Recensioner av demokassetter/cd av domarna Gustav Gelin och Nicke Boström

Det har varit lugnt på demofronten i år. Och under sommaren har det varit katastrofalt lugnt, men det har ju sina förklaringar — alla är ju mer eller mindre lediga eller bortresta. Bland tjugotalet demokassetter/cd vi har fått fanns inte speciellt många överraskningar. V i har dock hittat några tejper vi gärna tycker till om. Let’s shoot!

Ett band som ligger mig varmt om hjärtat och som vi har bemött tidigare i ettnollett är norrlänningarna i det Stockholms-baserade bandet Vega. Min kontakt med ledfiguren Nille Sandberg har varit sporadisk, och tyvärr alltför gles sen jag skrev om dem förra gången — då under namnet Poor Alex Theatre. Jag och Nille har dock vid varje tillfälle vi varit i kontakt med varandra talat om att de ska uppträda på någon av ettnolletts fester. Men av någon anledning har pusslet inte riktigt gått ihop de gånger det varit tal om detta. Antingen så har Nille & Co varit upptagna på annat håll (bland annat i studion) eller så har vi på ettnollett redan förhandlat klart med andra artister. Nu hoppas jag dock att vi ska råda bot på detta och att de ska få uppträda på ettnolletts femtonårs-jubileum i vinter. Och ska vi tala om musiken i Vega så kan jag inte annat än hylla detta trivsamma musikprojekt. Deras demo Hotel innehåller tre fantastiska, vackert komponerade rocklåtar. Det är sparsmakad, dov, mullrig och mollstämd poprock och det är mycket vackert. Mina associationer går till “tunga” artister som Red House Painters, David Sylvian, Martyn Bates och Mark Hollis i sina ensammaste stunder. I nästa nummer av ettnollett har jag bestämt mig för att bena upp frågetecknen kring detta smått suspekta band.
(Nicke Boström)

Killtrion Seamonster från Huskvarna spinner på i samma tradition som det före detta shoegazerbandet Slowdive gjorde en gång i tiden. Jag finner kvalitéer i deras suggestiva musik och tror faktiskt att de, med mer filande på instrumenten och fler ljusa idéer kan utvecklas till någonting rätt så bra. På fyrspårsdemon It’s called shoegaze not showcase you fucking poser (nu var ni tuffa sjömonster /red.) visar de upp ett par höjdpunkter som inte ligger alltför långt från det Sonic Boom tidigare gjort i Spacemen 3 och Spectrum. Seamonster ligger fint i tiden om de utvecklas i samma riktning som Sonic Boom och de “hotta” banden Mogwai och Tortoise. Jag ser med nyfikenhet fram emot trions kommande tiotums-ep.
(Nicke Boström)

Måns P Månsson, ökänd som mannen bakom halvgamla garagerockgäng som The Crimson Shadows och The Livingstones. Måns är också en herre som flirtat med suggestiv hårdrock i gruppen Gone och flippat ut i psykedelians fotspår under sitt eget namn. Senast var han, mer eller mindre, tillbaka till 60-talet med sitt band Freinds (jo, de har bytt plats på bokstäverna i och e /red.) och albumet If All Men Wer Brudders. Produktive och begåvade Måns kan inte hålla fingrarna borta från den tyngre rocken och presenterar här ytterligare ett projekt under namnet Wrecks.
Stockholmsbaserade Wrecks rockar fett i samma tradition som Soundtrack Of Our Lives, Caesars Palace och Backyard Babies på sin trespårsdemo Let’s Rock. Måns berättar själv kort att han gått samman med några polare och fått ihop en tejp för att spela sina favoritriff kryddat med hård psykedelia och punk/garageattityd. Johan på sång återfinns även i bandet Skelett och Peter på bas varmed i Gone där de “alltid försökte få in det här stuket, men misslyckades”, enligt Måns. Demotejpen är dessutom inspelad i den smått legendariska deathmetalstudion Sunlight tillsammans med demonproducenten Thomas Skogsberg. Jag röstar, kanske mot alla odds, på att Måns fortsätter med sina eminenta kunskaper och sina begåvningar med att skapa cool musik (med sin fina Theremin) i psykedelians tecken. Det här rockar lite för mycket för min del. The Stooges, M(otor) C(ity) 5 och Hawkwind har gjort sitt hemma hos mig. Men jag hade antagligen rockat röven av mig om jag fick den här demon i min hand för tio år sedan — på den gamla goda tiden då ettnollett nästan enbart koncentrerade sig på garagerock och liknande — gammalt rockskelett som man är.
(Nicke Boström)

