När det dyker upp demokassetter från svenska pop/rockband så är det ganska sällan man uppmärksammar något som direkt är inbjudande, detsamma gäller de otaliga singlar som egentligen aldrig borde släppas. Men det är ju förstås inte alltid så och det ska vi ju vara glada för. Det finns en rad intressanta svenska produktioner som släpps och kanske speciellt just nu när vi stegar in mot ett nytt årtionde.
Ett svenskt gäng som har framtiden för sig när det gäller att komponera rak och trevlig poprock är Lunchroom Manners från Göteborg, där allt skojj verkar hända just nu på musikfronten… Sveriges Liverpool!!!
Lunchroom Manners skickade sina tre utgivna demokassetter till Ett Noll Ett (“For your thrills and entertainment”, “Soda pop welcome you” och “Kärnsvensk underhållning”) och det är knappast något av detta som man dumpar i papperskorgen eller nonchalerar i första taget. Ljudet är inte det bästa på någon av kassetterna men det tycker jag är tillåtet i ett fall som detta. Låter det för bra börjar man nästan undra… Det är charmigt på något sätt, deras andra kassett “Soda pop welcome you” bjuder på slamrig och begåvad skrammelpop. I botten finns bra och melodiösa poplåtar, det är både käckt och hurtigt. Ett exempel är låten “I wanna be with you” som skenar iväg i ett eldorado av riviga gitarrer kryddat med tamburiner i refrängen, till och med en visselpipa fyller på. Lunchroom Manners bildades så sent som i juni 1988 och de hade sin första spelning i augusti samma år.
Lars-Erik Holmqvist på sång och gitarr, Sven-Erik Nilsson på trummor och Hans Martinsson på bas är stommen i bandet, och nu har också den nya gitarristen Hans Johansson hoppat in i gänget. Detta gör deras sound förmodligen ännu tätare. Så låt oss vandra in i Lunchroom Manners värld…
Vi möter Hans och Lars-Erik i köket hos Hans där de precis har förtärt en måltid på flottiga korvar och potatismos… (medverkar gör också katten Tage som förövrigt inte säger något alls trots desperata försök…)

När kom då tankarna på att bilda Lunchroom Manners och hur möttes ni?
(Lars-Erik) — Vi satt i en bil på väg hem från en spelning i Jönköping där Wedding Present hade spelat hösten 1987. Vi diskuterade om att bilda ett popband och vi kom överens och så skakade vi hand på det, men sen blev det inte mycket mer eftersom vi var upptagna med andra projekt. Men senare under sommaren 1988 så var vi inte upptagna längre… kan man säga… (dolt skratt…) och vi började då att repa i en mindre trivsam lokal i Gamle Stan som vi fortfarande repar i… men det var ju lite tråkigt då eftersom det bara var trummor och gitarr i sättningen, så vi satte in en annons
(Hans fortsätter) — Jag så’ en liten lapp som var uppsatt på “Satisfaction”, en liten känd musikaffär här i stan, där man sökte en basist som gillar bra popmusik. Då tänkte jag att nu bör man slå till så jag ringde upp och vi bestämde tid och så. Jag kom ut till replokalen i Gamle Stan och sen har de fortsatt på den vägen. Efter cirka två månader så hade vi vår första spelning på en liten klubb bland en massa konstnärer. Och nu senare i år så kom Hans (nummer två) in i bilden.

Vad hade ni för inställning till musikbranschen när ni sparkade igång, hade ni så att säga “värmt upp” i andra band före Lunchroom Manners?
(Lars-Erik) — Jag har ju medverkat i ganska många mer eller mindre lyckade band, spelat bas och sjungit och så. Men det här är väl det första bandet som har fungerat och det gäller nog oss alla…
(Hans) — Ja, jag har också varit med i ett antal konstellationer, men jag måste nog hålla med om att detta är det första som fungerar ordentligt.

Beträffande Sven-Erik så har han spelat i bland andra La Solitude förut och han tycker nog att det här fungerar bättre också.

Hur ser ni på situationen i övrigt i Göteborg, jag tänker på rockliv och människor i allmänhet… vad kostar ölen förresten???
(Hans) — Ölpriserna är för höga!!! Rena skräcken!! (Hejdlöst skratt…)
(Lars-Erik) — Det finns ju inte många ställen här, i princip ett som heter Valvet och som antingen bokar ryska symfonirockband eller depprockband… ha ha ha… Sen så är det ju en del illegala klubbar som är öppna till och från, men dom är så jäkla tråkiga om man inte gillar samma musik som alla pretentiösa depprockare som går dit.

