Jag överdriver inte när jag kallar Nine för Sveriges bäst bevarade hardcorehemlighet. Med sina energiska liveframträdanden blev de snabbt lokala hjältar i hemstaden Linköping. Efter en kort inaktiv period är de nu i full färd med förberedelserna för ett nytt album och ett fortsatt korståg över Sverige och Europa.

Det har varit bråda dagar för mig. Deadline för Chrome nummer fyra närmar sig snabbt och Nines gitarrist Benjamin “Benis” Vallé har varit omöjlig att få tag på i två veckor. Jag måste väl erkänna att det kändes lite svettigt men helt plötsligt var han hemma och intervjun gick av stapeln en dag i början av augusti. Det visar sig att Benis inte har varit på någon solsemester som jag ett tag misstänkte utan Nine har låst in sig i replokalen för att jamma fram några fler låtar till den i september stundande skivinspelningen.
— Vi kör typ två veckor i stöten, berättar Benis. Jag bor i replokalen under tiden och kommer sedan hem en vecka och lever mitt vanliga liv, det börjar bli lite svårt nu för jag är borta så mycket. Vi ska spela in ny platta i september och materialet tryter lite så nu får vi jobba som fan och vara kreativa.
Det blir precis som senast Örebrostudion Soundlab som får ta emot kvartetten. Skillnaden är att den här gången har Nine fått en hel månad på sig att färdigställa uppföljaren till 1998 års Kissed by the Misanthrope och Benis ser fram emot att ha lite mer tid till att jobba med ljudet.
— Vi har väldigt varierat material till den här skivan, det är en del softa låtar och mer nyanserat än förut så vi vill ha varierat ljud också. Förut har det varit ganska slätstruket, i alla fall ljudbilden, full dist sen körde vi.
Hittills har varje Ninesläpp hittat ut till publiken på olika skivbolag, första miniskivan To the Bottom på lilla Vänersborgsbaserade No Looking Back Records, fullängdaren Listen på det något större Startracks, Kissed by the Misanthrope på Burning Hearts underbolag Sidekicks och nu senast minispliten med spanska LIKE PETER AT HOME på den spanska etiketten Outlast Records. Nu är det dags för ett nytt byte men denna gång är steget inte så stort, nya skivan ska släppas på moderbolaget Burning Heart någon gång i februari eller mars 2001. En ganska lång väntan tycker jag men Benis säger att Burning Heart vill ha tid för att göra promotion för skivan och det låter ju onekligen bra.
— Vi har haft flyt när det gäller turnéer och att släppa plattor. Vi har aldrig skickat runt nåt själva, vi har bara blivit uppringda och det är ju bara tur liksom. Vi har haft det ganska bra förspänt.

Mindre meck och rakare rör

Utmärkande för Nine har varit deras meckiga hardcore, termen jazzhardcore har dykt upp, men på senare tiden har detta försvunnit mer och mer. På Kissed… tycker jag att man kan höra influenser av melodiös metal, lite IN FLAMES ibland. Benis håller med och nämner även AT THE GATES som en influens. På Burning Hearts samlingsskiva Cheap Shots vol IV bidrar Nine med låten Carnage som antagligen är den rakaste rocklåt Nine någonsin gjort och enligt Benis är det en bra fingervisning mot hur nya skivan kommer att låta.
— Det är mer hjärta än hjärna i låtarna. Rakt på liksom, vi kör på känsla istället för att säga “här ska vi ha något meckigt“. Fast det kommer ändå att dyka upp när vi finputsar låtarna, det är jag helt övertygad om. Låtarna blir bättre när man jammar fram dem på känsla istället för att tänka alldeles för mycket.
När jag frågar vad de själva lyssnar på för någon musik blir det genast svårare att svara, Benis säger sig lyssna på allt bara det är bra, men det svaret räcker inte för mig, jag vill ha något mer specifikt. Föga förvånande är det inte några hardcoreband som nämns.
— Jag är insnöad på QUEENS OF THE STONE AGE och har varit det ett tag nu. Det märks på de nya låtarna, Josh Homme är kung, erkänner han. Johans favoritband är FAITH No MORE och har alltid varit det. Han har säkert trehundra skivor med dem.
Även Tor lyssnar på all möjlig musik och Benis nämner AIR, ENTOMBED och STINA NORDENSTAM Som favoriter hos trummisen. När låten The Wolfes Want More spelades in till spliten med Like Peter at Home berättar Benis att de alla var inne på TURBONEGRO och att det lyser igenom lite. Texten till just den låten har intresserar mig, det verkar som om någon eller något har retat upp dem och jag frågar Benis vad den handlar om.
— Det är väl mest en känga åt scenpoliserna och PK-människor. Det är inget fel med att vara politiskt korrekt men man ska veta varför man är det och de som skrek högst försvann också fortast. Jag står inte ut med pekpinnemänniskor, det funkar inte.
Det har blivit så att Benis är den som skriver det mesta av texterna men det händer även att de skriver dem ihop. Han erkänner att det är svårt att finna inspiration till texterna och att de oftast handlar om saker man upplevt eller tankar man har.
— Det är mycket lättare att skriva texter om de är personligt relaterade istället för att skriva om nåt problem, till exempel världssvälten. Det är bra att vara informativ men det är inte lika givande för en själv.
Hur man gör för att undvika att fastna i allsköns klichéer är minst lika svårt som att finna inspirationen och enligt Benis är det i det närmaste omöjligt.
— Man kommer på något som man tror låter skitbra och så har man skrivit ner världens fetaste kliché, så är det bara.

