Det är tisdagkväll, min kompis Tobias och jag sitter på Malmö Konsthalls Café och väntar på Magnus och Bengt från det numera Malmöitiska popbandet THE CARDIGANS. Punktliga som attan ser vi dom komma in genom dörren till caféet. Vi tar oss någonting att dricka, pratar lite om allt mellan himmel och jord och sedan drar vi igång intervjun.

M = Magnus. basist
B = Bengt. trummslagare

Ni kan väl ta och börja berätta lite bakgrundshistoria!
M: Från när då frågar nyfiket.

Ni kan väl ta den från när ni träffades?
M: Året var 1992. Peter, vår käre gitarrist och jag hade spelat tillsammans i ett par år i en massa olika band med lite annat “löst” folk som kom och gick med täta mellanrum. Sommaren 1992 sa jag till Peter “nä nu måste vi ta och sätta igång på riktigt”. När detta hände hade jag redan lärt känna Mathias, vår första gitarrist, som var klasskompis till min brorsa. Han var syntare och jag på den tiden hårdrockare, så vi umgicks inte så gärna med varandra. Jag kommer ihåg att på rasterna spöade vi alltid min brorsas klass. Men jag började iallafall prata med honom och fick reda på att han hade börjat lyssna på lite Indiepop. Di Leva och liknande. Han hade varit råsyntare ganska länge, så man räknade ut honom ganska lätt men han hade väl kommit igen, he-he. Mathias gick i sin tur i samma klass som Nina. Mathias, jag och Nina kommer nämligen från samma förort till Jönköping så vi har alltid gått i samma skola, men inte umgåtts. Jag menar, Nina var två år yngre och Mathias ett år yngre än mig. Jag bad Mathias ta med Nina till min lägenhet för att provsjunga och för att hon skulle kunna sjunga överhuvudtaget, fick jag stå i köket och laga kaffe hela tiden eftersom Nina var så fruktansvärt nervös, hon hade bara sjungit lite med Mathias gamla band GRÖNA KAMELER he-he, som var jävligt bra faktist. Lite mandolin, akustisk gitarr och Nina på sång. När Peter och jag sedan kände på oss att hon och Mathias var rätt för bandet. kände Mathias i sin tur den här lille pojken (Magnus pekar febrilt på Bengt /red.).
B: Nja. han kände väl inte mig direkt, utan det är min dåvarande flickvän, Astrid, han kände. Så kontaktade han mig genom henne. Mathias berättade att det fanns ett band som sökte trummis.
M: Då var Bengt med i ett band som hade ett ännu roligare namn än GRÖNA KAMELER. DYKARO GIRAFF hette det nämligen.
B: Iallafall hängde jag med på att provspela lite akustiskt för att se om jag tyckte det var något för mig. Jag var väldigt tveksam om jag skulle göra det eller inte men jag hängde väl med till slut. Och visst gillade jag musiken.
M: Är du säker på det???
B: Ja det är jag! Vi försökte även en andra gång nere i min källare, där mitt trumset stod. Det lät bra och datumet var den 30:e oktober 1992. Nämligen två dagar innan jag skulle åka in i lumpen.
M: Vi trodde först att Bengt var borta för all framtid för vi hade inga kompisar som hade varit i lumpen. Vi repade på helgerna och sådär. Det här var den riktiga bakgrundshistorien. Är det för utdraget?

