Apes in Quicksand — Who Decides Aim
CDs
Egen Prod.
2/5
Hade det här varit en tävling om sämsta bandnamn genom tiderna hade Apes in Quicksand tveklöst avgått med segern. Den som brukar låna ett öra till radioprogrammet P3 Demo känner säkert igen det här bandet då deras låt med det roliga namnet Big Mouth has Boner (den handlar om Steven Tyler /Red.) utsågs till månadens demo i januari förra året. Andra demon Who Decides Aim kommer i glassigt omslag som ser ut att ha kostat skjortan och när man sedan hör vilket kanonljud det är på inspelningen böljar man fundera hur fasen killarna har haft råd med det här. Dessvärre är det inte mycket mer som är bra, för musikaliskt rör det sig om mesig rock à la skiftet 80/90-tal med en sångare som alltför ofta påminner om fjanten i HARDCORE SUPERSTAR. Summa summarum blir att Who Decides Aim är alldeles för tam och välproducerad. En rejäl dos attityd samt en ordination till sångaren om mera stake i rösten skulle göra susen.
/Calle

Dead End — s/t
MC
Uprising Tapes 9
3/5
Henke Lindqvist från nedlagda OUTLAST kör vidare med tre för mig okända förmågor i nya bandet Dead End. Föga förvånande är det Old School hardcore som manglas och man känner igen tongångarna från såväl Outlast som MINOR THREAT. Inget nyutvecklande med andra ord, först manglas det snabbt följt av ett svängigt break sen manglas det snabbt igen. Texterna avhandlar människans brist på initiativ och motivation i ett kapitalistiskt och fördummande samhälle och bryter väl kanske inte heller ny mark. Men det är ju knappast det old school handlar om, det handlar om att spela musik som får åhörarna att börja veva med armarna och springa runt i cirklar, och det tycker jag Dead End klarar av att göra ganska bra.
/Pelle

Demoklubbsskiva nr 6
Promopop
4/5
Demoklubbens sjätte skiva bjuder på fem låtar äkta pop. Skivan öppnar starkt med den lilla pärlan Sunset and the Sea med gruppen SOMERSAULT. Här rör det sig om den gamla skolans svenska gladpop och den passar mig som handsken. ARTHUR bjuder på nästa glada överraskning med sin dansvänliga pop. Den coola tillbakalutade Ten Tons of Babes med THE BUDDY CHAKRAS svänger härligt. CHESTERTON bjuder på lite powerpop, och avslutningsvis hittar vi JIVE 02 med en lite lugn låt med grunge-känsla. Allt som allt är den här skivan en trevlig lyssning och jag dansar mig igenom den. Promopop har här hittat ett gäng starka kort till sin demoklubb.
/Pernilla

Down Good Rider — Project Sign
MCD
Egen Produktion
3/5
Jag förväntade mig av någon anledning att få höra bröthardcore från detta Örebroband men jag kunde lugnt pusta ut redan efter bara några sekunder av öppningsspåret på denna femlåtars-CD. Med en instrumentpark innehållandes munspel, hammondorgel, tabla och akustisk gitarr gör Down Good Rider det inte enkelt för sig själva, oftast lyckas de dock att tillverka något alldeles eget och medryckande med sin retrorockande stil. Ibland blir det dock lite för mycket funkrockigt för min smak. Bäst gillar jag de två första låtarna 3 Ways och Tracks In the Wet Sand. På minussidan finner man de vanliga barnsjukdomarna, något svag sång och att låtmaterialet är lite ojämnt, men i övrigt kittlar det här dödsskönt i kistan.
/Pelle

Fan F.C. — Electric Music
MCD
Egen Prod.
2/5
Västerviksbandet Fan F.C. har skickat hit sin senaste, tredje, demo. CD’n visar upp en riktigt proffsig fasad som musiken sedan har svårt att leva upp till. Det blir lite mesigt, lite tafatt, precis som om de inte vågar att gå hela vägen med sin skramliga rock. Att sångaren lider av väldigt svenskt uttal och en smått ansträngd röst gör inte det hela bättre. Ska man prata fotbollstermer spelar Fan F.C. med libero, fem man på mitten och endast en anfallare, resultatet blir fegspel och jag vill ha min rock med tre man i anfallet och full offensiv!
/Pelle

Grand Noise — s/t
MC
Grand Noise D02
3/5
Grand Noise består av fyra herrar som av fotot att döma innehar ett par års erfarenhet i branschen. Av de fyra låtarna gillar jag den första, So där refrängen sätter sig direkt, bäst. De tre följande går lite långsammare och det blir lite segt i längden. Lite mer variation på sången skulle liva upp tillställningen avsevärt, för detta är onekligen snyggt, välspelat och med bra ljudkvalitet.
/Pernilla

Hathor — No More, No Less
MCD
Egen Prod.
3/5
Strömstads skräckrockare numero uno bjussar oss på sin fjärde inspelning betitlad No More , No Less vilken innehåller fem låtar. Hathor kan närmast beskrivas som en blandning av MISFITS och MOTÖRHEAD, inte en kombination de är ensamma om men jag tycker de lyckas föredömligt. Att de i början av sin karriär spelade KREATOR-thrashmetal märks en del även om bandet idag är en fullfjädrad punkrock pluton. Något som de gör klart med sin version av IGGY & THE STOOGES Search & Destroy. Även om punkrock med sång av den bröligare varianten inte är vad jag helst lyssnar på tycker jag att Hathor funkar riktigt bra. Helt klart godkänt alltså.
/Calle

