När Berlinmuren revs här för en månad sen var det verklighetens cover på vad berlinarna Einstürzende Neubauten musikaliskt gjorde fem år tidigare. Efterkrigstiden har nu nått sin 40årskris. Och rocken är snart där. Världspolitiken minns vi när nu ännu ett årtionde läggs till handlingarna, men fanns det något värt att minnas av åttiotalets musik? I så fall varför?
I fyra krönikor låter Base One lika många åsikter komma till tals. Vad som var viktigast hemma och utomlands, de genre som betytt mest, åt vilket håll industrin går och hur rockjournalistiken mår.

1. MATS LUNDGREN

Ljudet från kassaapparaterna har varit 80-talets mest dominerande sound. Musikbranschen tog ett heligt löfte att inte låta sig överraskas igen som när punken exploderade på 70-talet.
Löftet har hållits, mycket p g a att skivbjässarna vuxit sig ännu större genom att slå samman musik- och teknikägande. Så t ex fick vi se Sony köpa upp CBS och Philips/Polygram växa sig starkare genom köp av både Island och A&M. Nybildade BMG är en logisk pusselbit i den utveckling som säger att framtiden rymmer allt färre skivbolag med allt större makt.
Hur går det då för den alltmer krympande mångfalden? Inte ens Kooperationen överför idag pengar från lönsamma till icke lönsamma verksamheter. Lönsamhetstänkandet där vinster under 500 miljoner betraktas som crap, lär breda ut sig ännu mer. Och marginalerna för den “oberoende musiken” blir än mindre.
Det är en mörk bild, som kan spåras från tidiga 80-talets blomstrande indiebolag, främst de engelska. Runt mitten av decenniet hade dessa mer eller mindre förvandlats till drivhus för storbolagens potentiella påläggskalvar. Indie-“rörelsen” genomled en veritabel åderlåtning och har fortfarande problem att få fram nytt.
Även här i landet har musikutvecklingen präglats av försiktighet där förnyelsen bestått i skillingtryck och blåkopiering. Med undantag i SATOR, LEATHER NUN och några till som försökte pressa ramarna bort ur den kommersiella formeln, och lyckades rätt bra. Utanför bomullsmentaliteten finns rebellerna kvar. Även om 20 årsjubilaren MNWs utgivning lämnar en del övrigt att önska, har de sett till att vi musikfans fått en mängd viljestark musik att nosa på. Ogräset tar inte hänsyn till några företagskalkyler. Upproret lever, om än något dämpat.
“Positive punk”-rörelsen gick i graven men sprätte samtidigt iväg det som växte fram till gotikrocken. SISTERS OF MERCY dog och återuppstod. Eldritch Wagnerrock är fortfarande på väg. THE MISSON utvecklade SOMs popådra och gör det bra, även om det osar symfonirock emellanåt. Farligheten har blivit välregisserad idag.
Grottrocken såg BIRTHDAY PARTY gå hädan och NICK CAVE gå solo till en belevad karriär där upproret blivit mer välartikulerat på samma sätt som hos SONIC YOUTH, BAND OF SUSANS och SWANS. Där Cave grävt ner sig i bluesen har de två sistnämnda låtit pop smida gitarrstålet. Bångstyrigheten har återvunnits i den engelska grindcoren (NAPALM DEATH, CARCASS, GODFLESH, svenska FILTHY CHRISTIANS m fl) och amerikansk thrashmetal. Vrålet lever vidare i den blandning av punk och hårdrock som frodas. Och spetsad med den ljuvligt hysteriska Chicago-hardcoren, blir den lätt så glödhet att den knappast går att hantera. Jag betraktar fortfarande RAPEMANs första och enda album som en av 80-talets viktigaste livsutbrott, ett slags garanti för att hängivelsen och passionen har ett utrymme även i morgondagens musik. Steve Albini är en knepig personlighet med olustiga lustigheter, men han erbjuder en nål mot 90-talets kondomtillvaro. På samma sätt som EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN har ett öra mot människans hjärta och själ. Gruppen har stadigt vuxit musikaliskt starkare i en tid då materialismen rapar lika obesvärat som högljutt.
