Det brukar hävdas att ett bands tredje skiva är extremt viktig.
Debuten, som oftast är splittrad, ger vanligen bara en vink om den eventuella framtida utvecklingen. På den andra skivan ska man ha “lekt av sig”, mognat och stakat ut en riktning att utvecklas mot. Det är på den tredje skivan bandet bör bevisa att de fortfarande har något att komma med. Cloudberry Jam har nu nått fram till denna, så viktiga, tredje fullängdsskiva.

Cloudberry Jam bildades i Linköping — där de fortfarande bor — 1991. Bandmedlemmarna var, och är fortfarande, Jennie Medin (sång/JM), Jörgen Wärnström (gitarr och sång/JW), Henrik Sundqvist (gitarr, piano, vibrafon, keyboards och sång/HS), Per Byström (trummor/PB) och Per Valsinger (gitarr och sång/PV).
Bandet blev det första som kontrakterades av North Of No South (NONS) Records och gav ut sin första ep La la la redan året efter bildandet 1992.

Våren 1994 kom nästa ep — The Art of Being Cool — och bandet fick fler spelningar, bland annat på ett antal sommarfestivaler. Dessutom började det japanska skivbolaget Quattro intressera sig för dem. Blank Paycheck, den första fullängdaren, släpptes i både Japan och Sverige 1995, och senare samma år åkte bandet på sin första Japanturné.
Framgångarna fortsatte med den andra fullängdaren Providing the Atmosphere som kom ut 1996, vars japanska och svenska utgåvor sålde guld (100 000 resp. 50 000 sålda ex). Sedan dess har bandet åkt på ytterligare Japanturnéer, släppt en samlingsskiva och släppt ett nytt album.
Jag träffade bandet på ett IT-café i Linköping i januari och just det faktum att de varit med ett tag gjorde att jag fann det intressant att ta upp deras utveckling genom åren. För de har utvecklats. De startade som ett ganska traditionellt “indiepop-band”. Och brytpunkten i deras utveckling tycks ha varit i samband med minialbumet The Art of Being Cool, som innehåller sju låtar och nästan lika många musikstilar.
HS: På den plattan prövade vi allting. Vi ville och vågade göra många saker.
PB: Det var ju lite tanken med skivan — att visa att vi kunde göra olika saker. Vi valde medvetet ut låtar som var väldigt olika.
JW: En jazzsoullåt, en punkpoplåt, symfonirock, depprock och så vidare. Efter den kände vi att vi ville samla alla influenser och göra något eget. Det fanns ju en låt i varje genre, nu har vi hittat ett sätt att sammanföra alla influenser till ett eget sound.

Samtidigt påpekar medlemmarna hur viktigt det är att förnya sig:
PV: Det finns så många band som bestämt sig för en genre och sedan gör de inget annat. Sådant blir dödstråkigt att lyssna på och, framför allt, att spela. Det tror jag inte vi skulle orka med. Vi lyssnar på för många olika sorters musik.
JW: Många strävar ju efter ett koncept som inte får brytas. Jag har svårt att förstå det.

Efter The Art of Being Cool har bandets sound, precis som de säger, blivit mer enhetligt. Enligt vad de själva skriver på sin hemsida var Blank Paycheck inspirerad av både indiepop och föräldrarnas Motown-skivor. Resultatet blev en slags hybrid mellan pop, jazz och soul, och om det är något sound som kan kallas “det karaktäristiska Cloudberry Jam-soundet” så är det nog detta.
Providing the Atmosphere rörde sig i samma trakter och detsamma gäller det nya albumet The Impossible Shuffle. Dock finns ständigt tecken på att bandets sound förändras något, att man inte vill göra något som är identiskt likt det man tidigare gjort.
JW: Vi har försökt få lite aggressivare känsla i musiken, ett lite slamrigare och skrotigare ljud. Tidigare har det kanske varit lite för polerat stundtals, vilket vi försökt komma ifrån nu.
PB: Det är väl lite närmare hur vi låter live.

Själv kan jag instämma. The Impossible Shuffle låter betydligt mindre polerad och mer personlig än deras tidigare fullängdare. Till min stora glädje gäller det även Jennies stundtals mörka och vackra röst. Den största anledningen till detta nya sound är förmodligen att bandet, för första gången, producerat skivan helt själva.
JW: Många skivor som kommer ut nu är för färgade av att samma producent använts — de är stöpta i samma form. Det blir så stereotypt. Många band har bra idéer men allt låter nästan likadant. Det har vi försökt undvika och gått utanför de mallar som finns.
Jag tror att det är viktigt att man försöker ta tillvara det unika som finns i ett band, och inte låta sig påverkas för mycket av andra.