Planet Superfly — Reach out girl
CDs
Promopop
4/5
Här bjuder Linköpingsbandet Planet Superfly på en demo som är rakare och mer sparsmakad än den förra, Radiation. Och det är inget fel på att variera sig lite, vilket gossarna verkar veta. Titelspåret Reach Out Girl är en sådan där riktig klängis som sätter sig i huvudet efter fem sekunder och stannar där. Det är enkel pop med en himla klatschig refräng. I Jailbait Pressure hörs sjuttiotalsinfluenserna tydligt och en envis gitarrslinga gör låten lite rockigare. Men det är inte slut i och med de här två låtarna, utan det finns en låt till på skivan. Eftersom den inte står med på konvolutet vet jag dock inte vad den heter. Låt nummer tre är en lugn och stilla skapelse, och den kan betecknas som skivans svaga kort. Helhetsintrycket av demon är dock mycket gott.
/Pernilla

Sonny Crocket — s/t
CDs
Promopop
2/5
Sonny Crocket levererar här tre rocklåtar komplett med skräniga gitarrer och dito sångare. Det är ett bra ljud på demon, men ack så polerat och opersonligt. Musiken lyckas inte med att rycka med mig och jag har en otäck tendens till att koppla bort den när jag sätter på skivan. Det har troligtvis till stor del att göra med att sångaren har en rätt så tråkig stämma med begränsad kapacitet. Nå, jag ska inte vara elak för det låter ändå bra för att vara en demo och den sista låten Going home with the devil har en bra refrängslinga och kan utvecklas till något speciellt. Men just nu känns det som om jag har hört det här förut.
/Pernilla

The Spitts — s/t
CDs
Egen Prod.
3/5
Första gången jag hörde talas om Spitts var på PEEPSHOWS releaseparty där praktisk taget hela lokalen var tapetserad med Spitts-klistermärken. När jag sedan tog en titt på bandets hemsida och läste att ett singelsläpp på Örebro-baserade etiketten Zorch var på gång började jag bli mer och mer nyfiken på denna fräscha kvartett från Örebro. När jag tillslut får lägga vantarna på bandets trespårs demo blir jag definitivt inte besviken av Spitts väl framförda punkrock som håller sig på behagligt avstånd från andra svenska rockband. Den person som skriver att Spitts har någon som helst likhet med t.ex. HELLACOPTERS eller BACKYARD BABIES ska jag personligen läxa upp, det med basta. Sångaren Henrik låter i sina bästa stunder som en äkta engelsk working class hero och tillsammans med den DWARVES-liknande musiken blir det en utmärkt kompott. Badge Away, Mr Funky och Wilddog är alla träffsäkra låtar och ljudet är heller inget att klaga på så nu återstår bara väntan på debutsingeln som borde vara ute vid det här laget.
/Calle

Watershed — Still Waters Run Deep
MCD
Zion5 Prod.
3/5
I Bitter som inleder Helsingborgarna Watersheds demo pressar sångaren Artur fram “Routine, Routine, Routine — Boredom!” med en ångestfylld stämma som skulle gjort självaste Maynard Keenan avundsjuk. Att musiken rör sig i gränslandet mellan just TOOL och tidiga LIFE OF AGONY med total avsaknad av rapmetalpastisher, gör knappast saken sämre. Det enda jag inte gillar är de BIOHAZARD-liknande machokörerna på den annars toppenbra låten World of Today. Hör du till den skara som springer omkring i lägenheten med kroppen insmörjd i blå fingerfärg och mimar till Tools Aenima så är det högst rekommenderbart att stifta bekantskap med detta Helsingborgsband som säkerligen kommer att gå långt. Skicka 40 spänn till killarna (Se adress på sista sidan /red.) och du utlovas förutom demon en överraskning och det må jag säga är inte fy skam.
/Calle

Welfare — On a Mission
MCD
Egen Prod.
4/5
När jag stoppade Welfares senaste utgåva On a Mission i CD-spelaren hade jag inga som helst förväntningar. Kanske var det därför som jag blev så tagen av Hoforskvartettens hårda men ändå melodiösa punkrock. Av de sex låtarna på On a Mission är samtliga klockrena hits även om titelspårets driv är svårt att överträffa. Även om vi i framtiden kommer att finna Welfare i skivaffärens fack för punkrock vill jag även framhålla bandets “catchy” refränger som närmast kan hämtas hos Oi/Streetpunken och jag kan tänka mig att en hel del musik av det slaget spisas hemma hos killarna. Bakom de ettriga gitarrslingorna ligger ett bastant komp som tillsammans med Jons utmärkta sång inger känslan av att det är Welfare som bestämmer. När ni läser detta så kommer även denna inspelningen att finnas ute som 7″ på Rock’n’roll Blitzkrieg, så se till att skaffa den för Welfare knäcker det mesta!
/Calle