Freddie Wadling har en svetslåga i sin röst. Lägger han av imorgon blir det ändå ett fett kapitel i svensk rockhistoria. Men trots högaktivitet med sång i Blue For Two, Mobile Whorehouse och nyss påbörjad soloLP, kan han tvingas sluta. Han svälter. Uttrycket “hungrig rockmusiker” får plötsligt en annan mening:
— I Sverige så svälter man inte. Det är ingen jävel som tror en när man säger att man gör det. Att man är tvungen att stjäla kattmat, för katten ska inte behöva lida för att jag svälter. Men så illa är det. Om det inte varit för en viss självbevarelsedrift under de gångna åren hade jag varit död flera gånger om. Man kan inte undvika att vara kriminell på ett eller annat sätt. Man måste ju överleva…

Det låter vansinnigt. Hur klarar du dej då? Räder mot Konsum?
— Jag kan inte göra det längre, jag har för många ögon på mej. Man får helt enkelt försöka parasitera på andra mänskor, det är enda chansen. Det låter lite hopplöst, men det är faktiskt det enda sättet, min situation ser ut så här.
Freddie Wadling vet villkoren. Han vet att dryga tio år i “branschen” utvecklar en strävare hud. Men att inkomsterna från musiken inte ens räcker till mat, är mer ett uttryck för det usla kulturklimatet i Sverige, ja hela Västeuropa. Saken blir knappast bättre av att han även blir utan ersättning från sitt skivbolag.
— Det är inga royalties på Radium, pengarna som kommer in går till andra produktioner för att hålla hela grejen igång. Jag har aldrig tjänat ett öre på ren försäljning och därför bryr man sig inte om hur mycket plattorna säljer. Det gör varken till eller från.
Den turné Freddie skulle genomföra med Henryk Lipp i Blue For Two (BFT) för att stötta nya LPn ‘Songs From The Pale And Bitter Moon’, blev framflyttad när Henryk plötsligt höll på att dö i en strejkande hjärtklaff. Dessförinnan hade plattan drabbats av ständiga förseningar och slutfördes utan Freddies medverkan. Inte oväntat har han åsikter om resultatet.
— Den hade definitivt låtit annorlunda om vi gjort den snabbare. Henryk tog över rätt mycket eftersom jag var ute med Fläskisarna. Självklart är jag är lite missnöjd. Jag fick inte ur mej det som fanns där.

Ilsknare

På plattan låter du mycket ilsknare än tidigare. Är du det?
— Nä, det är jag inte. Jag gjorde olika sångpålägg, det handlar mer om vad Henrik har valt.
Hur har all uppmärksamhet i media påverkat dej?
— Det är klart att det är roligt, men det har inte påverkat mitt liv eller mitt självförtroende. Man vet ju vad man kan och inte kan ändå. Men det är klart att när det har varit så mycket i massmedia, så tror folk att det är bra även om dom inte vet vad dom tycker.
— Uppmärksamheten har inte heller tagit ner min scenskräck, den har tvärtom blivit värre. Andra som har rampfeber säger att den försvinner ett tag. Men när den kommer igen så blir man aldrig av med den. Dessutom växer den med åren.
— Det är inte mycket att handskas med, man måste göra det. Dels för att överleva men också för att man vill göra det innerst inne. Man har inget val. Det blir något som måste besvärjas. Som en prövning varje gång om jag är starkare än mina farhågor. Men på nåt vis känns det bättre att man har en mer intensiv närhet till livet än att gå omkring halvt likgiltig för allting.
Dina texter är märka, där vilar ett ständigt hot.
— Jag tycker inte att det är så. Alla rädslor behöver inte vara av negativ natur. Det finns “fears” som kan fungera mer upplivande än nåt som dödar. Jag råkar använda vissa ord som återkommer hela tiden. Och då är det lätt att tro att man säger samma sak om och om igen. Men det är inte alltid så. Det handlar mer om att jag anser att vissa ord och visst språk är mer användbara för mej. Jag tycker det är rätt roligt att hålla mej inom en genre som gör om nästan samma sak hela tiden. Titta på Philip Glass, han använder samma tre ackord i stort sett varje gång han gör nåt och det har han gjort ända från början.