Nej, nej! Det är bara kul med långa svar.
M: Sen höll vi på och spela i tre månader tills vi var förband till POPSICLE, på Kulltuuarhuset ij Jönntjöping (Magnus gör om sin rikssvenska till ljuvligt bonnig Jönköpings dialekt /red.). Där var det ett jäkla drag. Okej, vi kanske inte lät så himla bra då på den tiden, men vi hade “Rise & Shine” så vi hade ett par riktigt bra låtar. Men då lät vi mycket mer 80-tal, som SUNDAYS och THE SMITHS ungefär. Det blev inte riktigt så polerat som vi ville för Bengt som var van vid rock, trummade på som bara den.
B: Det var ganska kul för efter konserten sa POPSICLE att det var något av det värsta de hade hört, de sa det inte sådär direkt till oss, men vi hörde hur dom diskuterade. Men vi tyckte att det var en hellyckad spelning och alla våra kompisar stod längst fram och hade virkat en massa små koftor som de slängde upp till oss på scenen.
M: På nyårsafton 1993 fick vi skivkontrakt med ett skivbolag i Linköping som heter Ceilidh. De har haft BRAINPOOL precis i början, SONIC SURF CITY och en massa andra. Så skulle vi spela in en singel för dem, men han som hade hand om Ceilidh kände visst Tore som har hand om Tambourine studion här i Malmö och spelar i EGGSTONE. Så “Ceelidh-mannen” skickade ner en kassett till Tore och han tyckte om det. Det passade ju oss väldigt bra i och med att EGGSTONE’s första var en riktig favorit-platta för oss då och fortfarande är idag. Jag kommer ihåg att vi satt och fantiserade på tåget om hur Tore skulle se ut. Så var han värre (ha-ha-ha) än vad vi någonsin kunnat tänka oss. Han är verkligen en “cool snubbe”! Vi spelade in “Rise & Shine” och två låtar till, och singeln skulle ju komma på det här lilla skivbolaget. Ceilidh stavas förresten C-E-I-L-I-D-H, det är ett utländsk namn och betyder gårdsfest, eller egentligen, enbart supa-fest. Fast skivan kom aldrig ut där. Han som skötte bolaget hade nämligen aldrig några “kulor”. Jag sa förresten inte det, han är doktorand och forskar i smärta, skär i möss och sånt. Singeln kom iallafall inte ut där utan på Stockholm Records, efter det att vi hade spelat in hela vår första skiva, så allting blev ganska försenat och vi fick lite panik men det blev ju ganska bra till slut. Sen fick vi vara med på TV också. Januari 1994 i “Mark Och Hans Grannar”.
B: Det var då det verkligen sket sig!
M: Hmm…dan efter ringde 4 eller 5 stora bolag till Peter för att snacka om ett skivkontrakt. Warner, Telegram, Recordstation – Marie Ledins skivbolag, Stockholm Records förstås och Sonet. Då tyckte dom om oss. Där har du den, ett oändligt svar på en kort fråga. När det är utländska intervjuer försöker man alltid komprimera svaret eftersom det är så helsikes svårt att gå in i detalj på engelska. Dels har alla stora journalister fått info/promotion-papper utskickat till sig från skivbolaget. Men nu har ni ju ingen biografi och så fin bandspelare (Magnus syftar på min kompis Henriks gamla 70-tals bandare, stor som ett hus, men bra ljud. Det vore kanske dags att se vad den är värd, den är nästan antik /red.) så då kan man prata på.

Hur är det nu egentligen med hysterin runt er i Japan?
M: Allt är sant, jag lovar.
B: Vad ska man säga? Det är helt sinnessjukt! Vi har ju varit där och spelat och då var man verkligen pop-stjärna. Det var aaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhh (Bengt viftar med armarna i luften och skriker /red.), en massa tjejer som skrek och följde efter oss till hotellet. Jag tyckte det var jävligt roligt faktist. Det är kul att ha framgången där, flera tusen mil bort. Det hade varit otroligt jobbigt om det hade varit så i Sverige. Det får ju vara någon måtta på det, folk behöver inte springa och dra av en håret.
M: Vi hade i och för sig blivit varnade av skivbolaget för vad som skulle kunna hända. Även om jag är 1,96 och nästan dubbelt så lång som de flesta japaner, så kan det vara rätt skrämmande om det kommer 200 pers mot en. Då är det inte kul längre.
B: Märkligt sätt att visa uppskattning på, tycker jag.
M: Att ge stryk. Fy fan Bengt, dig gillar jag verkligen! Smack! (Magnus tar sin hand och smäller till Bengt så att det skulle se ut som om han slog honom på kinden /red.) Det var väldigt kul på Japankonserten för publiken var både maniska och otroligt väluppfostrade på samma gång. Under tiden vi spelade så var det knäpptyst i hela lokalen, det var inget “Stage-diving” eller något liknande. Alla stod liksom bara och tittade. Att knuffa någon fanns inte i deras värld utan var och en hade sin plats. Kanske svängde de lite på höfterna men inte mycket mer. Sen klingade sista ackordet i låten ut så var det tyst i två–tre sekunder och sen bröt helvetet ut, alla skrek som fan. När Nina sedan närmade sig micken för att presentera nästa låt så var det knäpptyst igen. Man märkte det att alla hade varsin idol, precis som med THE BEATLES. Nina fick nästintill ingen uppmärksamhet alls. Det var tjejerna som stod längst fram och skrek. I början märkte man att de som till exempel hade mig som idol, skrek något fruktansvärt när man gick på deras scenkant. Framåt slutet av turnén märkte man även att man kunde spela ut beundrarna mot varandra, först gick man till höger sida av scenen för att se hur mycket dom skrek, sen gick man över på vänster sida för att se om de kunde skrika högre där, för alla fans hade ständigt koll på varandra. Vi showade lite mer där nere tror jag, det gjorde inte så mycket om man spelade fel. Jag tror att vi har sålt mer än 400 000 (fyrahundratusen!!!) plattor i Japan.

