Linköping lider av ett taskigt musikklimat. Trots att studentstäder brukar vara kända för att ha blomstrande musikliv har det här snarare gått åt motsatt håll. Senaste åren har det med några få undantag varit pinsamt tyst, nytt blod behövs och det omgående. Att kalla Phone, som spelat ihop sedan hösten ’96, för nykomlingar är inte helt korrekt men då de först under ’99 börjat göra väsen av sig utanför stadens gränser är det samtidigt inte fel. Vi stämmer träff med Phone på Café People för att klämma dem på deras historia…

Big in Japan

Phone, som består av Jennie Medin, sång och bas, Anna Carlsson, sång och gitarr och Jan “Auwa” Altsjö på sång och trummor, spelar glad powerpop med snygg stämsång och catchiga refränger. Bandet såg dagens ljus när Anna och Jennie hoppade på Auwa och tyckte att de skulle börja spela ihop. Auwa var lite tveksam men om han fick spela trummor och inte behövde skriva låtar skulle det gå bra. Att han sedan började skriva ganska snart förklarar Anna med orden:
— Vi är ganska manipulativa förstår du.
Under de närmsta åren spelade Phone in tre demokassetter men att påstå att de aktivt marknadsförde sig är att töja lite på sanningen. Jennie, som då sjöng i CLOUDBERRY JAM, tog med sig någon kassett när de spelade i Japan och gav till Cloudberrys japanska skivbolag.
— Det var någon gång vi fick ett ryck och skickade iväg en massa, säger Anna. Vi fick ett refuseringsbrev från EMI, det minns jag bestämt. De var de enda som gjorde min av att vi hade skickat något.
Sveriges bästa poptidning, SA, fick ta emot de två första kassetterna för recension. Omdömet för den första blev att de lät som Linköpingskollegorna i PUSJKINS och att de var osjälvständiga. Jennie verkar fortfarande inte riktigt ha kommit över den jämförelsen och börjar lite upprört ifrågasätta SA’s recension.
— Det där var jag sur över ganska länge, jag förstår inte riktigt var de fick det ifrån. Det är inte så att Pusjkins är dåliga på något sätt men vi låter så olikt dem.
En dag ringde Cloudberrys gamla skivbolag från japan och frågade om de fick ge ut demokassetterna på CD, men enligt Jennie var det aldrig aktuellt.
— Kassetterna låter inte så bra, så vi spelade in samma låtar på nytt plus några nya på fyra dagar. Och så fick de en skiva.
Några försäljningssiffror på skivan har de inte fått men Jennie tror inte att den har sålt så bra, den japanska publiken hade inte väntat sig Phone’s riviga gitarrpop.
— “They were shocked“, Jennie Medin skulle inte låta så där, hon var ju soulsångerska och vi fick ganska dåliga recensioner.
Jaså!? Efter vad man har hört så verkar det inte som om ett svenskt band kan få dåliga recensioner i Japan. Vi låter Jennie förklara vidare.
— All utländsk musik har slutat sälja i Japan. Poptidningar lägger ner och skivbolag stänger sina utlandskontor, det har varit en nedgång överhuvudtaget där. Jag tror vi spelas ganska mycket i barer och klädaffärer och så, men jag tror inte det säljer så mycket.
Skivan och samtliga demokassetter har spelats in i Linköpingsstudion Toodle Recordings med Jörgen Wärnström som producent. Att just den studion har varit ett givet val förstår man när de berättar att den ligger fem meter från replokalen, eller som Auwa uttrycker det:
— Det är väldigt enkelt, vi behöver inte släpa på några grejer.
Att de även trivs med Jörgen som producent gör inte det hela sämre.
— Han är delaktig i produktionen och kommer med väldigt många idéer, samtidigt som han, så gott det går, försöker följa våra instruktioner, förklarar Auwa.
Skulle det inte vara kul att testa någon annan studio eller någon annan producent?
— Det är klart att det skulle vara roligt att spela in någon annanstans också, men det skulle nog inte med nödvändighet betyda att det blir bättre, menar Jennie.
— Det är också en enorm trygghet att spela in med Jörgen, säger Anna.
Men visst har de idéer om hur man skulle kunna tillföra ett nytt sound till sina låtar. Men ingen av de idéerna är dock helt seriösa. Det talas om discoversioner av I am Sorry. och kanske en BACKSTREET BOYS-version så att bandet får dansa lite!