Ni tycker väl att närheten till England sett från Göteborg är rätt tillfredsställande?
(Hans) — Det känns skönt att bo så nära ett sånt musikrikt land som England.

Har ni varit över ofta och har ni stött på några band?
(Hans) — Jag har träffat Primal Scream!!! ha ha ha…
(Lars-Erik) — Jag har träffat Sisters Of Mercy!! (gapskratt) …Jag brukar i alla fall försöka att åka över några gånger om året. Jag hade förmånen att befinna mig i London hösten 1986 då alla mespopbanden stod på sin topp… My Bloody Valentine, Primitives, Soup Dragons å alla andra. Det var en väldig kick för mig just den resan.

Ni har väl rätt starka influenser i grupper som My Bloody Valentine, House Of Love och Soup Dragons som du nämner?
(Lars-Erik) — Ja det är en ganska korrekt uppräkning, det är väl där som själva rötterna i bandet sitter även om det är litet blandat just nu.

Övriga favoriter?
(Lars-Erik) — Ska vi enas om något favoritband så är det nog Wedding Present, dom är själva grunden. Go-Betweens har också influerat oss en hel del. Personligen så är jag inne mycket på den amerikanska indierocken som Big Dipper, Dinosaur Jr, Pixies och det köret.
(Hans) — Jag tycker nog ändå att den engelska musiken känns rätt tunn nu, det finns inte så mycket som dom har att erbjuda mig för tillfället, så jag tycker att den amerikanska musiken ger mer just nu.

Vad tycker ni om musiken här hemma i allmänhet?
(Lars-Erik) — Vi måste nog krypa till korset och säga att det bästa bandet är Sator. Andra lovande band är The Wannadies och Happy Dead Men. I övrigt är det inte så mycket, men jag tycker att det verkar vara på gång en hel del. Men den mesta musiken är jävligt tråkig i Sverige, de flesta band sitter fast i “84-komplexet”, det verkar som om Sisters Of Mercy är det hippaste som har hänt de allra flesta svenska musiker i den så kallade independentklassen.
(Hans) — Jag tycker förövrigt ändå ganska bra om svensk musik…

Tror ni att en sån blomstring av indieband kan ske här hemma som i exempelvis England?
(Hans) — Nääääeej!!!
(Lars-Erik) — …Man kan alltid hoppas, det kan ju inte bli mycket värre liksom… jag menar om vi nu har hängt så länge kvar i depprocken så kan det lika väl bli inne med indiepop och det senare hålla på i tio år… och sen kanske alla blir trötta på det… Men jag är tveksam, folk tar det så jäkla allvarligt här i Sverige, det är som om det vore fult att vara glad…

Hur kom det sig att ni började att sjunga på svenska, ni började ju med engelska texter?
(Hans) — Engelska kändes så hopplöst, vi är ju trots allt ett svenskt band så varför skämmas för sitt modersmål?
(Lars-Erik) — Dom engelska texterna var väldigt dåliga… man sätter målet lite högre när man skriver på svenska, när man skriver på engelska så har man en hel uppsättning med klichéer som man bara behöver välla ur sig… “baby baby, I just wanna be with you that’s the only thing I wanna do… ba ba ba ba pa!!!”… ha ha ha… Förhoppningsvis så kommer vi att skriva bra texter när vi fått snits på vår svenska.

Vem är Gunwor Bergqvist som ni sjunger så hurtigt om på er senaste demo “Kärnsvensk underhållning”?
(Lars-Erik) — Gunwor Bergqvist är en skådespelerska och sångerska som var väldigt populär särskilt på 50-talet. Hon medverkade också i många av Povel Ramels revyer och jag tyckte att hon lät så jättegullig när jag var liten, och det tycker jag fortfarande. Det passade också rätt bra att göra en låt om henne när vi gick över till svenska texter, en liten hyllning till denna härliga dam.

Vilken form av texter tycker ni bäst om?
(Lars-Erik) — Man skriver om sånt som faller på, kärlek är ju ett ämne som ligger de flesta rätt varmt om hjärtat, så det är väl rätt naturligt att skriva om det. Men man får akta sig lite eftersom dansbanden har lagt beslag på alla tillgängliga klichéer i stort sett, men om man skriver en kärlekstext så skriver man ju inte direkt… jag är kär, jag är kär… utan man formerar det till något annat sammanhang, mera i bilder och metaforer…

Var skulle ni helst spela om ni drog ut på en Sverigeturné, hur skulle den se ut?
(Hans) — Vi skulle spela i folkparkerna… ihop med Lili & Sussie… på diverse små och stora orter i landet…

Ni trivs att spela live eller??
(Lars-Erik) — Studion är ett skräcknäste för oss, ondskans hemvist, det brukar inte gå så bra i studion. Live är det bästa för oss det är det som är själva målet.
(Hans) — Jag tycker också att det känns roligare att spela live kanske delvis beroende på att vi är rätt okunniga i studion.
(Lars-Erik) — Studioarbetet är liksom bara hårt arbete, man måste spela om samma sak om och om igen till det blir bra, och sen så oroar man sig för om det verkligen blev bra och sen så gör man om det igen om det inte blev bra, och sen så sitter man och mixar i evigheter så att man hör samma låt om och om igen så att den låter värre och värre hur man än gör… ha ha ha… det är rätt tråkigt faktiskt, men ibland är det nödvändigt.