Inte nog med att bandet arbetat utan överinseende av någon utomstående producent. De har tagit steget nästan fullt ut till ett DIY-band (Do-it-yourself /red). Inspelningen har de gjort i Jörgens egen studio i Linköping, och man har låtit layouten på skivomslag och dylikt göras av någon som bor i hemstaden så att de kunnat ha kontroll över det också. De beskriver sig själva som “kontrollfreaks” och vill även ha koll på hur de syns i media.
PV: En egen studio är ju en förutsättning för att kunna arbeta som vi gjort — att ha tillgång till ett eget ställe där man kan bestämma inspelningstider och få ta god tid på sig.
JW: Dessutom — den jäkla pressen att stå i en studio man vet kostar mycket pengar är jobbig. Jag tror inte man kan göra bra musik under sådan extrem press. För mig låser det sig, jag kan inte vara kreativ om jag har x antal minuter på mig.

Musiken görs dock inte helt och hållet utan inflytande utifrån. Oftast skriver Jörgen och Henrik “skeletten” till låtarna och sedan får samtliga bandmedlemmar bidra med idéer om hur arrangemangen ska låta. Men i och med att de ofta använder gästmusiker på sina inspelningar gäller det också att vara lyhörd för deras åsikter.
HS: De är med och bestämmer lite beroende på hur pass bra de är (leende) och hur många idéer de har. Vi skriver ju mycket stråk- och blåsarrangemang själva, som musikerna får spela. De blåsare vi hade (Per “Texas” Johansson, som bl. a. spelat med Bo Kaspers, och bröderna Lindgård från The Mopeds och som medverkar på många skivor som spelas in i Tambourine-studion) då senaste skivan spelades in kanske hörde något “i sitt huvud”, och var vi överens om en grej så lade vi på det också. Solon är alltid egen-komponerade av musikerna.
PV: “Texas” var otroligt skön att jobba med. Vi kunde säga: “här saknas något och vi vill ha den här känslan här” och han plockade fram något jäkla horn och det lät skitbra (skratt), precis som vi ville ha det.
JW: Man kom verkligen ner på jorden och kände att “det där är en riktig musiker, någon som har totalkontroll över sitt instrument”.

Om man återknyter till det här med att utvecklas så brukar det ju vara så att band som haft viss framgång låser sig i ett sound, de känner trycket att deras fans vill ha “samma gamla band”. Jag frågar om det varit ett problem för Cloudberry Jam:
HS: Jag tycker inte det, jag var rädd för det ett tag. Man har ju sett band som haft en skiva som gått svinbra. Sedan har de gjort en ny skiva som låter exakt likadant eftersom de tror att alla vill ha det så men det visar sig inte vara så. Jag tror att framgångarna istället gett oss en tro på oss själva så att vi vågat göra det vi vill.
JW: Det är extremt skönt att känna att vårt japanska bolag sa till oss att “nu kommer er tredje skiva, nu har ni chansen att göra vad ni vill och experimentera hur ni vill”. Vi fick bevis för att de trodde på oss.
JM: Jag tycker personligen att en skiva är som en dokumentation av vad jag tycker är roligt att göra. Den skiva vi gjort nu är sådant vi tycker är kul och så har vi spelat in det på cd, och om andra också tycker om det så gläder det mig något oerhört.

Bandet har också hämtat nya influenser:
JM: Nya influenser får man ju hela tiden. Nya artister, nya filmer, nya saker i livet. Man blir inspirerad av allt som händer och sker, det är svårt att säga något specifikt. Jag tror att vi har inspirerat varandra väldigt mycket, med tanke på att vi är väldigt olika och att alla lyssnar på olika sorters musik och att vi är så väl förunnade att vi har Jörgens studio där vi kunnat pröva allas idéer på arrangemang av låtarna.
JW: Att vi alltid varit öppna för nya influenser tror jag märks mer nu än tidigare. Många band låser sig vid en viss stil, den attityden vill vi inte ha.
HS: Vi kanske har lyssnat mer på musik som svänger de senaste åren — musik som har ett “självsväng” i sig. Mycket svart musik. Det tror jag märks på nya plattan. Låtarna svänger, de har ett visst groove.

Till sist ska poängteras att även den nya skivan ges ut av skivbolaget North Of No South. Det verkade kanske inte helt självklart för en tid sedan när samlingsskivan Going Further gavs ut på Stockholm Records (på licens från NONS). Det gick rykten om att bandet höll på att lämna sitt gamla bolag. Enligt bandet var ryktena kanske inte helt obefogade, men Stockholm Records var aldrig aktuellt, speciellt inte efter det samarbetet. Syftet var att introducera Cloudberry Jam på nya marknader, locka en ny publik. Istället släpptes samlingen bara där de äldre skivorna redan fanns tillgängliga. Detta, och “storbolagsmentalitet” i övrigt gör att bandet inte tycker den episoden var särskilt kul. Nu är de alltså tillbaka på NONS och berömmer bolaget för att de gett dem en sådan frihet i samband med den nya skivan.
Framgångarna tycks fortsätta. I Japan förhandsbeställdes 60 000 exemplar av senaste skivan, bandets låtar spelas på asiatiska musikkanaler på TV och skivan ligger på affärernas interna topplistor. Och efter att ha hört skivan kan jag bara konstatera att de är värda all framgång, nu mer än någonsin tidigare.
Cloudberry Jam tycks ha klarat “tredje-skivan-provet” med glans.