Thrash, grindcore, metal och hardcore. Etiketterna haglar och det är lätt att gå vilse i namndjungeln. Faktum är att de två förstnämnda är på väg att bli ett slags ny musikrörelse i USA och England. Och lite oväntat hittar vi ett frö till ursprunget på vår egen hemmaplan. Base One har pratat med den nya rörelsens svenska gren.

BRA MUSIK MÅSTE FÅ GÖRA LITE ONT säger Pontus Lindqvist som spelar bas och sjunger i technothrash-gruppen Krixhjälters.
Thrashmetal och grindcore gör ont. Det är hård musik. Det kan gå fruktansvärt snabbt, det kan gå oerhört långsamt, men det är alltid blytungt. Det här är de yttersta gränserna för vart det går att ta hårdrocken. Inte ens tredje världskriget skulle kunna prestera liknande ljud.
I Sverige är det här musik som fortfarande mestadels rör sig på gräsrotsnivå. Sakta, sakta börjar det hela dock röra sig framåt. Efter utländska förebilder börjar det dyka upp band som gör det här bra och som inte bryr sig om att försöka övertyga hemmapubliken innan de ger sig ut i världen. Thrashmetalbandet Midas Touch hamnade direkt på tyska bolaget Noice, grindcoregruppen Filthy Christians släpper nästa år sin debutLP på engelska Earache, och det gör stockholmarna i Entombed vad det lider. Att försöka ge ut den här musiken enbart i det egna landet vore idiotiskt då marknaden är så liten.
Fredrik Holmgren är mannen bakom Chickenbrain Records som är skivbolag, postorderföretag och importör på en och samma gång. Hos honom hittar man det tyngsta, det värsta och det bästa. När ingen annan vill, promotar han också konserter, som med hardcore-reggaebandet Bad Brains häromsistens. Fredriks kunskaper om de här varianterna är oändlig. Han är vad man kallar en fanatiker, och han har vuxit upp mitt i smeten.
— Det finns två grenar egentligen. Först så har vi hardcore som är en direkt fortsättning på punken, därför kan man säga att alla band som har “core” i sin beteckning är mer punk och mindre hårdrock. Thrashmetal är då uppspeedad hårdrock med influenser från corebanden. Men ofta är det en hårfin skillnad mellan vad som är vad. Grindcore t ex är mest förknippat med skivbolaget Earache och står för hur deras band låter, förklarar Fredrik.

“Vanlig metal kommersiell”

Grindcore är dock en beteckning som man kan sträcka även utanför den begränsade definitionen. Detta beroende på att band som Napalm Death, Electro Hippies, Carcass, Intense Degree, Bolt Thrower och andra har en hel del gemensamt. Först är det farten och sedan är det sättet de sjunger. Eller rättare sagt inte sjunger. För att hänga med i svängarna kan man bara grymta, eller bröla, oartikulerat och märka ut viktiga ord eller fraser i texterna. Thrashmetal är mer melodiskt och inte heller lika politiskt.
— Vanlig metal har aldrig haft några ideologier, den har alltid varit helt kommersiell, menar Fredrik.
Många av hardcorebanden härstammar från den anarkopunk som bl a Crass stod för. De är pacifister, vegetarianer och i en del fall mot all kontakt med världen utanför. En grupp som Sore Throat vägrar exempelvis att göra intervjuer med den brittiska musikpressen, för de tycker att det är att sälja sig. Detta kan nu bli ett problem för dessa band för den musik de spelar börjar bli stor.

Filthy Christians

Filthy Christians kommer från Falun. I mitten av januari skall deras LP, ‘Mean’, ligga ute på diskarna. Deras musik är grindcore med en dos humor och lekfullhet. Bandet består av Per Thunell på sång, gitarristerna Lasse Larson och Daniel Hammare, trummisen. Ola Strolin och så Patrik Forsberg som lirar bas. Deras rötter sträcker sig som sig bör ända tillbaka till hardcore-punken. Per var en av de som gav ut “In Bengt We Trust”, en 32 låtars EP med gruppen Protes Bengt. Den skivan säljer än idag hyfsat, trots att den kom 1985. Enligt Per har den plattan inneburit en hel del i inspiration för många band, bl a Sore Throat.
— Det bästa är att alla kanaler är öppna inom scenen. Det var så vi fick kontakt med Dig, som har Earache. Man skriver brev till varandra och byter kassetter. Det är det som är charmen. Om vi varit ett vanligt rockband hade vi nog inte haft kontakter med folk i Colombia eller varit med på en flexi i Mexico, resonerar Per.
Det är mycket gör-det-själv-filosofi över den här scenen. Konserterna är oftast små tillställningar ordnade av fans, eller andra band. Skivorna letar sig fram genom de mest märkliga kanaler. Om något är underground så är det detta.
För Filthy Christians del började det med Napalm Death som Per var i England och såg redan 1986. I början var de mer politiska, men det har gått över. Nu handlar deras texter mer om allmän social medvetenhet.
— Den här musiken bygger nästan helt på känslan, det är pure aggression, och inget annat, tycker Per.