Årtiondets trend i media var gigantiska stödgalor, lovvärda i sitt syfte med med en ful släng av individuell marknadsföring. På gatunivån frodades emellertid bruksmusiken främst i acid och hip-hop. Rapens start i uppkäftighet har idag mestadels övergått till en angelägenhet för supermen, men samtidigt satt ljus på det kanske starkaste fenomenet under de här åren; kvinnorna i musiken.
Om man nu ska prata om personliga uttryck så är det hos kvinnoröstema sökandet belönats. Det som i mina öron hörts tydligast i larmet är just det lågmälda personliga berättandet. Reflektioner och metaforer i sagor och kalla fakta har ständigt gett en tänkvärd motbild till sakernas skenbara tillstånd. Det är alltid lika spännande att möta nya plattor från artister som LAURIE ANDERSON, KATE BUSH, JANE SIBERRY, RICKIE LEE JONES, DALBELLO och MARY MARGRET O’HARA. Kombineras dessa med kvinnliga frontgestalter som Margo Timmins (COWBOY JUNKIES), Mimi Goese (splittrade HUGO LARGO), TRIO BULGARKA, Björk (SUGARCUBES), Liz Fraser (COCTEAU TWINS) och helt magiska Harriet Wheeler (THE SUNDAYS) så är det också en påminnelse om att det som är mycket hårt också är mycket skört. Sprängkraften har inte alltid med hastigheten att göra, även droppen urholkar stenen.
Den sökande musiken verkar leva upp under tider av svårigheter, vilket lovar gott för 90-talets hotfulla bolagskoncentrationer. Ett råd från oss musikälskare till musikindustrins magnater blir ett citat från bilghettots Los Angeles: “Man pajar grillen om man bara tittar i backspegeln…”

2. PETRA LINDMARK

När 80-talet tog sin början bestod hela min skivsamling av ABBAs samlade produktion samt två plattor med BONEY M, det kan jag avslöja utan att skämmas. Jag kom att tillhöra den utmobbade generationen utan några stolta rötter, vi som hoppat på än det ena, än det andra i jakten på en musikalisk identitet. Vi har blivit de självklara nostalgikerna som alltid legat tio år efter med skivsamlingen samtidigt som samtiden galopperat en bit framför. Jag orkar verkligen inte kasta mig in i dimman i en liten krönika över 80-talet, men det finns andra aspekter att ta upp.
Decenniet är nämligen också intressant på det sättet att det inneburit den s k rockjournalistikens blomstring och förfall.
— Rockjournalistik är det absolut mest trista jag kan tänka mig, säger Johan Ehrenberg, utgivare av Prat.
Visserligen bör man kanske ta herr Ehrenberg med en nypa salt, men vi är nog samtidigt många som frågar oss hur länge vi ska orka se bilder av sparrisar med tuperat hår och motorcykeljackor, och försöka verka intresserade av deras pretentiösa uttalanden om sina kvasiengagerade texter, om hur tråkigt/roligt det är att turnera, om varför den och den medlemmen lämnat bandet och om vilka skräckfilmer de gillar bäst.
För länge sen, i början av 80-talet, då musiken fortfarande var en livsstil och en attityd, var det lustfyllt att utforska de nya plattorna, tycka till och stampa på list-musiken. “Årets händelse” ägde rum i Roskilde, och alltid irriterade man någon om man hade grönt hår eller så. Rock var något spännande, mytiskt och framförallt uppkäftigt. Punken var inte patetisk och synt-musiken var exhibitionistisk.
