När inspirationen faller på vilket den gör ganska ofta i mitt fall så skriver jag allra helst om nya svenska helt okända band som precis släppt en demokassett eller som i det här fallet en singel med fyra låtar.
TALL RIDERS debuterade med sin EP för cirka ett halvår sen och mottagandet hittills har varit mycket svalt i massmedia. Det kan delvis bero på bandets musikstil som är ren och skär country, dock den form av country med den där lite hurtiga och hippa inställningen, hipp country kort och gott!!!
Glöm Alf Robertson och company och ställ in dig på en kul och festlig variant av country där Johnny Cash och Ennio Morricone är de stora förebilderna.
TALL RIDERS började sin existens på den tiden då det fortfarande var jubeltöntigt att vara kopojke, och det sista de önskade var att bli “inne”. Nu lär bandet dock erkänna att de kan tyckas vara trendiga, men de står fortfarande hårt fast vid för det äkta cowboy-stuket, och inte det kvasi-cowboy-Bon Jovi-Trance Dance-Depeche Mode-Guns & Roses-influerade tramset (ni hängde väl med????). De finns de som sätter en stämpel på Tall Riders men dom skrattar dom åt hårt och tar reda på var vederbörande bor…
Låt oss rida in i dessa fyra westernälskares värld…

Är ni nöjda och belåtna med er debut-singel?
— Ja, det var ju ett tag sen som den kom ut, men det blev väl som väntat med den. Våra trognaste och fullaste fans anser dock att vi är ännu roligare live. Men vi har i alla fall fått singeln spelad i riksradion 5-6 gånger så man ska inte klaga. Marknadsföringen ligger liksom en bit ifrån Hr. Orups, ekonomiskt sett…

Hur bildades ni egentligen och när hände det?
— Vi bildades hösten -86 på en vilda-västern-fest långt inne i Gästrikeskogarna. Hank Sjöberg och Señor Montana hade dock tjuvstartat lite året innan då låtarna “Bom in the saddle” och “Diggin’ gold” kom till (“Bom in the saddle” finns med på deras EP).Vintern 1987 gjorde vi vår första demokassett “Ride on!” och under våren samma år så engagerade vi Billy Hill, vår första trummis. Billy Hill lade undan sadeln nyligen och ersattes av vår nuvarande trummis “The locomotive man”, som lirat med oss ett bra tag. Han fanns tidigare med i band som Zeke Varg och Bangkok.

Vem har gjort omslaget till er EP?
— Det är Traste Lindén som klistrat ihop det (Känd för sin orkester Traste Lindéns kvintett). Vi har förresten snott vårt namn från den engelska titeln på en av Bill & Bulls-pocketböcker som inspirerat oss.

Annat som har inspirerat er?
— Walt Slade-böcker, Lucky Luke, Johnny Cash, Ennio Morricone.

Ni har väl sett en hel del västernfilmer, spagettivästerns?
— “Den Onde, den Gode och den Fule” måste vara den bästa västernfilmen som gjorts, där är vi rörande överens. “For a few dollars more” ligger som god tvåa. Smöriga 50-talswesterns med till exempel Allan Ladd får oss att få utslag och lungfeber… John Wayne??? Tja… ligger inte i elitserien precis.

Hört talas om legenden Marty Robbins?
— Neej!

Vad tycker ni om er hemstad Gävle?
— Gävle som musikstad är ganska tacksam, det finns rätt gott om ställen som tar in band. Vi brukar inte ha några större problem med att få spelningar kanske beroende på att vi är så annorlunda. Gävle är annars rätt mättat med bluesband. Vi har lirat 25 gånger i stan varav en gång på fängelset, då slängde vi upp två mickar i taket, spelade in och gav ut: “Tall Riders live at Gefle state prison”. Publikjublet var dock magert så vi fick lägga på lite efterhandsgrejer från en annan spelning… (så e’ re’…)

