Recensioner av demokassetter/cd av domarna Gustav Gelin och Nicke Boström.

Demoskörden under 1998 års slut har varit lite livligare jämfört med tidigare år och det är givetvis en positiv utveckling. Däremot kan vi inte säga att materialet överglänser det som släppts tidigare säsonger. Nu har svenska grupper två-tredelade ord som Saint och Sunshine med i sina artistnamn vilket inte var fallet för fem år sedan då alla “popband” skulle heta Ride, Pulp, Suede och Blur.
Bland de tjugotalet demo vi fick in innan deadline första veckan i januari har ett par visat sig vara riktigt intressanta. Det handlar dessutom om nya bekantskaper och detta är ju definitivt roligt.
Vi fick också en fullmatad demotejp från EU-kvarteren i Bryssel. De visade sig vara producerade av ettnollett-bekantingen PC, som inte kan hålla sina fingrar borta från sina gitarrer. Gitarrer som har legat och dammat under skrivbordet i byråkratins högborg sen han lade sitt rockande band Sunshine på is här hemma i Sverige för ett par år sedan. Nu är han tillbaka och kallar sig stöddigt för Sunshine From Sweden — och han vet var skåpet med rödvinerna står!

Att Olle Ekbom kommer från veganernas och Straight Edge-fantasternas högnäste Umeå har jag svårt att tro. Han skulle kunna komma från vilken liten lantlig idyll som helst egentligen. Cornwall på Irland, Lönneberga eller kanske Tanworth In Arden som Nick Drake gjorde. Olle berättar dock själv att han är en “äkta norrlänning med båda fötterna stadigt nedgrävda i marken” och det förstår jag ju mer jag lyssnar på hans demokassett. Det visar sig också att Olle är född i min egen hemstad Boden.
Just Nick Drake och Syd Barrett (som f ö kommer från Cambridge) är två huvudpersoner som ploppar upp i min tankevärld när jag lyssnar på Olles enmansprojekt ST.ALDRIJN. Ljudbilden ger mig associationer till dessa två giganter med en skarp ton av depression, ångest och galenskap i sitt skapande. Som vi alla vet gick Nick Drake bort 1974 (till följd av ett missbruk av psykofarmaka). Syd Barrett har haft sina turer på ett antal mentalhospital och vad han gör nu vet jag inte. Båda två är stora förebilder. Jag kan tänka mig att Olle lyssnat på dessa herrar. Om han inte gjort detta så antar jag att de skulle falla på läppen. En annan ande som svävar över Olles musik är Sonic Booms (Pete Kember) och det ser jag enbart som positivt.
Olle avslutar med de visa orden: Gillar ni inte St.Aldrijn kanske någon annan gör det. Det är faktiskt inte alltid jag själv gillar honom, men jag tvingas stå ut med honom. I vått och torrt”.
Stå på dig Olle, jag håller dig i handen.

Nicke Boström

STEFAN KROOKS från Stockholm sitter hemma och pular med synthar och samplers och gör sin egen musik. När jag först lyssnade på hans demo tänkte jag att det här är ännu en snubbe som gör avskalad, vacker house- eller techno som många i landet är så bra på att det nästan blivit ett signum för Sverige. Precis som Volvo och Björn Borg har vi nu också minimalistisk house.
Till en början var mina gissningar sanna, men helt plötsligt börjar trummorna knorra och det blir drum’n’bass. Och riktigt bra sådan. Stefan Krooks vågar göra saker med sina låtar, han leker, fast på ett seriöst sätt, han experimenterar med trummorna utan att gå för långt, som många har en förmåga att göra. Han kan stanna upp mitt i en låt, på ett nästan perfekt sätt och sen släppa in trummorna eller synthen igen.
Bra mycket bättre, och ambitiösare än många andra dansmusik-demos jag lyssnat på. Kul!

Gustav Gelin

Jag kan tänka mig att PC’s heltidsyrke som skrivbordsråtta i Bryssel gett honom inspiration, eller snarare större anledning till att göra sina låtar. PC har nämligen sammanställt en samling laddade rocklåtar från sin hjärna som förkroppsligar rockens ångestfulla värld — än en gång, här som SUNSHINE FROM SWEDEN. Yrket som pappersvändare har antagligen gett den gamle “slackern” (läs Sub Pop, flanellskjortor, Red House Painters och Codeine) PC ännu mer inspiration, mer ångest.
Trots att Per-Evert, som han heter, lyssnat på mängder av franskklingande dansmusik som Daft Punk och Motorbass under de senaste två åren har hans själ inte lämnat flanellskjortorna och Red House Painters. PC gråter, snyftar, åtrår och våndas. Kärlek och existentiella frågor dyker upp i var och varannan låt. Det finns speciellt två, som utmärker sig i min värld; Colleen och det enda svenska bidraget Evighetens Sekunder.
PC, du borde genast bygga upp en hel orkester — igen!

Nicke Boström

Malmös MOONBABIES är Ola Frick och Carina Johansson. De sjunger tillsammans i vackra harmonier på bandets fyralåtars demo. Musikaliskt rör sig Moonbabies i ett retroland där My Bloody Valentine är husgudar. Moonbabies har samma typ av gitarrmattor, även om de är långt ifrån lika extrema, och ovanpå detta en sommarsöt popmelodi fylld av vemod. Så särskilt nytt är det inte, men absolut godkänt.

Gustav Gelin

KNALLPULVER från Stockholm presenterar en typisk svenskpopsdemo. De befinner sig ungefär i samma musiktradition som Kent, men de har en punkig attityd i botten av sin musik.
Om det inte vore för den uppenbara “svenskheten” skulle jag ta dem för ett typiskt dussinband som gör allt för att kopiera sina idoler. Så är nog inte fallet trots allt med Knallpulver som till trots har ett ganska personligt sound. Varken Jumper eller Kent skulle låta såhär i replokalen.
Hyfsat skojiga texter som Min Arkitekt och Årets Julklapp sätter lite extra prägel.

Nicke Boström

OPOSSUM slutar aldrig att förvåna mig. Varje gång de gjort en ny demo har de formgivit den på ett originellt sätt. Förra gången levererade de sin demo i en konservburk och nu har de producerat en cd som ligger i ett blekt kaffefilter (oblekt hade varit ännu fyndigare).
Och musiken då? Ja, de är inte lika originella där. det andas mycket 80-tal, lite Robyn Hitchcock, Jonathan Richman, The Feelies och Nya Zeeland faktiskt. Och jag tycker att det är riktigt trivsamt.
Inledande spåret Until It Feels Ok har en distinkt och lite sockrig ton över sig. Detsamma gäller den sista av de tre kallad You Are My Love, You Are My Pain.

Nicke Boström