The Androids — Touched For The Millionth Time
MC
Egen Prod.
2/5
I och med stympningen av bandnamnet har The Androids, tidigare AWESOME ANDROIDS, blivit ett renodlat rockband. Borta är de posthardcore-tendenser jag tyckte mig höra på bandets förra kassett och grabbarna har nu satt ut kursen på rock’n’roll à la 70-tal. Enligt bifogat brev är det STOOGES som numera är ledstjärna för bandet. Något jag inte tvivlar på, men heller inget som automatiskt rättfärdigar att musikaliskt likna Androids med Iggy och anhang. Snarare låter Touched for the Millionth Time som något som blivit över efter HELLACOPTERS Grande Rock-platta. Det svänger stundtals och visst är riffen medryckande men det saknas något väsentligt.
/Calle

Dignity — Recycle
MC
Egen Prod.
3/5
Dignitys (eller The Dignity Hardcore Crew som de kanske hellre vill kalla sig) demo må inledas med det klassiska svajandet från en sliten kassett men det döljer inte på något sätt vad denna Västeråskvartett pysslar med, rakt på sak old school HC. Jag ler lite åt titeln Recycle, för återanvändning är ju precis vad den här genren handlar om, och jag tycker att Dignity klarar av att göra något intressant av det hela. Jag tycker faktiskt att alla låtarna på den här demon är bra även om de kanske inte skiljer sig så mycket från varandra. Släng ett öga på sista sidan och surfa iväg till Dignitys hemsida.
/Pelle

Farlow — Final 4
CD
Egen Prod.
3/5
Jag har stora förhoppningar på Farlow som enligt de själva spisat en hel del av såväl ENTOMBED som GRAND FUNK. Till influenslistan skulle jag vilja lägga KYUSS vilka gör sig väl påminda i avslutande Redline och den alldeles förträffliga Three Minutes to Go där riffen skulle kunna vara plockade direkt från …And the Circus Leaves Town. Att sedan vokalisten Nils i sina bästa stunder låter som en arg John Garcia gör knappast saken sämre. De resterande låtarna, Lonely Boy och Awesong framstår i längden som tämligen sega vilket drar ned betyget på en annars utmärkt inspelning. Det är med spänning som jag ser fram emot att höra mer av bandet. Nu undrar jag bara vad Göran Kropp gör på omslaget?!
/Calle

Planet Phantom — s/t
CD
Egen Prod.
4/5
Första låten rullar igång med en basgång som direkt för tankarna till SLEEP, det gillar jag. Planet Phantom trissar dock upp tempot lite mer än vad de pårökta britterna någonsin gjorde, det gillar jag också. En jäkligt stark och bra sång (som en blandning av Messiah Marcolin och Ozzy Osbourne kanske?) är i allra högsta grad ansvarig för den höga klassen på den här demon och de fyra låtarna tilltalar mig skarpt, speciellt Energy och I Would. Den som gillar flummig men ändå hård stonerdoom bör genast kolla upp det här.
/Pelle

Psycho Starfuckers — s/t
CD
Egen Prod.
2/5
Vi är ett rock’n’roll band från Örebro” skriver Psycho Starfuckers sångerska Marie. Frågan är om de inte försöker vara betydligt mer rock’n’roll än vad de egentligen är, för här finns praktiskt taget alla klyschor man kan komma på inbakade. Omslaget pryds av schackrutor och eldsflammor, det finns en lill-Dregen i bandet och de har lyckats klämma in en låt med det fantasifulla namnet Got the Action. Kommer det ett band till med en låt som heter något med action står jag inte ansvarig för mina handlingar.
Musikaliskt lever bandet inte direkt upp till sin attityd. Tråkig så kallad actionrock som aldrig tar fart utan ligger och segar på en alldeles för låg växel. Skippa klyschorna och öka farten!
/Calle

Rat Pack — Ride With Us Or Collide With Us
CD
Egen Prod.
4/5
Visste jag inte bättre skulle jag tro att Rat Pack gjorde Los Angeles bakgator osäkra under 80-talets mitt. Träffsäkra attribut som dödskallebandana, cowboyhatt och paljettbyxor är nämligen vad som ingår i dessa herrars ekipering. Lägg till detta artistnamn som Vikki Roxx, Danny Driver, Zito Ponz och Cliff Stiff och hemorten Uppsala känns inte helt uppenbar.
En oundviklig referens är MÖTLEY CRÜE era Dr Feelgood, speciellt i Ridin High som även stoltserar med maffigt IRON MAIDEN-parti. En split med kompisarna i TWOPOINTEIGHT är i antågande så missa inte den.
/Calle