Snapcase var gudar

Det är nu ganska exakt sex år sedan Nine bildades ur askorna av Linköpingsbanden GREGORY’S EDGE och CHOPSTICK samt Motalabandet GALORE CONFUSION. Banden la ner verksamheten ungefär samtidigt men Benis och Tor var sugna på att fortsätta spela. De umgicks lite med Johan som hade sjungit i Galore Confusion och snabbt hade de bestämt sig för att dra ihop ett nytt band. Fem minuter senare hade de bestämt vilka som skulle vara med och var de skulle repa, sen var det bara att köra. Influenserna var band ur den nya vågen hardcore som svepte över Sverige med SNAPCASE i spetsen.
— Javisst, utbrister Benis. 1994 var ju Snapcase gudar. Innan dess hade jag bara lyssnat på Old School Hardcore som INBRED, REBEL TRUTH och såna punkhardcoreband. Sen kom band som Snapcase och det var nytt och fräscht.
Trots fascinationen för Snapcase påpekar jag att jag aldrig har tyckt att Nine låter som dem och Benis håller till viss del med mig men medger att de nog har snott en del från dem genom tiderna. Att hitta på ett bra bandnamn visade sig vara svårare än de trodde och när första spelningen närmade sig med stora steg var goda råd dyra. Tor ringde upp Benis och frågade vad de skulle heta. Det hela slutade med att en sjuk Benis svarade att det kändes som om han hade en igelkott i halsen, något som Tor fastnade för. Så kom det sig att de gjorde sin allra första spelning under namnet HEDGEHOG. Att detta namn inte skulle gå till världshistorien som det allra bästa stod snabbt klart för dem och ett namnbyte var snart ett faktum. Hur kom det sig att de valde namnet Nine då?
— Fråga mig inte, jag har ingen aning. Vi tänkte att det är skit samma vad vi heter, sen såg vi det någonstans och så blev det. Vi har fått en del frågor från amerikaner om det har med pistol att göra men det har det ju absolut inte.
Första spelningen med namnet Nine var på Skylten i Linköping som förband till MINDJIVE och REFUSED på hösten ’94. Undertecknad var där och kunde inte undgå att bli imponerad av vad Nine gjorde på scenen. Det ledde till att jag köpte deras första, och enda, demo och sedan dess har jag varit fast. Fyra år flög förbi fort som bara den och jag hann se dem nästan tjugo gånger under den tiden. Nine blev snabbt något av Linköpings hjältar och de fyllde alltid spellokalerna till bredden med skogstokiga ungdomar. 1997 gjorde de runt 130 spelningar och var ute i Europa i över en månad ihop med amerikanska bandet FRODUS. Men på hösten ’98 började ryktet gå att Nine hade lagt av efter en “sista” spelning, på lilla Nykvarnsfestivalen i Linköping. Vad var det egentligen som hände?
— Vi kom till en punkt där vi kände att vi var tvungna att ta en paus. Sen dröjde det bara tre månader så var vi igång igen men vi låg ganska lågt och var bara i replokalen.
Med andra ord var Nine snabbt tillbaka utan att tappa takten men det var inte något jag fattade förrän jag såg att det fanns spelningsdatum bokade. Två veckor i Europa tillsammans med Snapcase, men det var något som Benis själv missade.
— Jag stannade hemma för att plugga så vi hade en stand-in gitarrist vilket jag ångrar bittert idag.
Efter den vändan var det dags att återigen beträda scenen i Linköping. Detta gjordes i samband med den årliga hardcorefestivalen i februari i år och ingen visste riktigt vad som väntade dem.
— Det var jäkligt nervöst att spela hemma i Linköping igen efter två års tystnad. Jag var säker på att folk skulle kasta sten på oss men vi fick skitbra respons och blev peppade som fan.

