Jag har lärt mig att det är viktigt att lyssna på musik i sitt rätta sammanhang. På rätt plats, vid rätt tidpunkt och i rätt känsloläge. När jag först lyssnade på det lilla svenska popbandet Centimeters demo-cd en stressig eftermiddag i juli hörde jag bara lugn, melankolisk standardpop. Helt okej, en hygglig recension på demosidan tänkte jag. Några nätter senare är jag lite mer ingående, kopplar in lurarna i stereon, skruvar upp volymen och lyssnar koncentrerat ett par gånger på de båda låtarna Fall Med Mig och Luft. Och jag faller, handlöst.

Jag kommer av mig själv helt och hållet, börjar tänka på olyckliga kärlekar och bortresta flickvänner. Jag blir sådär sommarvemodig som man kan bli av riktigt bra popmusik. Jag tänker stora ord, men lite senare lugnar jag ner mig och inser att Centimeter än så länge har en bit kvar till de där banden jag först tänkte jämföra dem med. Men de är på god väg. Jag lyssnar på skivan många gånger till och kommer fram till att det verkligen är förträfflig popmusik de bjuder på.
— Det är kul att du säger det, för många av mina vänner har sagt precis likadant, det tar lite tid att ta till sig vår musik. Det är ju inga jätteraka pophits direkt, säger Johan Landin — som sjunger och spelar gitarr i Centimeter — när vi träffas på en folktom källarbar i Stockholm några dagar efter jag lyssnat igenom skivan.
Johan berättar att han utgör Centimeter tillsammans med en kille som heter Stefan. De har spelat ihop sen de gick på högstadiet (nu är Johan 26), men la av ett tag för ett drygt år sen.
— Under uppehållet funderade vi lite på vad vi egentligen ville göra med musiken, och det vi började med var att plocka bort allt onödigt. Sedan dess har vi hela tiden tänkt på att försöka hålla det så enkelt som möjligt, hela tiden fråga om det verkligen behövs mer. Förut var det så att det fanns en keyboardist och han skulle spela nåt, så behöver vi inte tänka nu. Det känns ganska schysst.
Centimeter är i desperat behov av en trummis. På demon har de använt sig av en kille som spelar med ett annat band, men han kan inte vara med i fortsättningen, så just nu håller de på och skickar ut demos till presumtiva trummisar.
— Det är inte helt lätt, det är fan som att säga att man ska skaffa en flickvän imorgon. Det är bara hoppas det finns nån som vi vill ha. Hellre en polare, eller en schysst snubbe som fattar grejen än nån som är jätteduktig. Vi är ju inte direkt några virtuoser själva, det kanske hörs.
Ok, det hörs kanske att Centimeter inte är besläktade med Yngwie Malmsten eller andra musikaliska masturbister, men det är ju bara skönt. Känslan är givetvis långt mycket viktigare än det rent tekniska och Centimeter förmedlar en stor dos känsla. Musiken är lugn, avskalad och mollbetonad och texterna är olyckliga beskrivningar av saknad, kärlek och uppgivenhet. När jag frågar Johan om influenser har han svårt att nämna någon särskild, eller också vill han bara inte.
— Visst jag lyssnar mycket på lugn och melankolisk musik, som Nick Drake och Nick Cave och så. Men jag har svårt att dra en massa referenser, det ska bli kul att höra vad folk tycker.

Är texterna självbiografiska?
— Ja, om man ska sjunga texter på svenska så har man inget val. Man måste tänka igenom ordentligt vad det är man sjunger, annars blir det lätt bara patetiskt. Jag försöker jobba mycket med texterna, tycker att det är jävligt viktigt. Det blir ju så att man väger varje ord, för att ett enda fel kan verkligen sabba allt. Det är svårt att skriva texter på svenska som inte ligger nära en själv, på engelska kan man ju rabbla ur sig mycket mer, utan att ta samma risk.

Får du utlopp för dina känslor genom texterna och musiken?
— Ja, det får jag väl. Men om jag skulle vara frimärkssamlare och hitta det där frimärket jag letat efter i två år så skulle jag väl få en kick av det också. Det är väl som att skriva en låt man är nöjd med, man mår bra en liten stund efteråt, men sen efter ett tag så märker man alla misstag och fel och så blir man missnöjd ändå. Men det går väl inte att vara för perfektionistisk heller, då blir det aldrig nånting gjort.

Kan det inte kännas utlämnande att sjunga om sina känslor inför människor man aldrig träffat förut?
— Det är jobbigare när folk som kanske t o m finns med i texterna hör dem. Men samtidigt är det ju inte nödvändigt att låtarna handlar om just tjej/kille-relationen. Det är ju upp till var och en att tolka och lägga in sitt liv, säger Johan medan han tar ett bloss på cigaretten.

Han är ganska kort, har smårufsig halvhockeyfrilla, vit skjorta och jeans. Jag hade väntat mig en mer introvert och tystlåten person med tanke på de ledsamma texterna. Han berättar att han bor i Stockholm sen många år tillbaka, men med tanke på uppväxten i Eskilstuna lär de få stå ut med eviga jämförelser med Kent.
— Det där går ju inte att undvika. Spelar man pop och sjunger på svenska så blir man jämförda med Kent så är det bara, även om man skulle spela säckpipa, det spelar ingen roll. Men det är synd att det inte är fler band som sjunger på svenska.

Det har förändrats ganska mycket på bara några år.
— Visst, när Kent slog igenom blev de jämförda med Jakob Hellman och hur lång tid var det inte däremellan? Det fanns ju inget annat att relatera till, idag finns det ju lite fler band i alla fall. Men det är fortfarande för få. som vågar satsa på svenska. Det är väl förståeligt eftersom folk vill slå utomlands, och intresset utifrån är ju faktiskt rätt stort nu. Det kommer folk från utländska skivbolag och media och kollar på svenska småband och det är verkligen skitkul.

Nästan alla svenska band har usla bandnamn (typ Tennis, Jumper, Salami och även Kent), och Centimeter är inget undantag. Varför heter ni det?
— Vi tyckte att det kändes rätt. Det står väl för något ganska litet och sparsmakat, som stämmer in bra med våran grundtanke att hellre plocka bort än att lägga till. Förut drog vi oss inte för att fläska på, medan vi nu funderar på om det verkligen är nödvändigt, om det tillför låten något. Men det är dumt att sätta upp regler som att “vi ska bara spela lugn musik”. Det kan vara skönt att ösa på ibland också. Vi har aldrig sagt att “nu ska vi vara lågmälda”, men det blir ju ett resultat av att man plockar bort en massa saker. Sen gillar vi ju lugna, melankoliska låtar väldigt mycket.

Vad är drivkraften till att hålla på med musik?
— Jag kan inte säga det riktigt. Det är bara nåt som man måste göra. Det kändes jävligt tomt när vi la av ett tag, det gick inte. Till slut var jag tvungen att börja igen. Just det här med att skriva, det ger verkligen mycket. Jag skulle nog inte kunna hålla på om jag inte fick skriva texter. Och man kan ju hoppas att det finns folk som vill lyssna på den här typen av musik. Vi är medvetna om att det inte kommer in på Tracks-listan, med det är väl ett val man gjort. Det kanske krävs lite koncentration för att lyssna på oss.