Rock expressivt

Har du alltid sjungit på det här sättet?
— Jag har aldrig betraktat mej som sångare eller musiker överhuvudtaget, har aldrig varit intresserad att göra såna bedömningar. Och p g a att jag inte tagit mej själv på för mycket allvar tror jag att jag kunnat utveckla det jag gjort.
— Det inte så mycket min röst det beror på, uttrycket handlar mer om att rock’n’roll är expressivt. Rock bygger på den grejen. På samma sätt som bluesen bygger på lidande, så handlar rocken om vad som kommer efter det; ett “jävlaranamma, nu tar jag inte den här skiten mer”. Du måste ju vara där till hundra procent för att det ska kunna fungera. Och det är det mest ärliga gentemot publiken, dej själv och det man håller på med.
— Jag vet inte vad jag hämtar kraften ifrån, den kommer nog väldigt mycket utifrån. Det skapas ett sorts vakum som måste fyllas med nånting. Och då sugs en sorts yttre vilja in och upp på diafragman. Avtryckaren är adrenalinet som rinner till.
— Jag tror inte att rebellen finns så värst mycket inne i människan, den kommer utifrån för den är en tanke mer än en känsla. Det är en ren tanke hur man tar sig ur en blueskänsla. Istället för att gå omkring och spela blues hela livet så spelar man rock’n’roll. Och överlever.
— Musiken är absolut en kraft utifrån, man är definitivt ett verktyg. Man påverkas av det man hör. Forna tiders musiker tog ett sorts arv från de musiker som dom lyssnade på och förde sen det vidare på sitt sätt. Som folkmusiktraditionen överhuvudtaget. För rock’n’roll är folkmusik, det är nåt man har gemensamt med en stor mängd människor.

Rocken överlever

— Rockmusik är inte bara en person som står och gör en sak för sig själv. Det viktiga är att man gör det tillsammans, även om det innebär att man bara lyssnar. Det handlar om en genklang inom folk och ju fler människor som deltar i en gemensam kommunikation, desto större eko och desto längre lever det kvar. Jag är övertygad om att rockmusiken definitivt aldrig kommer att dö. Om så allt annat försvinner så lär den vara kvar. Absolut. Så länge vi är ett flockdjur, så länge vi behöver varandra finns den. Det är ungefär som att stå inför en krigssituation. Även om man har haft olika åsikter innan, så måste man slåss mot en gemensam fiende. Och rockmusik är en sån grej, det är ett sorts krig som man för mot nånting som trycker ner en. Om blues var ett accepterande av detta förtryck, så är rock ett förtryckets nemesis.

“tribal organic body musician”

— Jag betraktar mej som en folkmusiker, fast mycket mer primitiv eftersom det bygger på aggressivitet, men det är inte så negativt eftersom det blir så mångfacetterat när det kommer ut. Man förvandlar en dålig grej till nåt bra som sprider sig och blir ännu bättre.
BFT har aldrig varit något huvudprojekt för Freddie. Trots att det utåt sett verkat så, beror det mer på att hans andra projekt inte fått samma uppmärksamhet. För Freddie har alltid haft en rad olika projekt som löpt parallellt. Samarbetet med Fläskkvartetten har tillfälligt klingat av efter inspelningen av deras nya singel där Freddie sjunger klassikern “I am the walrus”.
— Jag måste göra minst två olika saker för att få distansen till vad jag gör. Ju fler sidor man kan få fram på en sak, desto bättre är möjligheterna att utveckla sig musikaliskt, textmässigt och personligt.
Hur hinner du med allt?
— Jag är en ganska lat människa, det är aldrig speciellt mycket förarbeten utan i stort sett bara gå upp och göra det på en gång. Därför är man bara involverad med det när det äger rum så att säga. Så det finns en väldig massa strötid över ändå. Det är att hålla långtråkigheten borta som är det svåraste i det här.
— Nu har jag andra intressen än bara musik. Musiken har blivit mer ett sätt att försöka överleva än att uttrycka sig på och har därför en viss prioritet. Men jag skulle gärna vilja arbeta med bildspråk. Inte måla för det har jag gjort ganska mycket, men filmen lockar trots att jag saknar de materiella resurserna.
Både i dina texter och på BFTs båda LPomslag du målat, finns månen som en återkommande bild.
— Månen har väldigt mycket blivit en personlig symbol. Jag föddes under fullmåne, jag har alltid föredragit skymningen och natten framför dagen. Och jag känner mej alltid starkare under månljus. Jag har dessutom inget mörkerseende, är totalt blind t o m för skymningsnyanser så jag behöver även månen som lampa.

SoloLPn

Berätta om soloLPn du precis börjat spela in.
— Låtarna finns sen länge och man kommer känna igen Freddie Wadling. Men materialet är väldigt blandat, kanske t o m kan upplevas som splittrat. Men det är roligt och försöka göra nåt som inte är så enhetligt. Just nu finns en låt av Pere Ubu och en med Captain Beefheart med, det är lättare att få distans till vad man själv håller på med när man gör covers. Vi har kort om tid, så jag antar att Radium vill ha ut plattan redan nu i vår. Den kommer heta ‘Something Wicked This Way Comes’.
Sen väntar en inspelning med projektet Mobile Whorehouse.
— Dom har hållt på ett tag och jag kom med i december. Nisse Wohlrabe från gamla Lädernunnan är med. så jag visste vad dom höll på med musikaliskt. Det är definitivt en rockigare motpol till BFT. När Henryk och jag turnerade som duo nu senast, så höll jag på att ta livet av mej. Det blev för mycket freakshow och stå där och leka en blandning mellan Bing Crosby och Elefantmannen. Det kändes som att man förnedrade sig själv på nät sätt. Kanske inte så mycket sig själv som person, utan mer den lilla människan inom sig. Och det klarar jag inte av till slut. Då måste man ha rock’n’roll som ett slags råg i ryggen.