Just nu är både rocken och dess speciella journalistik körd i botten. Skivrecensioner är som små varudeklarationer i notisform och säger ingenting egentligen. Journalisterna försöker febrilt uppfinna en ny lust, en ny intervjuteknik genom att placera popstjärnorna i limousiner, i duschkabiner och vad som helst, fotografera innanmätet i deras kylskåp och anstränga sig lite för att prata om allt utom just musik.
— Vi är faktiskt vanliga, tråkiga människor, och vi trodde vi hade kommit till musikkanalen MTV, sa THE JESUS AND MARY CHAIN sötsurt när den tyske programledaren lade benen i kors och öppnade med: “Jaha, och vad ska vi snacka om då?”
Sanningen är kanske så enkel som att det inte finns, och bör inte finnas så mycket att säga. Musiken ska väl, om det är något med den, kunna tala för sig själv. Vid det här laget är det föga fascinerande att försöka luska ut varför man gör rockmusik, för det vet vi alla nu att det beror dels på lust, dels på att man faktiskt kan tjäna en del pengar. Men det låter lite torftigt, så musikerna försöker som regel linda in sig i filosofiska resonemang. Musiken blir en slags ram till något som förväntas vara så mycket mer. Jag menar, vilken yrkesgrupp förutom musiker uppmärksammas så mycket vid sidan av sitt skapande. Att försöka bygga upp en kult kring vanliga människor äter upp sig självt i längden. I reklamsyfte är det ypperligt för artister och skivbolag, men vem berikar det vidare? Och vad i helvete ska man skriva när allt till slut låter och ser ut som något man hört tio gånger förr?
Samtidigt upplever musiker och publik samma ångest och söker sig antingen till helt nya rötter i folkmusik och rytmer från Afrika och orienten, eller tillbaka till något slags ursprung, “back to the basics”, till den rena, enkla popen. Tre tjocka tanter från Bulgarien orsakar tumult, liksom ett gäng franska zigenare och en arabisk invandrare från Paris. Samtidigt döper sig några mumier till TRAVELLING WILBURYS, och några andra till TIN MACHINE. Stor succe. ROLLING STONES sväljer sin gikt och gör comeback, och låter till allas förtjusning “precis som förr”. Precis som KURT OLSSON och PERSSONS PACK. Och THÅSTRÖM. Och TOM WAITS blir inkarnationen av 30- och 40-talets USA och den nya roadmovie-trenden i ett, och får uppföljare i mängder. På köpet återupptäcks KURT WEILL, munspelet, dragspelet och fiolen.
Till sluts drivs allt till sin spets. Istället för att försöka omvandla rockmusiken inser man att man satt mitt i skogen och letat efter träden. Här har vi en scen med dansmusik där ingenting verkar omöjligt. Kanske är det något värt också att skapa kommersiell populärmusik? Det verkar ju riktigt komplicerat. Och vi som trodde att de knåpade ihop två låtar varje kafferast.
Det är klart att det är lite överdrivet att börja hylla KYLIE MINOGUE. Men i och med hip-hopens framväxt och seriösa grupper som PUBLIC ENEMY och ERIC B & RAKIM har plötsligt dansmusiken, discon, soulen, och de nya formerna med namn som slutar på -house, fått en välbehövlig renässans. Det finns lite av varje att hämta där, även inom journalistiken.
Det är orättvist, jag vill också vara neger.

3. STEFAN MALMQVIST

Så var det då ytterligare en ångestrapport från det åttiotal som sakta håller på att stänga dörren bakom oss. Tio år till ända. Skiter man i skottårens extradagar, som jag aldrig orkar hålla ordning på, så innebär det att 3650 dagar har förflutit. Det är lika mycket som 87600 timmar eller 5 256 000 minuter. På den tiden hinner man lyssna på mycket musik.
Frågan är bara: vad lyssnade vi på?