Vad får er att hålla på med pop’n’roll?
(Hans) — På nåt sätt så känns det som en revolutionär känsla det är inte så många som håller på med det vi gör i Sverige, det är något som folk borde få upp ögonen för. Dessutom så är det en väldigt bra musikform just det där att spela popmusik.
(Lars-Erik) — Vi spelar ju den musik som vi själva vill höra, det är också nåt visst med att spela ute bland folk, man får verkligen en kick om det funkar bra.

Bra underhållning för er förutom musiken?
(Hans) — Vi ser på TV, vi festar till och från, ser på video…

Vad tycker ni om ett sånt band som The Pogues?
(Hans) — Jag tycker dom é kul! Det är väl inte så roligt att dom håller på att supa ihjäl sig men… det är kul musik, dom förmedlar skojj…
(Lars-Erik) — Shane McGowan lever nog rätt länge även om han ser jäkligt sliten ut och inte har så många tänder kvar.

Ni verkar ha ett gott öra till 60-talet och dess musik?
(Lars-Erik) — Ja, jag tycker att det skrevs ofta mycket bättre låtar då, man hade en annan attityd. De flesta banden började med ett riff eller ett arrangemang.
(Hans) — Vi hämtar ju rätt många influenser därifrån och vi lyssnar mycket på 60-talsband.

Vad tycker ni om den psykedeliska musiken?
(Hans) — Jag älskar den!!!
(Lars-Erik) — Jag tycker att Pink Floyd med Syd Barrett som exempel är fantastiskt bra. Men det blev ju hopplöst tråkigt när de utvecklades till ett flumband med 20-minuters låtar på en eller två toner. (Då var ju inte vår hjälte Syd Barrett med…). Det måste finnas nån slags struktur bakom låtarna… rundgång är bra i alla fall!

Vad skulle ni heta om ni var ett psykedeliskt band?
— The Ever Expanding Lunchroom Experience… The Lunchroom Dream… The Missing Sven-Eriks At The Cocktailparty… ha ha ha…

Vad tycker ni om Aciiid-vågen som väller över oss?
(Hans) — Sven-Erik hyser en del varma känslor för den typen av musik…
(Lars-Erik) — Det är nog mycket för att han är discjockey… det är ju bra dansmusik men det är inget som jag skulle lyssna på hemma… Men det är rätt kul att läsa i tidningarna om hur föräldrarna blir förskräckta över det nya dödsknarket som får våra barn att mörda och slåss så fort de har tagit ett gram av det och lyssnar på Acid-house skivor…

The Shamen som ni nog känner till “ballade” ju så att säga ur, någon åsikt om det?
(Hans) — Jo man får väl hålla med om det, det var ju ett bra band och det var synd. Men dom är inte helt värdelösa även om det inte är lika kul längre.
(Lars-Erik) — Man minns ju spelningen här i Göteborg… det var helt ödelagt med runt fem personer i publiken som såg på. Det var en klassisk spelning… för dom också förmodligen… dom hade ju inte så kul ha ha ha…

Hur länge tror ni att Lunchroom Manners existerar?
(Hans) — Det är svårt att säga, man får ju ingen direkt uppmuntran, det är dåligt med spelningar och så…
(Lars-Erik) — Vi har ju inga planer på att lägga av, vi finns nog många år till.

Vad händer framöver?
(Lars-Erik) — Vi spelar in en bra demokassett och sen släpper vi en bra skiva också. Förhoppningsvis så finns det ett större intresse för popmusik än vad det gör idag. Jag tror inte att det går att hålla nere den här sorten av musik som vi spelar folk kommer nog att upptäcka att man kan ha roligt när man lyssnar på musik, men behöver inte vara pretentiös och ha tråkigt hela dagarna.

Hade Tage någonting att tillägga?
— … (Tage spinner å tänker på flugor)

Kontakta Lunchroom Manners på adressen:
c/o Holmqvist, Hundraårsgatan 22, 415 19 GÖTEBORG
Telefon: 031-46 78 88