Umeåbandet Blithe är ett av landets få unga band som redan nått bra status med tanke på deras korta existens. Jag träffade bandet i Hultsfred i somras och då hade de i stort sett nyss bildats.
Med MP:n “Blithe” (Garageland) i ryggen hade de dock något att luta sig tillbaka på. Det märktes bland publiken att de hört bandet bl a på Bommen. Vad anser då killarna i Blithe om allt som skett under det senaste året?
— Hultsfred var vår första kontakt med “musikbranschen” och en ganska intressant upplevelse. Den lilla respekt vi hade för journalister och övrigt “branschfolk” försvann helt. Rätt kul att se Expressens Måns Ivarsson krypa på alla fyra och Kristina Adolfsson vara intim med sångaren i ett visst annat norrländskt band…
— Spelningen i Hultsfred var vår största kick hittills, absolut! Att så många skulle se oss trodde vi aldrig och att så många sjöng med i låtarna och att de stannade kvar även fast ett visst band från Oxford spelade precis efter oss på en annan scen…
— Det där med Lars Aldman var inte dumt det heller, han tyckte ju att vi var bland de bästa svenska banden vid det tillfället, kul att få höra. Synd bara att programmet läggs ner.
Det gick rykten i Hultsfred om att t ex Dave Stewart lovordat just Blithe för sin spelning. Vad säger ni om det?
— Jo, Dave Stewart såg slutet på vår spelning och han tyckte vi var bra, annorlunda… han kanske hör av sig. (Dave har f ö bolaget Anxious Rec. där bl a Curve huserar, Red.)
Sverige?
— Det finns nog många bra band här, men de hörs aldrig och nu när Bommen försvinner blir det ännu värre. Här i Umeå finns ett par lovande band, Seashells med sin “Sarah-pop” och bl a In the Flesh som spelar tung danspop typ St. Etienne/New Order. För att inte tala om alla yngre band som influerats av grunge el. subpop. Er bakgrund kan tyckas vara lite speciell… Vad lyssnar ni helst på för typ av musik, mycket engelskt gissar jag?
— Ja, mycket ny independent från England, men på senare tid mer amerikanskt. Vi lyssnar just nu mycket på Sonic Youth, Velvet Underground, My Bloody Valentine och givetvis.. Beatles plus en del obskyr 60-talspsykedelia som Lasse Gillen på Garagelandbutiken här i Umeå fixar fram.

Om man ska dra en speciell anknytning till musikinfluenser sett till Blithes sound så anser jag personligen att bandet lyckats rätt bra i förhållande till många andra likasinnade band som lyssnat aningen för mycket på indiepop. En bra jämförelse kan vara engelska Ride lite åt Sonic Youth fast med det allt närvarande norrländska vemodet i behåll. Namnet Blithe är ett gammalt engelskt ord som har en liknelse med att någon/något är sorglös eller obekymrat lycklig och just detta passar väl rätt bra in med tanke på gruppens mindre framgångar det senaste året. Framtiden ser också ljus ut och bandet släpper en CD nu i vår och med verkar på den välbekanta CD-samlingen “Life’s a joke” (DGR./Rainbow).