Du nämnde för mig Roger att ni spelade på Stockholms gravkammarklubb KAOS för en tid sedan, vad hände egentligen där?
— Ja… joo… det var ju så att vi ringde ner och tjatade och lyckades till slut ena oss om ett gage på 1500:-. En vecka före spelningen, då vi ringde för att förhöra oss om praktiska detaljer, hade dock summan på något mystiskt sätt sjunkit till 1000:-. Nåja tänkte vi, Stockholm är ju ändå Stockholm tänkte vi, med dessa horder av groupies och skivbolagsgubbar, så vi bekymrade oss inte. När vi till slut lyckades genomföra spelningen tillsammans med Lee Lewis & The Wranglers, på ett halvtaskigt PA och en påtänd ljudtekniker så fick vi 550:-. Resan ner gick på 650:-. Det var dock den enda gången vi har gått back på en spelning. (Ja se denna Turban-Pelle som äger detta plejs… jag säger bara RÖKT SIKH!!!) Vårt höjdargage hittills är 14.000:- plus fritt käk och logi i tio dagar i Österrike på en tredagarsfestival. (En bamsefestival med mängder av bluegrass, country, dixie och westerngäng typ Roskilde fast med lite andra aktiviteter och gäster bland annat rodeo och guldvaskning. Inte illa…)

Strövar ni förövrigt omkring på Gävles gator i cowboyhatt och riktig cowboymundering eller????
— Nej, men cowboyboots kan vi sträcka oss till, vi lever lite inkognito när vi inte är “Västern-hjältar”…

Har ni koskräck?
— Näää!!! Vi har faktiskt blivit avfotograferade i en kohage för en lokaltidnings räkning en gång. Fast det tog tio minuter innan vi vrålande klättrade över staketet, för vi tyckte att korna såg ut som tjurar. Dessutom så visste vi inte om kossor brukar bitas och sparkas och dylikt…

Berätta lite om er låt “Long Horns” som finns med på er EP, (En fruktat hipp countrydänga!!!)??
— “Long horns” handlar om den underbara känslan av att få skölja ner präriedammet med lämplig vätska på någon lämplig Cantina i El Paso efter att äntligen drivit ner Texaskossorna med de karaktäristiska långhornen. Går i E-dur…

Vem är Willy Wildbrain som spelar banjo och munspel på EP’n?
— Willy Wildbrain lirade tamburin och munspel med oss under åren 1987-88, men hoppade av på grund av solokarriär. Han förekommer sporadiskt som gästartist på våra spelningar. Andra gästartister vi har bjussat på är Revereno Lindqvist på orgel från Kingfisher Men, och även Rick ‘O Chet från den gruppen ryckte in på gitarr en gång när Hank behagade bryta två fingrar. Han påstår dock själv att han blivit biten av en älg, men ingen tror honom… Till slut så bör jag också nämna att vi hade en vilde vid namn Gonzales på klarinett som gästartist, han är numera försvunnen och det sista vi hörde av honom var att han satt på kåken i Nevada för att ha tillverkat falska tredollarsedlar…

Vad tycker ni annars om musiken i landet?
— The Creeps gillar vi skarpt. Annars så är det inte mycket roligt att hitta i skivbackarna. Det är klart ,bra liveband finns ju alltid men det är inte många som har nåt eget att komma med. Vi är tyvärr alldeles för slöa för att rota upp band ur undergrund-påsen.

Flottigt och fett fläsk med drypande bruna bönor är väl er favoritföda eller?
— Vi äter allt! Fast inget vegeteman/paté-tjafs! Riktigt käk är vår påse. Favorit-öl är Lone Star, Schlitz och Norrland Guld.

Hur ser en brakfest ut med er?
— En jäkla massa Jack Daniels, undrar just hur många hårdrockare som har vett att egentligen uppskatta denna Gudarnas nektar? Dessutom blodiga stekar bör finnas, kalla öl och varma fruntimmer.

En tillbakablick på 80-talet, hur ser ni på detta desperata decennium?
— Vi tycker att det har varit riktigt skönt. Vi hoppas att all Rap och Hip Hop och Housemusik vittrar sönder och självdör!

Om det nu skulle bli så att ni snickrar ihop en rockvideo, eller snarare countryvideo, hur skulle den se ut?
— Technicolour, en dubbelexponering av oss sjungande “Long Horns” och en skenande koflock… kan det förklaras bättre? (Njaaa… kanske lite kaktusar å indianer å cowboysar å cowgirls å hästar å …nä nu jävlar!!!!)

Vad händer med er nu efter detta?
— Ja, vi hade en Schweiz-turné på gång som skulle ha varit i September men det sket sig. Vi fick lite kontakter i Belgien när vi lirade i Österrike dessa ska vi försöka göra nånting åt, samt att försöka fixa vinterspelningar i Zell Am See… men, men, ingenting är precis klart. Vi har planer på att göra en LP i vinter, men penningfrågan är inte löst…

TALL RIDERS, c/o Roger “Rattlesnake” Norén, Norra Köpmannagatan 42 A, 803 21 GÄVLE