Eternia Autobomb kallar sig två tjejer och en kille från Göteborg som i sitt brev skriver att deras största inspirationskälla är Smashing Pumpkins, och att de även influerats av så vitt skilda arister som Missy Elliot, Busta Rhymes, Aaliyah, Autechre, Björk och Mötley Crue. En ganska salig blandning milt uttryckt. Några av dessa influenser framgår mer än andra (lyckligtvis kan man inte höra speciellt mycket av Mötley Crue till exempel, men inte heller går det att dra paralleller till Autechre). Smashing Pumpkins kan man däremot känna igen, men det är långt ifrån det första man tänker på. Eternia Autobomb är betydligt mjukare (trots att de själva skriver att de är “jävligt hårda”) och det är den akustiska gitarren, det lågmälda pianot och framförallt sångerskan Sarah Assbrings vackra röst som är grundpelarna på bandets tre låtar. Det är såväl välspelat som snyggt och känsligt, och jag tror att de har goda möjligheter att bli något. Att de saknar trummis och därför använder sig av trummaskin är inget som förstör helhetsintrycket nämnvärt.
(Gustav Gelin)

Ytterligare ett band från Göteborg är fyramannabandet Elephant som gjort något så ambitiöst som en nio-låtars demo-cd fylld med liveinspelad drum’n’bass. Tyvärr är musiken inte lika bra som presentationen av den vilket ofta förekommer bland demoband. Många spelar in en välproducerad och snyggt formgiven kassett eller cd, men verkar inte ägna lika mycket tid åt det som ändå är det viktigaste — musiken. Elephants musik känns krystad, den ärliga raka känslan som måste finnas i bra drum’n’bass saknas. Rytmerna är för simpla och ibland blir det lite för mycket uppvisning i vad man kan göra med hjälp av lite maskiner. Inte så kul med andra ord.
Att ge sig på The Clashs London Calling och försöka göra drum’n’bass av den är farligt, det kan gå käpprätt fel vilket det också gör i Elephants version. Sången påminner mig om jobbiga funkhårdrocks-sångare. Det känns tråkigt att säga men Elephant är alldeles för vita helt enkelt.
(Gustav Gelin)

Från Malmö kommer Andreas Bertilsson som även han gjort en CD-demo, men steget är väldigt långt till rockig drum’n’bass. Det Andreas gör är så lågmält och sparsmakat att det vore en underdrift att kalla det minimalistiskt. Andreas Tomas Öberg-skånska och en lågt mixad akustisk gitarr är det enda som hörs på de fem låtarna på cd:n. Ensamt, olyckligt och som sagt väldigt sparsmakat. Referenser som Will Oldham och hans Palace-projekt känns ganska givna. I det medföljande brevet skriver han att åtta nya låtar ska spelas in med full sättning. Jag ser fram emot det, men bara det inte blir gladare.
(Gustav Gelin)

Uppsalabandet Smooch är produktiva och jag gissar att detta är deras fjärde demo som dykt upp på ettnollett-redaktionen. De inleder sin trelåtarsdemo Delirium med den lilla poppärlan I Could Die som påminner om ett något mer experimentellt och elektroniskt The Wannadies. Andraspåret Bag of Trash bubblar igång med en snygg liten syntslinga som övertas av ett snyggt trumkomp med gitarr. Och det är snygg pop som produceras, inte speciellt långt ifrån tidigare nämnda band.
Jag tror och hoppas att Smooch kan fixa till det om de behåller sin syntprofil, sitt snygga popsound och utvecklar låtmaterialet i studion några snäpp till åt ett mer oanat håll. Jag tror att en bra producent och en bra studio skulle kunna kirra detta.
(Nicke Boström)