Jobba bör man…

Som vanligt när det gäller hardcoreband har det varit lite ruljans på medlemsbytena. Kärnan har alltid varit Benis, Johan och Tor och runt dem har det snurrat några extragitarrister och bassister. På sistone har Oskar lyst med sin frånvaro och bakom basen har vi istället hittat Martin Lindkvist (BOMBSHELL ROCKS, FORCED INTO). Jag undrar givetvis vilka som är med i Nine nu och får reda på att det är samma som på förra skivan då Oskar har kommit tillbaka från en utlandsvistelse och efter lite om och men slutligen har bestämt sig för att fortsätta spela. Men de tänker även i framtiden fortsätta med bara en gitarrist, i alla fall i studion.
— Vi funderar på att kanske fixa någon som spelar med oss live men i replokalen funkar det inte, jag och Tor är replokalsdiktatorer och så ska det vara!
Nine har under alla dessa år varit Linköpings stoltheter men nu har det ändrats. De har alla, utom Benis, flyttat till huvudstaden och de har alla, utom Benis igen, även skaffat sig riktiga jobb att sysselsätta sig med på dagarna. Får ni välling i videon är det mycket möjligt att ni hör av er till Johan eller Tor på Thorn och ska ni spendera era sista slantar på svindyra kläder kanske det är Oskar som visar er senaste nytt i hyllorna på Solo. Benis själv verkar kämpa emot Svenssonlivet så länge det går.
— Jag har pluggat. Jag skulle läsa några distanskurser under sommaren men det funkar inte på grund av att jag är borta så mycket och i september ska vi ju spela in skivan så det får bli slackerstuket till dess. Sen får jag väl ta ett jobb i väntan på att skivan ska släppas. Det är sånt man måste göra… tyvärr, säger han och ser måttligt road ut.
Ryktena att Tor tjänar sitt levebröd som studiomusiker visade sig vara något överdrivna om än inte helt uppåt väggarna.
— Han var i Spanien ett tag och där hjälpte han något spanskt popband att spela trummor, förklarar Benis när han reder ut missförståndet. Han har en studio på Östermalm ihop med en annan kille. De har skitbra grejer men det är sån konkurrens där uppe.
Vad gäller musikaliska sidoprojekt är det bara Johan som prasslar vid sidan av Nine. Han ska sjunga på en kängpunkplatta med ett band som ännu inte döpts tillsammans med bland andra Jallo Lehto som jobbar på Burning Heart och har ett förflutet i tuffa akter som MEANWHILE, NO SECURITY och KRIGSHOT. Förutom detta sköter Johan ihop med brorsan Henrik (ex-OUTLAST, DEAD END) skivbolaget Bridge Records som har släppt skivor med bland andra Forced Into, THE GREAT DECEIVER (med Tomas Lindberg från SKITSYSTEM) och norska AMULET. De har även börjat att ta hand om band och Johan ska sköta kontakterna för The Great Deceiver vars kommande platta kommer att distribueras världen över av amerikanska skivbolaget Pavement, vilket onekligen kan ses som ett välförtjänt lyft för Bridge. Benis passar på att avslöja att Tompa även ska lufta lungorna på nya Nineplattan och det låter ju verkligen intressant.

Entombed gillar Nine

Det är inte bara vanligt folk som gillar Nine utan det verkar som om även ett av Sveriges mest framgångsrika dödsmetallare har lånat ett öra till Nines musik. När jag lyssnade på låten Addiction King på ENTOMBEDS förra skiva utbrast jag förvånat “Det här låter ju som Nine!” och Benis säger att också han höjde på ögonbrynen när han hörde den.
— Man blev lite förvånad, vad är det som pågår? Vi har ju tippat dem ibland och de är ett band som har betytt rätt mycket för oss musikaliskt. Vi fick ju turnera med dem när de var som bäst, på To Ride…-turnén. Det var jävligt sjysst, vi fick spela för en massa nytt folk och det betydde mycket för oss. Vi vill inte att bara folk i ett visst fack ska tycka vi är bra.
Jag bryter in för att påpeka att det inte är helt lätt att placera Nine i något fack till att börja med, även om de har sina rötter i hardcore kan man knappast kalla dem för hardcore nu.
— Näe, och det är ju inte riktig hårdrock heller, håller Benis med om. Det är någon slags symbios.
Det kunde mycket väl ha blivit en runda till ihop med Entombed. I Close-Up kunde man för något nummer sedan läsa en intervju med Entombed där de sade sig vilja ut och turnera med Nine. Det måste väl kännas bra frågar jag Benis.
— Ja, börjar Benis. Vi skulle ha turnerat med dem nu och gjort en massa festivaler och skit under sommaren men sen var det något dåligt band från England som spelar melodiös hårdrock som bjöd med dem istället så det blev inget av det.
Ööh jaha, säger jag och ser ut som ett frågetecken.
— Ja, IRON MAIDEN, förklarar Benis och vi skrattar båda.