I början var det helt klart förskräckligt tradigt. Baksmällan efter punken hängde över alla och resultatet blev en svartklädd generation som på sin höjd orkade skrapa handlederna i blod medelst förskärare. I bakgrunden pumpade SIOUXSIE & THE BANSHEES, JOY DIVISION, MAGAZINE, VIRGIN PRUNES, THEATRE OF HATE, PIL, BAUHAUS och de andra muntergökama. Jag vet att det var så för jag hamnade på samma tåg som alla de andra. Ja, minus förskäraren då. Men räddningen kom, om än i sista minuten.
Ingen orkar väl anklaga SWANS, SONIC YOUTH och deras gelikar för att vara så oerhört positiva, men de hade i alla fall energi. Det skränade och brötade, eller malde, sig sakta in i våra medvetanden. Samtidigt slamrade de s k 0i-punkarna på i England och BLACK FLAG, MINUTEMEN m fl höll hastighetsrekorden i USA. Som ett resultat av de sistnämndas ansträngningar föddes thrashmetal, bastardblandningen mellan punken och hårdrocken. Även där började det pysa av energi. Plötsligt var det grabbarna med långt hår och en Gibson Flying V som var på barrikaderna jämte gnisselmästarna från New York.
Samtidigt hade hip-hop blivit något att räkna med. Utan att någon egentligen förstod så hade de svarta grabbarna, i träningskläder och guldkedjor, startat en helt ny musikrörelse. I början lät det lite taffligt och verkade rätt så suspekt, men med tiden föll bitarna på plats, och idag har vi alla schatteringar från det vrålkommersiella hos FAT BOYS och TONE LOC till de tunga medvetna takterna och tankarna hos PUBLIC ENEMY, NIGGERS WITH ATTITUDE, JUST-ICE och KRS 1.
På thrashfronten utvecklades banden åt alla möjliga håll och kanter. METALLICA, som var bland de första att få en publik, närmade sig den vanliga mer melodiösa hårdrocken. MEGADETH likaså. RICK RUBINs skyddslingar SLAYER har däremot inte vikit en tum från den inslagna vägen och bakom dessa mer kända namn, väller en flod av unga fräscha trupper i samma anda fram.
En avart, eller hybrid, som kommit nu på senare delen av åttiotalet är den engelska grindcorerörelsen. Där är band som NAPALM DEATH, BOLT THROWER, ELECTRO HIPPIES och INTENSE DEGREE hjältar. Grindcore kan antingen vara ultrasnabb, eller granittung. Det är extremt så det förslår. Längre än till dessa ytterligheter är det svårt att tänka sig att det går att ta både hårdrocken och all annan musik.
När det gäller den musik som ligger utanför de vanliga kommersiella strömmarna så är det inom hip-hop, thrashmetal, grindcore och kanske inom den nya våg av sjuttiotalsinfluerade band, som kommer från Seattle, som framtiden ligger. De är föregångare för den första delen av 1990 års musikaliska tendenser.
För det är på dessa områden som nyrekryteringen sker. Här kommer det till en ny publik och nya band hela tiden. Här finns den energi som krävs för att en scen skall kännas fruktbar. Sammantaget är det ett oerhört mycket bättre utgångsläge än vad som förelåg när vi gick in i det förvirrade decennium som vi kommer att minnas som åttiotalet.

4. JONAS ALMQVIST

I början var det ABBA och EBBA. Och vi såg att det var gott. Sedan blev det inte mycket mer. ABBA sprack 1982 och svensk populärmusik har inte kunnat uppvisa några tronpretendenter. Tycka vad man vill om ABBA, men låtarna fungerar än idag — och det utan att kännas gulligt nostalgiska.
1980 hade vi EBBA GRÖN, som blev till RYMDIMPERIET, blev till IMPERIET och upptäckte BRUCE SPRINGSTEEN och BOB DYLAN, och blev till 40-talisternas eget lilla punkband (HOOLA BANDOOLA med spretigt hår). Och liksom Hoola (MIKAEL WIEHE/BJÖRN AFZELIUS band), sprack Imperiet och THÅSTRÖM gjorde som Mikael på sin tid; gjorde en soloLP så tråkig att klockorna stannade.
