att köa. Jag stod leende och tittade på hur de dyrkade Rasmus och resten av bandet. Jag tänkte tillbaka några år på hur det var första gångerna jag själv befann mig bland småflickorna som ville ha autografer av Janne Kask, Henrik Berggren och Peter Svensson. Personer som idag är Popstjärnor med stort P.
Och snart kommer knappast Rasmus och hans kompisar att skämmas över att skriva autografer. Det är dags för em att ta över nu.

Sedan 1995 och fram till idag kan jag inte komma på ett enda nytt svenskt band som gett mig samma kick som jag fick när jag såg bob hund, Kent eller Popsicle för första gången i mitt liv. Inte ett enda band, förutom em.

em är fem unga killar och en tjej som är bosatta i Stockholm sen ett tid tillbaka, men de kommer från den lilla staden Nyköping. Jag träffar tre av dem en regnig vintereftermiddag på ett sunkigt kafé i Stockholm. De skiljer sig ganska kraftigt från de övriga kafégästerna som har Fila-tröjor, slickade frisyrer och kroppar som skvallrar om många timmar på gym. em-killarna däremot ser ut som prototyper för hur poppojkar ska se ut i det sena 90-talets Sverige.
Sångaren Rasmus har blonderat hår i snedbena, gitarristen Björn Lundström svart hår med lång lugg och polotröja och den andra gitarristen Martin Ödman har Fred Perry-tröja och välklippt frisyr. De är alla runt 20 år och redan många popflickors våta dröm. Fråga vilken 18 årig indietjej som helst om du inte tror mig.

Det har varit en mörk och kulen vinter, snön som fallit har regnat bort lika snabbt igen, och dagarna har knappt hunnit börja innan mörkret kommit tillbaka. Jag tänker på det när jag sitter hemma och lyssnar på em strax innan vårt möte. Deras musik är ju som skräddarsydd åt dagar som denna, när man egentligen borde må bra, men vädret gör att man stänger in sina känslor och man istället blir hängig och uppgiven.
em låter som Manic Street Preachers med akustisk gitarr utan det hårdrocksbombastiska, som ett lite poppigare Joy Divison skulle låta om de bildades i en sörmländsk småstad i slutet av 90-talet, eller för all del som om Ride-pojkarna var 18 igen och bara hade lyssnat på The Cure hela sitt liv.
Musiken är ibland hård, rak och drivande. Inte helt olik svenska Fireside, dessutom har Rasmus en röst som påminner om Kristoffer Åströms. Men lika ofta som de öser på med manglande shoegaze-gitarrer, kan de spela akustiska, hjärtskärande sånger som påminner om att de lyssnat en del på Radiohead, ett band som de blivit jämförda med många gånger.
— Men det var ju mer förut, menar Rasmus. Det soundet är inte kvar så mycket längre. Vi har gjort fyra demos sen vi började för två och ett halvt år sen, och varje demo har ju varit annorlunda från de andra. Vi har ju utvecklats åt olika håll hela tiden.
— När vi hade skrivit alla de här hårdare låtarna så testade vi att spela en låt med en akustisk gitarr, och vi tyckte det blev väldigt bra, berättar Rasmus. I samma veva spelade jag och basisten Oskar i ett annat band som hette Motel 6, där vi spelade helt akustiskt. Där fanns det en massa låtar som de andra i em tyckte var såpass bra att Motel 6 las ner och gick in i em. En ganska drastisk förändring där. Nu har vi väl hittat hur vi vill låta. Det är ju nästan akustisk gitarr i alla låtar, även om det finns en del hårda låtar fortfarande.
När jag frågar dem vad de lyssnar på har de väldigt svårt att bestämma sig.
— Öh, allt möjligt. Det är faktiskt sant, säger Björn. Det finns väl inget band som vi alla lyssnar på ordentligt. När vi började lyssnade väl alla rätt mycket på The Cure, men det gör vi inte längre.
— Jag lyssnar på rätt mycket hip hop och house och så, säger Martin.
— Jag är amerikansk av mig, säger Rasmus. Ganska inne på den alternativa amerikanska countrygenren, eller vad man ska kalla den.

Ni har blivit flitigt jämförda med Radiohead.
— Som sagt, det var ju mer förr. Det soundet är inte lika tydligt idag, menar Rasmus.
— Det är väl aldrig nån av oss som har sagt att “Radiohead — så ska vi låta”. Det är mest att folk har jämfört oss med dem. Det är ju inget dåligt band, men inte heller någon stor influens.

Jag tycker det är en hel del Manics också.
— Det där är roligt, för jag har aldrig lyssnat på Manic Street Preachers. Det är det väl ingen av oss som har. Den första låten jag överhuvudtaget har hört med dem är väl deras senaste If You Tolerate This, Your Children Will Be Next. Det är sant.

Fireside också. Du sjunger rätt likt Kristoffer Åström.
— Ja det kan jag hålla med om litegrann. Jag gillar deras första skiva, men inte hans nya soloskiva. Jag gillar allt det han sitter och pratar om, alla de där deppiga banden, men det han själv gör är väl inte riktigt så bra, säger Rasmus lite ångrande.

Efter att em släppt sin första demo nappade det stora musikförlaget MCA, och sedan dess är de kontrakterade dit. De stora skivbolagen har dock inte visat riktigt samma intresse.
— Många har varit positiva, sagt “det är bra, vi vill gärna höra mer”, men det finns inget konkret än så länge, säger Rasmus.
— Men MCA vill ju helst att vi hamnar på ett stort bolag, och därför har de nästan bara kontakt med dem, även om vi själva gärna skulle ligga på ett litet bolag, säger Björn.
— Vi har bestämt oss för att spela in en skiva, fortsätter Rasmus bestämt. Det har vi verkligen diskuterat allihop. Vilka låtar vi vill spela in, hur vi vill utforma det. Där har alla varit med och varit delaktiga.
— Vi kommer spela in en skiva nu under våren antagligen. MCA ska finansiera den, och det blir nog ganska lågbudget. Om inget bolag sen är intresserade så släpper vi den själva ändå, menar Björn.

Om inte något skivbolag skriver kontrakt med em, går de miste om något stort.
em är precis hur bra som helst, de är allt det där man saknat i flera år hos svenska demo-band. De har framtiden för sig och de kommer att lyckas. Det är jag övertygad om.