Deadbeat #1
A4 62s 55:-
Här har vi nummer ett av vad många anser vara arvtagaren till Moshable. Efter att ha fungerat som en nättidning under en tid har den nu utvecklats till en pappersvariant. Tyvärr använder de sig av förhatligt dagstidningspapper, kanske för att hålla kostnaderna nere. Det märktes i alla fall inte när jag köpte den för jag fick slänga upp saftiga 55 spänn för mitt nummer och det är på tok för mycket. I ärlighetens namn är layouten inte särskilt snygg och skivrecensionerna är ganska svårlästa i sin nuvarande utformning. Intervjuerna är riktigt bra, trots fråga/svar utformandet. Man får intrycket av att de är bästa kompisar med sina intervjuobjekt och de får ur dem en hel del, trevligt att läsa helt enkelt. Bland de utfrågade finner man bland andra NEW BOMB TURKS, R.L. BURNSIDE, FRANK BLACK, THE BURNOUTS, A-BOMBS, TURBONEGRO OCH THE HOOKERS. Helle Hellcat från The Burnouts har en egen “Deadbeat Girly Page” där hon lär tjejer att bli punk. Helt klart läsvärd, synd på det hutlösa priset bara.
/Pelle

Eisä Peitä #1
A5 48s 10:-
Det fyndigt döpta fanzinet Eisä Peitä görs av två unga punkare från gråa Norrköping. De hävdar i ledaren att deras mål är att få slut på allt förtryck i världen. Inte för att jag på något sätt vill utge mig för att veta allt men en sak är jag dock säker på; man förändrar inte världen genom att i intervjuer fråga sina stackars intervjuoffer om de sitter ner när de kissar! I övrigt ges stort utrymme åt sprit och punk, inte för att jag tycker det är särskilt roligt att läsa om sprit… Inte jublar jag över intervjuerna heller för den delen, MASSLAKT, ACURSED, DS-13 och KONTROVERS presenteras i allra enklaste fråga/svar-modell och lyckas inte driva upp något större intresse hos mig. Vidare bjuder killarna på en hel hög med recensioner av HC, käng och crust-skivor, mycket som jag inte känner till och det är skoj. Layouten är punk, helt enkelt. Allt annat än klipp och klistra hade förstås känts helt fel. Om grabbarna ser till att lägga ner lite mer tid på intervjuerna nästa gång och försöker att pressa ur sina offer lite matnyttig information kommer det här att bli helt ok.
/Pelle

No Rule #9
A4 36s 20:-
Förra numret av No Rule var en riktig höjdare, kanske det bästa någonsin. När så uppföljaren, nummer nio i raden, dimper ned i postfacket slås jag av det faktum att den är mycket tunnare jämfört med sin föregångare, bara 36 sidor. Förvisso är det bättre att minska antalet sidor än att fylla ut med en massa dynga vilket en del fanzines har en förmåga att göra men jag tycker ändå att det känns aningen fattigt. Hur som helst är No Rule ett av landets bästa punk-/rocktidskrifter och något som jag med nöje läser varje nummer av. Denna gång låter Mr Sandström oss ta del av utfrågningar av THE MAGGOTS, norska WONDERFOOLS, farbröderna i VIBRATORS och även en fruktansvärt rolig intervju med gaphalsarna THE PRICKS där bandet själva står för både frågor och svar, ett roligt initiativ tycker jag. Extra kul i detta nummer är att relativt okända band som brasilianska THE SELLOUTS och tyska SMOKE BLOW premieras vilket No Rule ska ha mycket credit för. Som vanligt är det xeroxat svart/vitt som gäller och layouten är trevlig och lättläst även om den i bland är på gränsen till tråkig. En tecknad liten herre med desto större kuk på baksidan gör att man mer än gärna läser blaskan på offentliga platser.
/Calle

Promenade #9
A5 52s 15:-
Problemet med den här tidningen är att den till stor del är skriven i dagboksform, vilket jag till skillnad från författaren Fredrik Kullman inte är speciellt förtjust i. Lägg till detta att han har inflikat en hel del fåniga, för att inte säga usla, dikter gör att jag snabbt bläddrar förbi stora delar av detta fanzine. På intervjufronten utfrågas Oskarshamns BACKPOCKETS och Linköpings WILDCAT STRIKE och jag hade gärna sett att några fler band hade fått komma till tals. Positivt är dock de många fanzinerecensionerna som bjuder på tidningar innehållandes allt från pop till kängpunk. Även skivrecensionerna visar på Fredriks mångfacetterade musiksmak. Sånt gillar jag!
/Pernilla

Salvador #3
A5 60s 10:-
Nya Salvador är ute och precis som vanligt får man mycket för pengarna. Tjock och fullmatad med väsentlig information. Intervjuerna med SWITCHBLADE, KRIGSHOT, Jan Axelsson (mannen bakom Flashback) och Johan Carlsson från bland annat DAWN OF DECAY och SPARZANZA är i god Salvador-anda uttömmande, pålästa och intressanta. Vidare följer en ingående granskning av en bunt skivor med HERB ALPERT AND THE TIJUANA BRASS SOM fungerar som en bra guide för den oinvigde (dvs. mig). Det finns dock lite smolk i glädjebägaren som jag finner värt att ta upp på minuskontot. En del artiklar känns lite ofärdiga och borde kanske ha gjorts lite mer med, som exempel nämner jag skivbörsguiden i Göteborg, snusk på film ’69 och artikeln om den frikyrkliga boken Dina harpors oväsen, där den totalt okunnige författaren försöker beskriva hårdrock. Jag vill ha mer information, nu känns de bara lite inslängda för att ta upp plats. Detta är dock inget jämfört med den stora hädelsen, Pop-Petrs spalt. Pop-Petr skriver om punk, och insprängt i detta finner man tonårssvårmod och dikter. Jag retar upp mig något så otroligt när jag läser det och lovar mig själv att ge Pop-Petr däng om jag träffar på honom. Sen tänker jag att det här är så förbannat dumt att det inte kan vara på riktigt, Salvadorpojkarna driver med oss, kanske är det så. Känner ni för att bli uppretade för en billig penning; skicka efter Salvador och läs vad Pop-Petr har att säga, sen kan ni läsa resten av tidningen medan ni lugnar ner er igen.
/Pelle

Watch Me Bleed #1
A6 44s 5:-
Efter att Ellé kom känns det som om var och varannan ska göra sitt eget fanzine fyllt med personliga texter, dagböcker och dylikt, givetvis i det portabla formatet A6. Unge herr Rehle bosatt i Linköping fyller sitt första nummer med bl.a. en diskuterande/moraliserande text om varför chefredaktören inte dricker alkohol, en halv sida där vi får veta att homofobi är idioti och även ett par rader om utsläppning av minkar. Förvisso viktiga och intressanta ämnen men de personer som läser Watch Me Bleed är troligtvis redan insatta i dessa frågor och det känns lite som ‘Preaching to the converted’ över det hela. Vidare upptas största delen av tidningen av en intervju med bandet MELVIN JUNKO BAND sort säkert är rolig om man känner personerna i bandet, själv tycker jag den bara känns fånig. En liten, med betoning på LITEN, s.h.a.r.p-Oi guide bjuds man också på där bla. CONDEMNED 84 pekas ut som nazister. Det som överhuvudtaget ger mig någon behållning av Watch Me Bleed är en nio sidor lång artikel om amerikansk Hardcore skriven av en herre vid namn David Grad.
/Calle