Ni släppte en kombination av “Life” och “Emmerdale” i hela Europa, hur har responsen varit?
M: Vi har klippkort på SAS till London numera, vi skulle egentligen över i morgon för att spela på “Top Of The Pops”, men det blev tyvärr inget av. Det har blivit 2 konserter i England, en på ett litet ställe som heter Dublin Castle samt en “riktig” konsert på “Dingwalls” (tror jag att han sa /red.) som det gick in 800 pers på. Det var slutsålt på båda konserterna så det var hur lyckat som helst. Sen har vi varit med i MTV, SKY TV, radio-sessioner, mycket intervjuer och så.
B: Överhuvudtaget, så börjar svensk pop bli väldigt uppskattat utomlands. I England är vi väldigt populära, liksom WANNADIES och WHALE. Det börjar liksom bli kultigt med svenska band.
M: Jag tror att tidningarna vill ha något nytt att skriva om, är lite nyfikna och “skapar” en “scen” av det. Det finns ju väldigt bra musik i Sverige, så det är bara kul. Vi försöker alltid promota våra kära vänner EGGSTONE som definitivt inte har något av den turen vi har. Vi finns alltid i rätt tid och på rätt plats. Jag menar vi har spelat i två år medans de har spelat i 20 år snart he-he. Nej, inte riktigt! De släpptes i England för jättelänge sedan av Snap! men det visade sig att den personen som hade hand om dom var en jävla degos, han gjorde liksom. Då föll ju allting, de skulle ut i England men det gick inte nu på grund av att den här snubben klantade sig.

Det var ju taskigt!
M: Ja visst är det taskigt i och med att EGGSTONE’s första är något av det bästa som någonsin spelats in här i Sverige. Det är likadant med POPSICLE som ligger på ett stort bolag som ägs av Warner, men de lyckas inte heller så bra. BRAINPOOL släpptes nu i Japan och jag tror att de lyckas där.

När ni började spela tillsammans, flög då tanken att “Vi kommer att bli stora”, genom era huvuden någongång?
B: Nej, absolut inte!
M: Men vi kände på oss att vi hade många bra låtar. Det måste man väl nästan som bandmedlem tycka, annars vore det ingen ick att stå och harva de stackars låtarna.
B: När vi då plötsligt fick skivkontrakt var det liksom “yeah – äntligen någon som tycker att vi är bra” he-he. Sen har vi tagit små steg i taget på framgångs-trappan. Vårt personliga mål var att vi skulle sälja 5000 exemplar av “Emmerdale”, då skulle vi ha blivit väldigt nöjda. Men det blev som bekant några fler än 5000 stycken.
M: Peter och jag haft band innan, men med THE CARDIGANS kändes det lite “extra”, vi kände att det var rätt medlemmar och det var allmänt god stämning. Mathias slutade i alla fall efter ett år och vår käre Lasse kom med i gänget.
B: Som var en gammal kompis till mig.
M: Supa-kompis?
B: Nej, det var nog lite mer än så.
M: Jaså, hade ni sex också?
B: Nej, det hade vi inte!!!

Hur kommer det sig att ni har gjort en video till “Rise & Shine”? Det är ju en låt från er debutplatta “Emmerdale”.
M: Ja det undrar vi också!
B: Nej men det är väl därför att den skulle släppas på singel i Japan och USA. Eftersom det var första singeln i USA så var det bra om vi hade en bra video till den, så att vi fick en fin introduktion. Därför gjorde vi den.
M: Vi gjorde också en nyinspelning av “Rise & Shine”. Den finns med på den Engelska versionen av “Life”-CD:n.

Min kompis Tobbe sticker in en fråga han gärna vill ha svar på: Vad tyckte ni om BLUR när ni var ute på turné med dom och träffades ni ofta?
M: Skitbra! Det var i stort sett varje dag såklart. Vad vi fick höra var att WHALE, som var med BLUR en sväng i USA, att det hade varit så här “Du är min bäste polare” och “Hur länge har vi känt varandra?”. Alla klängde på varandra som om dom var bästisar hela bunten. Vi är ju inte bästisar, men det kan man ju bli! Jag tror att vi hade lite lägre profil än vad WHALE hade. Henrik Schyffert (en av Sveriges bästa komiker, gitarrist i WHALE med mycket mera /red.) är förmodligen mer festprisse än vad vi i THE CARDIGANS är tillsammans. BLUR blev efter halva turnén lite oroliga att vi inte tyckte om dom för att vi inte klängde på dom och låtsades vara deras bästisar. Då sa vi till BLUR’s busschaufför som sedan förde budskapet vidare till BLUR, att enda anledningen till att vi är på turné med dom är att de är ett mycket bra band och har väldigt bra låtar och dan efter var de mycket gladare! Vi spelade för ca 2500 personer varje kväll vilket är relativt mycket.
B: Jag tror knappast att vi skulle kunnat var ett förband till ett bättre band, därför att de som lyssnar på BLUR kommer för deras skull och förhoppningsvis kan några av dom även gilla vår musik. Så jag tyckte det var helt fantastiskt.
M: Det som var mest förvånande var fransmännen, som var helt “bänga”. De skrek och skrek på konserterna och kunde alla våra låtar fast skivan bara varit ute i en vecka!!!