Skyller sig själva

Trots en Japanrelease i ryggsäcken har ännu inga svenska bolag visat intresse av att släppa skivan på den svenska marknaden. Vad som kommer att hända är det ingen av dem som egentligen vet men de är i alla fall överens om att de måste ta tag i skivbolagsbiten.
— Men det har vi ju sagt i två och ett halvt år nu, tillägger Auwa lite ironiskt.
Okej då, men om vi börjar från andra hållet istället, finns det något svenskt bolag som ni vill släppa på?
— Det är inget självändamål att man måste ligga på ett indiebolag, säger Jennie. De som vill ge ut oss tycker jag är bra. Jag tycker det skulle vara tufft att ligga på ett eurodiscobolag, men det är bara vad jag tycker.
— Jennie “Blümchen” Medin, retas Anna.
— Vi har oss själva att skylla att det inte går bättre. Det skulle kunna gå bättre, det är jag helt övertygad om, men vi är så fruktansvärt slöa, vi har ju skolan alla tre och pluggar som små galningar. Det tar mesta tiden och det andra hamnar på sidan om.
Phone har fått ganska mycket uppmärksamhet i den svenska pressen. SA bjöd i nummer 42 på en sida Phone och andra tidningar som hunnit före Chrome är bland andra Östgöta Correspondenten och Nerikes Allehanda. Den uppmärksamme lade märke till helsidan i Expressens nöjesbilaga i mitten av September. När jag försiktigt lägger fram att den artikeln kanske inte var den allra bästa biter Anna ifrån:
— Vi fick ju synas och det var ju det vi ville, jag tyckte det var kul att det överhuvudtaget blev något. Vi var jätteförvånade, det var liksom inget vi hade räknat med, konstaterar hon.

Jag mötte Lemmy

Det har blivit ett antal spelningar för bandet under året i alla fall. Vid sidan av mindre festivaler t.ex. i Flen och på Linköpings egen Nykvarnfestival, spelade Phone på Arvikafestivalen i somras, där även MOTÖRHEAD tuktade massorna. Att ingen går säker för den svenska popplutonen fick självaste Lemmy erfara.
— Vi var fulla som örnar, avslöjar Auwa och berättar om när han och Phones ljudtekniker sent på kvällen fick syn på Lemmy backstage och bestämde sig för att gå fram till honom och tala om vilket dåligt ljud Motörhead hade haft på sin spelning. Sagt och gjort, Auwa stegade fram, presenterade sig och sa vad han tyckte. Lemmy började ursäkta sig med att de kommit direkt från Berlin och inte hade fått med sig sin ljudanläggning då Auwa snabbt kontrade med att tala om för Lemmy att de ju faktiskt har professionella ljudtekniker med sig så lite mer kan man väl begära. Uppgivet ryckte Lemmy på axlarna “ja, då är väl inte de bättre än så här idag” var svaret han lyckades få ur sig. Kanske var det för att släta över Auwas bryska behandling som Anna gav Lemmy en Phoneskiva. Vad han tyckte om den vet de ännu inte. Nu behöver nog inte Phone oroa sig alltför mycket för även Lemmy har en popådra. Han brukar ju i intervjuer hävda att ABBA är hans favoritband. Men den bästa spelningen i år då, vilken var det?
— Nykvarn, säger Anna tvärsäkert. Det är den bästa vi har gjort.
När bandet frågas om sin drömspelning har de en hel del idéer. Och här märks en viss fascination hos Auwa för Steven Tyler! Enligt Auwa är det inte så noga var de spelar, bara Steven Tyler står längst fram och röjer järnet. Buden haglar, allt från att KISS öppnar för Phone på Wembley till en glittrig Las Vegas-show med TOM JONES avhandlas innan Jennie kommer med den slutliga idén: Phone framför smurfhits på Skara Sommarland, givetvis med en helvild Steven Tyler längst fram.