Grindcore unik rörelse

Alla dessa korsbefruktningar världen över gör grindcore till en unik rörelse. Inte ens punken uppnådde något liknande. Åker man över till England och pratar med de här banden kan de börja nämna namn som Anticimex och Skitslickers som inspirationskällor. Riktigt så är det inte för thrashbanden. Man kan säga att grindcore har sitt starkaste fäste i England medan thrash då mer är en amerikansk företeelse. I förgrunden finns de fyra stora, Metallica (som inte är särskilt mycket thrash längre), Slayer, Anthrax och Megadeth. I deras kölvatten finns det tusen och åter tusen band från alla möjliga länder. De som kommit längst i Sverige får man nog säga är Midas Touch och Krixhjälters. Midas är mer traditionella medan Krixhjälters ser lite längre.
— Jag tror att det beror på att vi kommer från en mellangeneration som aldrig riktigt var helt inne på varken punk eller hårdrock, säger Pelle Ström som spelar gitarr och sjunger i Krixhjälters.
De känner inte någon musikalisk gemenskap med grindcore-rörelsen, även om de kan respektera den. Hos dem är det thrash som gäller, och framför allt Slayer. Detta är dock inget som märks på deras plattor där de skapat sin högst egna stil.
— Hårdrockare har väldigt sällan några andra influenser än just hårdrock. De är tekniskt oerhört skickliga, men saknar nya idéer. Vi kanske inte är lika duktiga på att spela men vi har bra idéer, menar Pelle.
Att det här är musik på frammarsch är dock alla i bandet överens om.
— Hittills har det här bara funnits bland fansen. Men senaste året har det fått mer och mer uppmärksamhet, säger Pontus Lindqvist. I USA är det redan nu fruktansvärt stort.

Kärnan pressar skalet

När jag träffade Krixhjälters var de i studion för att spela in “Krixmas Carol”, en julsingel förhoppningsvis, och deras bidrag till den kommande samlingshyllningsplattan med Black Sabbath-låtar som skall komma ut på 20-årsdagen efter BS’ debutLP. Gruppen funderar också på att byta namn för att underlätta för utlandet. Ett av de hetaste tipsen just nu är att de skall heta Omnitron framöver.
— Ett band som Napalm Death säljer idag runt tusen exemplar av sina skivor, bara i Sverige. Sammanlagt ligger de runt tjugofem — trettiotusen, berättar Fredrik Holmgren på Chickenbrain Records. Det är oerhört mycket för så pass smal musik.
Och just den känslan av att det här är musik i utveckling får man överallt. På konserter, i engelska musiktidningar och bland fansen. Hårdrocken har sakta men säkert delats upp i en hård kärna och ett mjukt skal. Därute finns Bon Jovi, Europe och de andra medan mitten nu sakta börjar pressa på utåt. Där finns livskraft och ett jävlaranamma som endast har sin likhet inom hip-hop. Hårdrocken har fått sköta sig själv i så många år att det nästan är den enda musikstil som fortfarande kan chocka de utomstående. Det finns en energi och en kraft som kanaliseras in i den här musiken som är högst tilltalande.
Estetiken är totalt vänd mot allt det etablerade, vilket har börjat få obehagliga följder då de reaktionära krafterna i samhället har börjat vända det mot musiken. Hårdrocken beskylls för att vara upphov till ett tilltagande våld och som bevis anförs omslag och texter. Alla sägs vara satanister och allmänna dårar. Återigen haglar samma korkade argument som florerat sedan Elvis Presleys dagar.
I slutändan kommer ändå alltid de rörelser som vuxit underifrån, som inte är skapade trender, att överleva. Och thrashmetal och grindcore är musik som fötts ur levande korsbefruktningar och som talar om motstånd. Det är ett ifrågasättande av allt som är obehagligt för alla som vill leva ett bekvämt liv med skygglapparna intakta.

Fredrik Holmgrens topp 10

Morbid Angel: ‘Alters Of Madness’
Krixhjälters: ‘Evilution’
Fugazi: ‘Margin Walker’
SNFU: ‘Better Than A Stick In The Eye’
Bad Brains: ‘Quickness’
Carcass; ‘Symphony Of Sickness’
All: ‘Alroy’s Revenge’
Unity: ‘Blood Dayze’
Lazy Cowgirls: ‘Sub Pop 7’
Death: ‘Leprosy’

Stefan Malmqvists topp 10

Prong: ‘Forced’
Suicidal Tendencies: ‘Controlled By Hatred’
Grind Crusher: Samling med Morbid Angel, Napalm Death m fl.
Bloodstar: ‘Bloodstar’
Bitch Magnet ‘Star Booty’
Dark Angel: ‘Leave Scars’
Bolt Thrower: ‘Realm Of Chaos’
Obituary: ‘Slowly We Rot’
Krixhjälters: ‘Evilution’
Bomb Disneyland: ‘Why Not’

OBS!!! Plattorna är inte listade i någon speciell ordning.