Vad fick er att flytta från Jönköping i Småland till Malmö?
B: För att när vi spelade in vår första skiva, “Emmerdale”, pendlade vi fram och tillbaka vid varje veckoslut och det var relativt jobbigt. Men kul. Så upptäckte vi mer och mer att Malmö var en väldigt trevlig stad. Eftersom vi skulle fortsätta spela in kunde vi lika gärna bosätta oss här i Malmö.
M: Det var många polare som flyttade från Jönköping och jag ska säga er att när man bor i Jönköping utan några kompisar så finns det inte ett dugg där att göra. Så det var läge att ge sig därifrån. Det var många som höjde på ögonbrynen och sa “Varför ska ni inte flytta till Stockholm för?”. Jo, det fanns ju ingen anledning till det, för då hade vi haft 70 mil till studion istället ha-ha. Närmare till Gino och sådana otäcka ställen man blir berusad på. Nu har man 400 meter till KB (KulturBolaget konsertställe/pub i Malmö) istället, det är alldeles utmärkt.

Lite skivtips skulle inte skada!
Våra favoritskivor blir bättre.
B: EGGSTONES – “In San Diego” (deras första)
M: PJ HARVEY – “To Bring You My Love”
B: JEFF BUCKLEY – “Gracia” (tror jag att han sa /red.)
M: TINDERSTICKS – deras senaste
B: PANTERA – “Far Beyond Driven” (tuffingar… /red)
M: BOB HUND – allt de har gjort och kommer att göra!
B: VERDI – “Requiem”
M: JAN JOHANSSON – “Jazz På Svenska”
B: BLUR – ”Parklife”
M: NICK DRAKE – “Fruit Tree” (4 CD-Box, det räcker inte med samlingsplattan, man måste ha hela boxen! Den vackraste musik som någonsin spelats in, kanske, av världens sorgligaste kille enligt Magnus)

Vad får ni inspiration ifrån när ni skriver musik och texter?
M: Det är väl egentligen en fråga man ska ställa till Peter, men texterna kan jag svara för.
B: All musik man hör och…
M: Det är ett sånt där typiskt mesigt Nina-svar.
B: Men man kan ju inte bara säga att BEATLES “White Album” är min enda inspirationskälla. Det är klart att man påverkas av allt man hör och ser.
M: Men det verkar som om man är så rädd för att säga BEATLES, fast det lyser i pannan på en.
B: Nämen herregud, det är ju klart att det är BEATLES. Men å andra sidan lika mycket BLACK SABBATH och MOTÖRHEAD.
M: Förut, när jag och Peter spelade i en massa andra band så hade vi i princip en låt för varje CHARLATANS-låt. Så Peter hade verkligen ett riktigt “pop-sinne” innan. Sen pluggade han musik på gymnasiet och lärde sig en massa jazz-harmonier, att skriva noter på alla olika instrument, bara det är ju en hel världs-vetenskap. Att sjunga i olika stämmor och spela klassisk gitarr lärde han sig också. Så han svängde ihop det här, pop och lite jazz, därför låter vi som vi gör. Peter har en otrolig musikkunskap och kan jättemycket mer än vad vi andra i THE CARDIGANS kan tillsammans. Han har en svart bok där han skriver ner en massa konstiga ackordföljder, som han tar till hjälp när han ska göra en ny låt.

När jag är på någon av era konserter, vet jag inte riktigt hur jag ska “uppföra” mig. Ska jag hoppa omkring eller bara stå rätt upp och ner? Vad tycker ni?
M: Min flickvän brukar spy! Hon tar några öl och tittar på oss och plötsligt bara spyr hon! Det har hänt ett antal gånger faktist. Det är också ett sätt att uppträda. Nej, THE CARDIGANS och sprit är tydligen inte någon bra kombination.
B: Hon är väl så nervös?
M: Är hon det?
B: Ja, jag tror det. Nämen, det är inget negativt att stå stilla, för då märker man att folk verkligen lyssnar.
M: Så länge man inte går till baren så är det helt okej. Men det beror väl på vilket ställe det är man spelar på. Jag menar, är det på ett lite mindre ställe, kanske det är lite mer “hopp-framkallande”. Jag tror också att vi i bandet har en omedveten inställning till det här. Om det är ett stort ställe, tar vi det ofta lite försiktigare, försöker spela helt rätt och så.