Inspirationen flödar

Låtkomponerandet är ganska demokratiskt delat mellan de tre men det förekommer också att de skriver tillsammans. Vanligast är dock att de i replokalen presenterar en låt för de andra och så arrangerar de den tillsammans. Leadsången tas om hand av den som skrivit låten medan de alla är med och körar. Under sin treåriga existens har de talat om att göra någon cover men de har ännu inte lyckats ena sig om låtvalet. Det ligger bud på DOLLY PARTONS 9 to 5 eller en BLONDIE-låt. När Jennie föreslår Love is a Contact of Sports av WHITNEY HOUSTON spärrar vi andra förskräckt upp ögonen och hon får direkt försvara sig.
— Från hennes första platta, den är asbra. Har ni inte hört den?
Phone har lyckats bra med att skapa glada låtar med roliga titlar men tittar man närmre märker man att innehållet oftast inte är så glatt som det verkar vid första anblick. Texterna till låtar som Upside Down (Oh Boy you Turn me), Shut up och Giant Car är snarare fyllda av elakhet och frustration, smaka bara på rader som “Everything you do annoys me I wish that you were dead / Everytime I see your face I want to smack it up / And when you open up your mouth I want to scream shut up!” eller “He’s the biggest fucking schmuck in the world“.
— Det vi har gjort hittills är väldigt mycket bittra relationstexter, det kanske man kan lista ut var inspirationen kommer ifrån, svarar Auwa när vi frågar om texterna. Jennie är dock snabb med att slänga in en brasklapp med orden “eller så ljuger vi!“.
— Men det kan ju också bli så att man sjunger på stundens ingivelse och sen tre veckor senare sjunger man fortfarande den texten. Då kan jag börja fundera, varför sjunger jag det här för, är inte det ganska tråkigt egentligen?
Den som har lyssnat på Phone och varit någorlunda uppmärksam har säkert lagt märke till låttitlar och fraser som känns igen från annat håll. Två slående exempel är låtarna Upside Down (Oh Boy you Turn me) och I am Sorry I Can’t See You (Cause I Have to Wash my Hair), den förstnämnda titeln lånad ur en Diana Ross-låt och den andra ett citat från åttiotalsfilmen Can’t Buy me Love. Lånar ni medvetet från andras grejer?
— Jag tycker att man kan låna om det är bra saker man lånar ifrån. Texter kan ju bli ganska roliga när man känner igen dem från t.ex. Can’t buy me love eller DIANA ROSS, menar Jennie.
Undertecknade som växte upp på åttiotalet kände naturligtvis igen citatet med en gång. Vi håller med Jennie om att varje flicka som var tonåring på åttiotalet nog har sett Can’t buy me love. Däremot hade inte Auwa sett filmen, något som Jennie direkt erbjöd sig att råda bot på genom att låna ut den till honom. Och Jennie har rätt, det är kul när man känner igen en textrad från en film eller något liknande, det ger extra djup åt texten. Rolig är också historien som berättas i I am Sorry I Can’t See You (Cause I Have to Wash my Hair). Den handlar om hur Auwa inte kan få en date med tjejen han gillar, varenda gång han ringer henne och vill träffas skyller hon på att hon ska göra något annat, t.ex. tvätta håret, gå ut med hunden eller kolla på TV. Auwa hävdar att den är tagen ur verkliga livet, men vi på Chrome undrar…
Nu återstår det bara att hoppas att Phone kan ge varandra en kollektiv spark i baken så att de tar itu med att göra sig kända snart och får sitt välförtjänta genombrott, för vi tycker att det är skam att ett så pass bra band som Phone inte har fått ett skivkontrakt än.