Det är ganska exakt tio år sedan Happydeadmens första skiva släpptes, singeln Silent Sigh City. I samma veva efter första skivan fick de en betydelsefull spelning på Hultsfredsfestivalen och de spelades relativt ofta i radioprogrammet Bommen i P3. 1988 var ett år präglat av katastrofer (bl.a. flygplanskraschen i Lockerbie, Skottland). Detta var också vid samma tidpunkt som The Smiths fyllt sex år som grupp och precis splittrats. Lloyd Cole & The Commotions firade fem år, och här hemma i lilla Sverige gick “landsplågan” Vara Vänner med Jakob Hellman på radion varje dag. På TV gick fiaskoprogrammet Listan, som visade svenska musikvideor och mitt i allt detta så fanns Happydeadmen.
Nu kan man säga att de tioårsjubilerar med det Japansläppta albumet Bullfights Every Sunday (Polydor Japan/Trampolene/Stockholm Records) och det handlar inte om en samlingsskiva.
Jag träffade gruppmedlemmarna Magnus, Janne och Thomas (som kom med Happydeadmen-polaren Tom) på en liten inkrökt/rökt söderkrog i Stockholm för att prata om allt (som Jakob Hellman sjöng en gång i tiden…) över ett par öl en Onsdagskväll i Oktoberrusket. En kväll som avslutades på krogen Hannas sjuårsfest i en lokal ett grannkvarter på Söder i Stockholm — i Sverige — i världen — i universum — i kosmos.

Redan i mitten på 80-talet, när den legendariska rockklubben Ritz i Stockholm var som störst efter punkens genombrott och vi frotterades med depprockband som Sisters Of Mercy, Siouxsie & The Banshees och Nick Cave, startade gitarristen Magnus Karlsson sitt första riktiga rockband Ostrich Cult i Stockholmsförorten Handen. Replokal var bland annat ett rum i den ökända villan Ultrahuset där de dessutom hade sitt första riktiga gig. Influenserna hade utvecklats från Status Quo och Jimi Hendrix via Beatles till Joy Division och The Smiths. Ungefär samtidigt som Magnus återfanns i sitt band kunde man se Roger Kjellman (bas) och Thomas Kristoffersson (trummor) harva på instrument tillsammans i ett punkband i samma Stockholmsförort. De träffades senare och detta var mycket riktigt också det avgörande skälet till att Happydeadmen kom till, och det var också början på det Happydeadmen vi känner till idag.
Sångaren och textförfattaren Janne Hedin kom in i bilden kort innan första singeln Silent Sigh City och han var saknad. Janne var exakt den typ av sångare som passade in i bandet. Janne hade lyssnat in sig på sångförebilder som Morrissey och Lloyd Cole så att öronen höll på att trilla av.