ANDERS GLENMARK lämnade farbror Bruno och Tant Annlouise, tog svensktoppslollan EVA DAHLGREN och klädde henne i blödande modern klädsel. Blödde gjorde även KAJSA GRYTT och MALENA JÖNSSON. Efter underskattade TANT STRUL, turnerade Kajsa och Malena med något som antingen var menstruationsjazz eller klimakteriepop. ORUP ansågs vara det bästa som hänt svensk populärmusik, sedan Eldkvarn brann (gammalt svenskt uttryck). Men som vi vet har aldrig PLURA/ELDKVARN brunnit. Den numera fd alkoholisten ULF LUNDELL försökte, innan han “torkade”, att bli vår nya EVERT TAUBE med snodda låtar. Thåström försökte bli vår nya BELLMAN, men var mer ett skämt än en stor visskald. Den svenska musikmaffian skändade CORNELIS VREESWIJK på LPn ‘Den Flygande Holländaren’. LOLITA POP lät sig “stylas” (dvs klippas och kläs upp av designers) inför den USA-satsning som sedan sprack. PER GESSLE/ ROXETTE lärde sig framgångsrikt av jultomten i Kalle Anka på julafton: “Om du bara lyssnar flitigt på Heart, kan det hända att USA-ettan kommer snart.”.
Nej, det svenska 80-talet har inte bjudit på mycket som är värt att minnas om man inte vill minnas det med skadeglädje.
På indie-nivå har Sverige mest bjudit på oaser, i brist på glädjeämnen. Grupper/artister som WILMER X, DOLKOWS, KARL KANGA, SIMON ROWE, DATOR (f’låt SATOR), THOMAS DILEVA, STONEFUNKERS, STILLBORN, DIRTY OLD MEN, MARY’S OPERATION, FIRE ENGINES, WHITE STAINS och tjejema i PETULA & THE CLARKS m fl.
Om någon av dessa grupper/artister kan utvecklas vidare, återstår att se. För det där med utveckling, det är svårt. Det finns en konflikt mellan vad bandet vill göra och vad fansen vill ha. Fans är alltid konservativa och vill ha mer av vad de redan gillar. Men grupper/artister som upprepar sig för att tillfredsställa fansen, blir snart ointressanta. Störst hopp sätter jag till Sator och Thomas Dileva.
För Sators del tror jag att en utveckling mot slamrig BEACH BOYS-pop à la JESUS & MARY CHAIN, är rätt fortsättning på den datorinspelade RAMONES-punk de frälst oss med. För Thomas DiLevas del, skulle jag önska mej en betongtung treackords-rock’n’rollLP. Visserligen skulle det chocka Thomas alla dagisfans, för den skulle kännas helt ologisk men därför också helt rätt.
BLUE FOR TWO gjorde en spännande debutLP. Men HENRIK LIPPSKI och FREDDIE WADLING drog inte jämt, uppföljar-LPn drog ut på tiden och slutresultatet blev ett lapptäcke som mest fungerar som en dödsmässa över dem själva. Freddie försökte sedan göra en soloLP, men intresserade sig så lite för inspelningen att resultatet blev en gäspning. En gäspning, därför att den hade kunnat bli så mycket bättre. Att RADIUM inte ställer större krav på sin mångfacetterade begåvning, är mycket trist. Radium; Freddie och alla vi andra skulle kunna känna mycket större glädje, om Freddie tvingades jobba på toppen av sin förmåga. Då skulle vi få se storverk. Att vissla sig igenom en LP (ELTON JOHNS uttryck), är faktiskt bara ett sätt att suga pengar av fansen.
Efter detta mediokra 80-tal, ser jag fram emot 90-talet. Nya fräcka artister/grupper som vågar utmana branschen, fansen och den goda smaken.