Tobbe frågar: Ställer ni in t. ex gitarrliudet själv eller har ni någon annan som gör det?
M: Det gör vi faktiskt själv… hallå! (Magnus och Bengts flickvänner kommer fram till bordet där vi sitter och säger att caféet håller på att stänga. Men brutala som vi är Magnus, Bengt, Tobias och jag, bryr vi oss inte om att dom stänger, utan sitter lugnt kvar och pratar en stund till. Åter till ämnet! /red.). Jo, vi har en gitarr-tekniker, men han pillar bara på Peters gitarr. Sen har vi såklart också ljudtekniker, men de har ett ganska lätt arbete, för vi “kör” väl nästan direkt ur förstärkarna. Jag menar, på BLUR-turnén hade vi en soundcheck på 8 minuter och det fungerade bra ändå!

Vilka är världens respektive Sveriges bästa grupper eller artister?
M: Det var en cool fråga… På A svarar vi katt och på B vet vi inte (vi i femman så det står härliga till /red.). BOB HUND live, slår man inte så lätt.
B: Monica Zetterlund är väl Sveriges bästa artist, tror jag.

När kommer er nya platta och hur kommer den att skilja sig från “Life”?
M: Jag gissar på Augusti 1996, lagom till skolstarten för vi har så mycket att göra. I varje nytt land “Life” släpps måste vi åka och “promota” oss själva.
B: Den kommer väl att skilja sig på det sättet att det blir nya låtar (å-nä! det trodde jag aldrig /red.). Den kommer väl att vara lite “tuffare”, lite mindre blåsinstrument och stråkar, som vi nästan hade i varje låt på “Life”. Det blir i stort sett bara gitarr, bas, trummor och sång.
M: Vi drar många paralleller till BLUR som har en massa konstiga ljud för sig, men lyckas ändå få det att låta “polerat” och radiovänligt. Fast det kommer nog ändå att finnas skumma ljud, men att man placerar dom längre “bak” i ljudbilden.

Vad är det bästa respektive det sämsta med Malmö?
M: Det sämsta jag varit med om i Malmö, i och för sig var det inte Malmös “fel” som stad, men det var när vi åkte flygbåt från Malmö till Kastrup förra fredagen. Då var det en otrolig storm och vi trodde att vi skulle dö. Jag har aldrig varit med om något värre. Jag var tvungen att ta av min flytväst för att kunna spy! Men det kan jag ju inte klandra Malmö för. Det råder brist på riktigt sjyssta klädaffärer. Tempo är ett väldigt bra ställe plus min nya lägenhet som vi håller på att tapetsera nu. Det är Bengt här som gör det!
B: Jag tycker att något som är bra med Malmö är den här attityden att det inte är någon som bryr sig. Just den här “a’ va’då’då”-attityden som det heter. Det är varmt här, fint klimat. Fast så blåser det mycket och det är lite jobbigt. Havet och stranden är bra, sjyssta konserter.
M: I Jönköping var det SATOR som spelade en gång om året… och det kunde man ha varit förutan.

Vad kommer att hända med THE CARDIGANS under 1996 då?
B: Vi splittras… nä skämt å sido. Som vi har sagt, att fullfölja albumet vi har börjat spela in sen ska vi fortsätta lanseras runt om i världen, USA, Kanada och Sydamerika.
M: Vi låg på MTV-listan i Peru hörde jag.
B: Vi har sålt en (1) skiva i Israel, det är inte att leka med. Det är starten här, sen rullar det på! När man väl fått in en fot, så jävlar händer det saker.

Då tackar jag så hemskt mycket för intervjun, särskilt med tanke på att de inte gett någon intervju till någon svensk tidning på ytterst lång tid, men har nu beslutat sig för att låta fanzines göra intervjuer med dom. Så ni på Aftonbladet, Expressen och Kvällsposten/Idag kan fara och flyga dit dom vill! Jag hoppas att THE CARDIGANS får all den framgång de förtjänar och hoppas att deras nya album blir minst lika bra som deras “Life”, vilket jag faktist tror. Vi ses CARDIGANS, sköt om er. Tobias och jag tog vårt pick och pack och hoppade på 16-bussen som långsamt tog oss hem.