1990 släpptes debutalbumet Eleven Pop Songs via eldsjälen Ola Hermansson som bedrev det lilla pigga skivbolaget Ceilidh i Norrköping. Det var precis här som saker och ting började hända i ett annars väldigt likriktat svenskt musikklimat. Happydeadmen regerade på en annars ganska tyst popscen, och de var i stort sett ensamma om sin Smiths-influerade gitarrpop i landet tillsammans med liknande band som The Wannadies och Popsicle.
— Vi spelade in elva låtar mellan 1989 och 1990 i Svenska Popfabrikens studio i Klippan. Eleven Pop Songs mixades av Micke Gustavsson som bland annat gjort Sonic Surf City och själv medverkat i gruppen Legendary Lovers, som stod för bakgrundssången till skivan när vi inte var där, skrattar Magnus.
Här kommer söderkrogsservitrisen fram till vårt bord och frågar om vi vill ha mer att dricka. Thomas som precis dök upp med Tom beställer in öl, och vi andra hänger på.
Hade ni några spelningar efter albumsläppet?
— Vi åkte land och rike runt, hade lite ströspelningar på helgerna. Sen så spelade vi på Cityhallen (beryktad numera nedlagd Stockholmsklubb) tre-fyra gånger vi den här tiden. Dit kom flera nya band som Genre Hippy (fd. Popsicle) och This Perfect Day.
— De som gjorde spelaffischerna skrev att vi spelade hårdrock en gång, berättar Magnus och vi skrattar i kör.
— I en tidning stod det att vi spelade töntpop, skrattar Magnus.
Sen släppte ni väl två singlar till?
— Vi spelade in singeln Science Fiction (vinyl-7″) i skivbolaget Silence studio i Värmland vintern 1991 och jobbade då med Micke Herrström för första gången.
— Och så åkte vi i diket med husbilen mitt ute i Värmlandsskogen. Magnus såg hästspår på vägen och trodde att det fanns varg där, och så fick en lokal bonde dra upp bilen dagen efter, minns Janne, och vi andra garvar.
— Det var Nicolai som jobbade för Silence i Koppom som var den lokala bonden, skrattar Magnus, och vi garvar ännu mer.
Ni var ju lite av ett stilbildande band i början av er karriär?
— Det stämmer nog. Flera band har uppskattat vår grej som Cloudberry Jam, Suredo med flera. Peter i Cardigans berättade för mig att han tycker att vi var det första svenska popbandet med “cred”, och det värmde ju ganska gott, säger Magnus stolt.
— Vi var först i den nya generationen svenska popband helt enkelt. Det kan ingen ta ifrån en liksom. Man kan ju försvinna i tomma intet, men att vi var först på plan och att vi släppt flera plattor finns ju kvar, och det betyder ju lite i alla fall, menar Magnus.
Och så släppte ni er andra singel de Bricassart 1992 (cd), hur var klimatet då?
Magnus: Då började ju den här nya svenska popvågen att växa till sig med The Wannadies, Popsicle med flera. Det var då den här hype-vågen började och vi följde med i svängen.
Samma år påbörjade bandet sina inspelningar på andra albumet Game, Set & Match (cd) och året därpå gavs skivan ut på Ola Hermanssons skivetikett Ceilidh. En skiva som också gavs ut i Japan en tid efter utgivningen i Sverige.