Renlevnad en machopryl

När nya skivan har släppts är planen givetvis att turnera så mycket som möjligt och de ser även fram mot att spela på festivaler berättar Benis som har deras framträdande på Hultsfred ’97 i kärt minne. Denna konsert missade jag självklart då jag redan låg i tältet och sov min skönhetssömn när Nine äntrade scenen klockan tre på söndagsmorgonen.
— Det är fortfarande den roligaste spelningen jag har gjort. Fan vad kul det var. Det är jag sugen på igen. Efter förra plattan gjorde vi typ fem gig sen lade vi av, då blev det ju inte så mycket sådant och nu är vi trötta på att spela Kissed… låtarna.
När vi har pratat om den roligaste spelningen så glider jag givetvis in på ämnet dåliga spelningar och talar om för Benis att jag inte kan påminna mig att jag har sett Nine göra en dålig spelning men det visar sig att Benis har en riktigt färsk konsert på listan över pinsamheter.
— På Dist 2000 gjorde vi en jävligt kass spelning, den sög verkligen. Vi spelade elva på kvällen och det var skitkallt. Det gillar ju inte instrumenten så de stämmer om sig rätt mycket så det lät verkligen bajs. Publiken tyckte inte heller att det var bra så vi försökte ha roligt istället och söp medan vi spelade. När vi spelade i Sandviken ’97 med PURUSAM gjorde vi en katastrofspelning där strängarna gick hela tiden och allting bara gick sönder, det var pinsamt. Det är tråkigt när det händer, folk betalar för att komma och kolla på en så gör man en skitspelning, det känns surt faktiskt.
De två gånger jag har sett Nine efter “comebacken” har de inte spelat någon låt från sin första fullängdare Listen. Benis förklarar att de ser den som sin sämsta skiva och att den helt enkelt är för meckig. De försökte spela så tuffa och konstiga grejer som möjligt och slutresultatet blev med några års distans inte så lyckat.
— Vi tycker demon och To the Bottom är bättre faktiskt. Common Ground kanske vi kör om folk skriker tillräckligt mycket men då får vi stämma upp lite, säger Benis med ett litet skratt.
I gammal god fanzineanda tänkte jag avsluta vårt lilla samtal med en fråga om ett ämne som har ältats ett oräkneligt antal gånger i de fanzine jag brukade inhandla så fort det kom något tufft band på besök i Linköping med omnejd. “Är du Straight Edge?” var snarast att se som en obligatorisk fråga när kortklippta killar i adidasskor, shorts och linne skulle berätta sin historia men jag väljer att formulera om den lite. Visst var Straight Edge världens mest uttjatade ämne?
— Ja visst. Det blev ju sån pryl av det helt plötsligt. Johan dricker fortfarande inte, han är Straight Edge, men han är en av de få jag känner som har en skön distans till det, han har aldrig målat X på händerna eller sagt åt folk att de är dumma i huvudet för att de dricker eller så. Det är just den där grupprylen som The Wolves Wants More handlar om, att folk får den där bättre-än-dig mentaliteten och det är absolut inte så det ska vara. Ian McKaye vände sig i sin ännu inte existerande grav när den nya vågen av Straight Edge kom som en machopryl. Det är hemskt när folk låter sig ledas av en icke existerande ledare. Det kan väl säkert hjälpa en del också men det är bara får som behöver en ledare.
En sund inställning tycker jag och stänger av bandspelaren. Innan vi skiljs åt hinner vi diskutera lite musik i allmänhet samt utnämna Nines favoritljudtekniker Gertsa till världens bästa ljudtekniker. Benis är särskilt förtjust i hans femminuterssoundcheck. Förhoppningsvis får jag tillfälle att på vårkanten ännu en gång göra ett av mina sällsynta stagedives när Nine gästar sin gamla hemstad igen, bäst ni håller er undan då!

DISKOGRAFI:

Sign of Strength
demo 1994 Egen prod.
To the Bottom
MCD 1995 No Looking Back
Listen
CD 1996 Startracks
Kissed by the Misanthrope
CD/LP 1998 Sidekicks
s/w Like Peter at Home
MCD 1999 Outlast