S.O.B. Pariassound — S/t
MC
Egen Prod.
2/5
Jag vet inte om det är modigt eller dumdristigt att spela rapfunkmetal år 2000, efter lite tänkande kommer jag fram till att det nog är modigt. Dumt utav bara helvete är det dock att spela in en artonlåtarsdemo på i runda slängar 40 minuter. Efter halva tiden har den ryckiga idiotmusiken förvandlat mig till en lallande fåne med fradga hängandes ur mungiporna. Sanningen är den att jag inte klarar av S.O.B. Pariassounds musik längre än jag kan hålla andan, jag får nervösa utslag och ont i öronen. Ska man var helt objektiv har de i alla fall fått till ett helt klanderfritt ljud på demon och de verkar alla vara duktiga musiker, troligen för duktiga för sitt eget bästa med tanke på alla taktbyten och övriga musikaliska tvärvändningar. Låten Going to the Moon är i alla fall imponerande. Undrar ni hur det låter då? En del av er kanske kommer ihåg det gamla Burning Heart bandet MINDJIVE, de skulle antagligen ha låtit så här om man hade tvångsmatat dem med REJÄLA doser uppåttjack, låst in dem i en bur och petat på dem med långa pinnar.
/Pelle

Spinky Spank — Hey (The Silence of the Slipperhero II)
CD
Egen Prod.
3/5
Grabbarna i Spinky Spank var några av dem vi knöt band och byggde broar med på Hultsfred. Enligt egen utsago spelar de bonnrock, en genre jag tror att Spinky Spank är de första att bekänna sig till. Det finns en stor influens på alla fyra låtarna på den här demon och den stavas NIRVANA, och då det snart är tio år sen Nirvana härjade som mest känns det faktiskt helt okej med den här rip-offen. Spinky Spank klarar av att skramla med instrumenten på ett medryckande sätt och sångaren Dan låter ömsom lika desperat ömsom lika deprimerad som Kurt Cobain någonsin gjorde. Min favvolåt är Psychotic Revenge med sin härjiga refräng men de tre övriga kommer inte långt efter. Bra!
/Pelle

Theoadore Muddfoot — The Beauty of the Swamp
CD
Egen Prod.
1/5
Från Florida kommer Theoadore Muddfoot som av någon obegriplig anledning skickat oss sin platta samt ett pressutskick lika tjockt som bibeln. Hur någon överhuvudtaget kan tycka det här är bra är över min förståelse. Dåligt framförd och enormt tråkig blandning av heavy metal och glamrock är inget som faller mig i smaken och när de sedan utan att skämmas hävdar att de är det överlägset bästa bandet i Florida vet jag inte var jag ska ta vägen. Har de över huvudtaget hört talas om DEICIDE eller MORBID ANGEL?
Ännu mer skrattretande är utskrifterna från deras gästbok där några personer som utger sig för att vara Slash respektive Jon Bon Jovi hyllar bandet. Resten av de medföljande pappren består mestadels av bilder på träskmonster samt recensioner från tyska metalltidningar där bandet höjs till skyarna.
Det här var bland det sämsta jag någonsin hört och jag hoppas innerligt att de kryper ned i det träsk de en gång kom upp ur.
/Calle

Trigger — 47 hours
MC
Egen Prod.
4/5
Med hjälp av omslaget till Triggers snygga demokassett kan man inte lista ut vad de spelar för musik och jag blev positivt överraskad när svängig punkrock med attityd strömmade ur högtalarna. Som en blandning av tidiga HELLACOPTERS råa energi och nutida GLUECIFERS boogiesväng. Stentuffa öppningsspåret I Can’t Stand It rensar mina hörselgångar från vardagens skit så det står härliga till och efterföljande Reckless Heroes svänger som bara den. Resterande tre spår håller samma höga klass och jag kan bara rekommendera er att kolla upp Trigger för en dos bra musik.
/Pelle

Watershed — Derived From Emotion
CD
Zion5 Prod.
4/5
Ett av de band som föll mig mest i smaken bland förra numrets demoskörd var Watershed som nu skickat hit en om möjligt ännu bättre inspelning betitlad Derived From Emotion. Jämfört med Still Waters Run Deep känns nya utgåvan mer genomtänkt och killarna har kortat ned antalet låtar till fyra vilket jag tycker passar utmärkt. Likheterna med TOOL är fortfarande överhängande mycket på grund av Arturs röst som är en stor tillgång för bandet. Gitarrerna är blytunga utan att bli för brötiga och tillsammans med suverän sång och fet bas låter Watershed mäktiga. Borta är alla tendenser till machometal à la MACHINE HEAD/BIOHAZARD och kvartetten lyckas vara både hårda och melodiösa utan att det låter fånigt. Personliga favoriter är Two Rivers och Do I?.
/Calle

Volcanic — The Bolby Sessions
CD
Egen Prod.
3/5
Stonertrio som på sin demo-CD har bränt in åtta låtar på 27 minuter. Lite långt i min smak men de klarar sig undan ganska bra då alla låtar håller bra klass. Påminner en hel del om argentinska favoriterna NATAS tycker jag. En klar favorit är den lite småflummiga instrumentala Son of Zool, kanske just för att den är instrumental. Sången är nämligen inte helt förstklassig, det är å andra sidan det enda negativa jag har att säga om Volcanic som med lite finslipning kan bli riktigt bra. Andra utstickande låtar man bör nämna är Above You och Clean.
/Pelle