Japaner, japaner, japaner! Happydeadmen var på en turné thereover och de levde minsann som popstjärnor. De blev åtminstone ordentligt uppvaktade, och hundratals popfans ville ha deras autografer på allt som gick att skriva på — skivfodral, toapapper, mössor, t-shirts osv. Happydeadmen levde som the king of pop.
— Det var skitkul och det gick skitbra. Vi var med i TV-shower, radioshower, hade spelningar i skivaffärer, signeringar av skivor och vi spelade för utsålda hus. Flera hundra pers kom varje kväll vi spelade. Det var lyxhotell, sena kvällar, sena eftermiddagar och vi var fulla jämt, säger Janne och vi skrattar.
— Vi blev verkligen sporrade av Japanbesöket. Vi hade nog inte spelat in Bullfights… så snabbt om det inte gått så bra där. Den är släppt på samma bolag som Cardigans plattor ligger på i Japan. (Bullfights Every Sunday är än så länge bara släppt på Japanska Polydor, men förhandlingar pågår med ett svensk litet skivbolag).
Hade ni någon baktanke bakom titeln på Bullfights Every Sunday?
Magnus: Vi tyckte att så många andra band har tråkiga titlar och ville avvika lite. Det finns ju flera riktigt dåliga exempel på tråktitlar som Be Here Now, Come Home, Don’t Smile och så vidare. Intetsägande.
Jag som trodde att det handlade om baksmälla på söndagar?
Janne: Ja, vi tänkte på det efteråt.
Magnus: Det handlar nog mer om att man ska ta tjuren vid hornen än om att vara bakfull.
Janne: Det var egentligen en bild bakom Herb Alpert som fanns med i en artikel i DN (Dagens Nyheter) om tjurfäktning där en skylt i bakgrunden syntes med texten Bullfights Every Sunday.
Ni valde att släppa Love Song från albumet som singel?
Magnus: Det var nåt som alla kom överens om att Love Song också skulle bli singeln i Japan, men vi själva kanske inte riktigt tyckte det. Den var mest radiovänlig och så där. Annars så är In The Summer Sun en personlig favorit.
Servitrisen på Söderhaket på Götgatan i Stockholm dyker upp igen. Dags för en gemensam ölrunda till…
Vi går in på deras låtmaterial och diskuterar stråk och blåsarrangemang och vikten av detta och kommer in på att det nu haft möjligheten att ta in stråkar och blåsinstrument i produktionen. Jag är nyfiken på om de eftersträvar ett specifikt sound.
Janne: Ja, jo, blås är ju fint… och stråkar är fint. Det är ju jäkligt kul att vi har fått en budget till det, att få lägga på stråkar och att vi fått tillgång till en arrangör som skriver ut arrangemangen.
Vi kommer in på Burt Bacharach och beundrar det soundet och helheten i arrangemangen. Diskussionen om Bullfights… fortsätter.
Janne: Det är den bästa skivan vi har spelat in, det måste jag säga.
Magnus: Vi har väl nästan passerat den plattan nu. Vi har ju gjort material för en ny platta nu. Det var ju ganska länge sen vi spelade in den och vi räknar inte med att den ska sälja just nånting när den släpps här.
— Vi vill ju gå vidare. Hade det inte varit för att vi blir bättre och bättre så hade man ju lagt av. Man vet att det bara blir bättre, låtarna blir bättre och arren blir bättre, allting blir bättre. Janne: Det blir bredare… mer metaforiskt, inte bokstavligt, jo litegrann kanske… äldre och visare kan man kanske säga.
Magnus: Det är ju så att vi har mycket större bredd på materialet nu än vi hade för tio år sen.
Och det nya materialet, hur låter det?
Janne: Det blir nog mer experimentellt. Bullfights… var ju ganska mainstream på något sätt, avskalat, lite mer independent. Det blir mindre sångbaserat, mer uttrycksfullt och lite mindre melodiöst. Vi kommer nog inte att lägga all tonvikt på själva melodierna även om det kan låta melodiskt ändå.
Magnus: Jag tycker i och för sig att Game, Set & Match var independent — indiepop. Bullfights… var lite mer avskalad gitarrpop som vi alltid egentligen har låtit. På nya kan det bli mer rytmer och arrangemang och så.
Vad lyssnar ni på för musik just nu?
— Man lyssnar ju inte på samma saker längre som man gjorde förut, ingen speciell stil. Mycket amerikanskt 60- och 70-tal. Linda Ronstadt och Laura Nyro och den bagen, singer/songwriters, säger Janne.
Kommer något av det här att märkas i er musik i framtiden?
— Det kanske märks redan på senaste skivan, men hur man än vill låta annorlunda så kommer man nog att låta ungefär likadant. det låter ju Happydeadmen, menar Magnus.

Man kan ju undra hur kommer det sig att Happydeadmen aldrig fått en större publik här hemma i lilla Sverige? De har ett digert bagage och mängder av låtmaterial att plocka ifrån. Och visst har de en och annan hit. Det finns nog bara en förklaring till att de aldrig riktigt fått en “bullet” på topplistorna och blivit omhuldade i massmedia. En förklaring alltså. De har helt enkelt funnits på fel plats vid fel tillfälle och legat medvetet lågt.
Nu väntar vi på nästa album — och det ska givetvis släppas i Sverige. Vi tar tjuren vid hornen tillsammans med Happydeadmen och hoppas att allt ska flyta i samband med den kommande skivan.

Happydeadmens topp- och flopp-lista

toppar — floppar

fyllor — fyllor
bakfyllor — bakfyllor
Ola Hermansson — timingen med skivsläpp
Jetplan — dikeskörning i Koppom
japaner, japaner — bilhaveri i Kila
Dimitri From Paris — DJ Bobo
våra skivor — andras skivor
VM ’94 — VM ’90
Tim Burton — Colin Nutley
Vindaloo — hamburgerkorg i Skåne
Bo Landin (Naturen TV4) — Änglagård
Lucky Strike — gula Blend
Lars Wenker — skivbolagsfolk
George Jones — R.Kelly
Vesuvio café San Francisco — Checkers Landskrona
Jayhawks — Billy Ray Cyrus
Scorpions — Hellacopters
Udo Dirkschneider — Udo Lindenberg
Linda Ronstadt (utan rullskridskor) — Meredith Brooks
(Oktober 1997)