Jag kan inte säga att jag är speciellt överraskad över demoskörden denna gång — en period som har sträckt sig från i våras fram till nu. Sett till det inkommande materialet så verkar det som att förebilder som Dinosaur Jr och Popsicle fortfarande sätter prägel på den svenska independentscenen, och detta kan inte direkt sägas vara speciellt positivt.
Dessutom så önskar jag en definitiv bättring på ljudfronten. Hur kan man producera en demokassett med ett katastrofalt ljud om man har visioner om ett fett skivkontrakt och ett liv i lyx? Hur kan man överhuvudtaget släppa ifrån sig en demokassett som kan få en människa att ge upp efter några sekunders lyssning? Det spelar ingen som helst roll om kassettomslaget är producerat i flerfärgstryck eller om man vill briljera och visa att man kan släppa en demo fem gånger per år. Det hela framstår som hopplöst.Trots dessa pekpinnar så har vi fått in ett par överraskningar till demosidan denna gång.

Gitarrpopkvartetten Shopping som härstammar från Piteå och Nyköping besannar föreställningen om det typiska svenska indiebandet. De är bosatta i Stockholm, har antagligen sina musikaliska rötter i gruppnamn som Popsicle och Dinosaur Jr, och de har spelat in sin demo i popstaden Umeå. Klappat och klart för en spelning på Café Pop, ett förlagskontrakt på Shiny Star Music och en singel på Lovebite Records. Det skulle kunna vara sant, och trist som bara den. Däremot så tror jag faktiskt att Shopping går hem hos en studentikos publik som lyssnar på Brainpool och har ett bultande varmt hjärta för det här med popmusik.
Inte ett ont ord om Shopping och deras fyralåtarskassett som faktiskt glittrar till i ett par spår. Låten Start skulle kunna placeras någonstans mellan Dinosaur Jr och… ja, just det… Popsicle!

Köpingska Duel tycker säkert bamsemycket om Swerwedriver, det avsomnade så kallade shoegazerbandet från England som frälste hela indiepopvärlden i slutet på 80-talet (t.o.m. mig själv). De har definitivt lyckats med sin mission att låta som sina förebilder, och låtmaterialet är faktiskt riktigt kompetent.
Duel går säkert hem på den internationella marknaden. Hittar de bara sig själva och utvecklar sin musik åt rätt håll, strukturerar upp soundet och lägger ner arbetet på låtarna i sig, kan jag tänka mig att de så småningom hamnar på skiva. Känner du dig trygg i Swervedrivers sällskap så trivs du med andra ord jättefint tillsammans med Duel också.

Det här numrets demo står Stockholmsbandet Poor Alex Theatre för. Gruppens lågmälda och snyggt polerade rock känns i benmärgen. Mina associationer går till tunga och välrenommerade artister som American Music Club, Galaxie 500, Red House Painters och Velvet Underground. Gruppens struktur och byggnation av låtmaterialet är upplagt för att rubba mina finaste sinnen. Den stillsamma och lågmälda tonen tilltalar mig mycket.
Förutom sångaren, och låtförfattaren, Nille Sandberg så består gruppen av kontrabasisten Johan Bertling och trummisen Henke Berglund (tidigare medlem i Atomic Swing och Ola & Potatisarna). Utsmyckningen i form av Vera Gartners (låter som en filmstjärna — Ave Gardner) cello och Per Ulanders piano är tilltalande och tillför en vacker och inbjudande ljudbild. Utan att mästra på så måste jag tillägga att det här tror jag på. Hoppas på mer lovande material i framtiden och kanske, kanske så får vi se en skiva på ett smart skivbolag så småningom, hoppas det i alla fall.

Ett gäng killar runt 20 med namnet den vill uppenbarligen låta som sina förebilder Red House Painters, men de har lika uppenbart en bra bit kvar innan de kommer upp i deras klass. Sångaren Daniel har en hel del sånglektioner kvar i duschen innan han når fram till Mark Kozelek.
I samband med sin demo You Are About To Know påpekar Sundsvallsgruppen att de har valt att bejaka de sidor av tillvaron man inte skrattar åt. För att de sidorna finns och för att de är vackra. Ja ja, inte första gången någon säger så precis.
I sin pressrelease avslutar bandet med orden: ett osminkat gitarrackord säger, hur begagnat och slitet det än må vara, mer än tusen ord. Det var de, flåt, den som sa det!

I förra numret så bekantade vi oss kortfattat med Smooch och deras Demo nr.3.
Nu har femmannagruppen från Uppsala producerat ytterligare en demo med titeln Evil-teaser; Man eater. Och precis som med förra demon så är likheterna med kollegor som Yvonne och Superswirls fortfarande rätt så påfallande.
Någonstans i jammandet i låten Nightmares kan jag dock skönja ett par snuttar som skulle kunna utvecklas till något mer eget, men sumpa hårdrocksgitarrerna och ge mer plats åt de samplade jungeltrummorna kontra synten. Den andra och sista Hall of fame inleds pampigt, men faller pladask när hårdrocksgurorna dyker upp Igen. Producent-Nicke röstar på samplade trummor, akustisk gitarr och ploppig synt, då kanske skivkontraktet ligger i näven.

Från vårt grannland i öst, Finland, kommer Prudence. På namnet kanske man kan tro att det rör sig om ett hårdrocksgäng, men lika mycket kan man lura sig själv med att det rör sig om ett 80-talsgäng à la The Cure. När ett band dessutom berättar i sin pressrelease att de har influenser, som antagligen börjar med The Beatles och slutar i 90-talets gitarrorienterade pop/rock, så är det som att berätta för mig hur man tillreder en pannkakssmet med extra socker.
Musiken på deras självbetitlade demo berättar lite mer. Det är bra ljud, bra produktion och sjyst arr i det stora hela. Det finns ett sug i materialet, det känns i magen, och det påminner ganska mycket om Radiohead och våra egna Kent, fast på engelska då, för på engelska sjunger dom. Ett av de bättre finska rockgängen (och svenska) jag hört på demofronten på långe, så jag vill faktiskt höra mer.

Seethering Hype känns ganska hopplösa. Jätte indie. Och på deras demokassett Lo-fi Pocket Fuel finner jag inget säreget eller inspirerande. Kanske känner de själva att de har ganska mycket kvar innan dom når fram till en publik, eller till en “proffs-kritiker” som mig (…ehh… he he).
Tyvärr så tänker jag på b-rockgäng som Fivel och ett förvirrat Hole, och det är väl knappast något att sträva efter. Att gruppen består av tre tjejer, som skriker och gormar sådär “rebelliskt” mellan raderna, gör att jag dessutom tänker i banorna “rrrrrriot grrrrlss”, och det får mig att må riktigt illa.
Filosofin tycks vara den att rocka på, skrämma vettet ur farmor och impa på flick-/pojkvännen. Och förresten, det här med distad sång känns snurrigt just nu. Och förresten volym två; jag vill tacka stuffe, micki, jonte, boppo, ecky, kurre, käkke, pubbe, kokko, mommo och syster yster.

Skicka demokassetter: ettnollett, Bagartorpsringen 70, 170 65 Solna