Rock på den yttersta dagen? Då ska det väl vara pompöst och högtravande dramatik för att understryka att slutet är nära.
Svenska CANDLEMASS är bandet som får moll-ackorden att låta molligare än hos alla andra och med sin doommetal är de givna att spela ‘top-of-the-bill’ den dagen. Om inte annat blev de för många bästa gänget i fjolårets Hultsfredsfestival med sina röksprängda kanonader.
Patetiskt eller inte, bandet vill ha det så. Och tydligen också publiken.
Några tusen plattor säljs här hemma, men utomlands är siffran närmare hundra tusen…

DE MÖRKA SIDORNA i människans väsen upphör aldrig att fascinera. Kaos, fruktan, ondska och smärta upptar enorma utrymmen i dagstidningar, på teve, i böcker, på teaterscenerna och i musiken. Det enda som kan konkurrera om människors intresse är sex, och det är ju också en del av det mörka enligt vissa.
Kort och gott så är den helhjärtade syndaren en god affär. Hade det inte varit så, så är det tveksamt om religioner som kristendomen, katolicismen och islam överhuvudtaget skulle kunnat uppstå. Alla vill ju vara goda, och presenterar någon en tillräckligt trovärdig bild av hur detta skall uppnås, så finns det alltid någon som lyssnar och trillar dit.
Inom hårdrocken har kampen mellan det goda och det onda varit ett huvudtema ända sedan Birminghamgossarna Black Sabbath slog an sitt första ackord. Inom de olika kyrkorna finns det låtar som går en bra mycket längre bit bakåt i tiden, vilket i sin tur kan märkas hos de gamla bluesmästarna. Skillnaden är bara att när det hela skildras till tung hård rock, är det genast djävulsdyrkan. Då lurar satans bakom varje hörn för att sno åt sig ytterligare en hjälplös själ. Om inte den bibliske guden förvisat ängeln Lucifer till underjorden hade allt varit frid och fröjd, men även de kristna måste väl ha något att skylla sina misslyckanden på. Enligt Allan Rubin, EAPs underavdelning Antidrogkoalitionen, Frälsningsarmén och Pingstkyrkan är det fullt möjligt att allt från Hitlers vision om det tusenåriga riket till nutida narkotikamissbruk går att skylla på hårdrocken, därför att den tar upp samma aspekter på tillvaron som bibeln. Logiskt…

Himmel och helvete

I Sverige har vi inte så många grupper som sysslar med den typen av hårdrock, så hittills har Antidrogkoalitionen bara hoppat på In The Colonnades, och de är ju inte ens riktiga hårdrockare. Fortsätter Candlemass att växa i samma takt som hittills, är det dock risk att även de snart får boxas med frimicklarna och moralisterna utanför sina spelningar. Candlemass är nämligen stora på just kampen mellan det onda och det goda. Dessutom spelar de en hårdrock som är något av det tyngsta som går att uppbringa i landet. Deras mollackord går mer i moll än några andras, skillnaden mellan himmel och helvete har aldrig varit större och egentligen så är vi ju ändå alltid förtappade själar så vad spelar det för roll att vi finns?
I ett land där hårdrock stavas Europe, Treat, Electric Boys och kanske Glorious Bankrobbers är Candlemass extrema. Faktiskt så extrema att knappt några svenskar utanför de innersta hårdrockkretsarna känner till dem trots att de i storleksordning troligtvis konkurrerar med Treat, rent försäljningsmässigt.
Candlemass spelar nämligen något som kommit att kallas doommetal, och trots att svenskarna är ett starkt självmordsbenäget folkslag så finns det inte mer än, optimistiskt räknat, cirka tretusen vilsna själar som tycker att visionerna om livet i dödsskuggans dal är pigga nyheter. Det är inget som stör Leif Edling, Candlemass basist, låtskrivare och primus motor. Vad som däremot stör honom är beteckningen doommetal.
— Det är ett nutida begrepp som egentligen bara står för att musiken är tung, långsam och går i moll. Men allt vårt material låter inte så. Vi spelar mer av traditionell heavy metal, i den klassiska betydelsen, säger Leif.
Nåja, döper man sin första skiva till ‘Epicus Doomicus Metallicus’ så får man skylla sig själv lite grand. Den plattan dök upp i mars 1986 och placerade direkt Candlemass på kartan för hårdrockare världen över. Det var dock inte den egentliga starten för Leif. Innan Candlemass hade han bandet Nemesis, som var ännu tyngre, men som enligt Leif kanske inte var helt oklanderliga. En skiva fick de i alla fall till, ‘The Day Of Retribution’.

Först i Europa

Enligt många var Candlemass ett av de första banden i sin stil, inte bara i Sverige utan i hela världen, något som Leif inte helt håller med om.
— Det fanns några band som höll på med ungefär samma saker som vi, men det var vi och Trouble som fick ut plattor först, menar han. I Europa var vi nog ändå det första riktigt tunga.
‘Epicus Doomicus Metallicus’ är idag en raritet bland fansen, bl a för att den pressades i få exemplar men också för att den skiljer sig lite i stil från Candlemass senare plattor i tyngd och råhet. På ‘Epicus…’ är det Johan Langquist som sköter sången, vilket han bara gjorde på den plattan. Därefter kom Messiah Marcolin, tidigare i Mercy, in i ljudbilden.
Sedan starten 1985 har också ett par gitarrister och någon trummis kommit och gått. Men från andra LPn, ‘Nightfall’, har gruppen innehållit Janne Lindh på trummor, Lars Johansson sologitarr, kompgitarristen Mats Björkman och så Leif på bas och Messiah som sjunger. Ytterligare två plattor har det blivit, ‘Ancient Dreams’ och ‘Tales Of Creation’. Den sistnämnda kom i höstas och förutspås bli bandets största framgång hittills.

Eget sound

Under hela sin existens har Candlemass blivit anklagade för att vara Black Sabbath-plagiatörer, vilket är helt uppåt väggarna, något man med lätthet kan höra om man vågar sig på att spela ett par skivor med banden parallellt.
— Det band som haft mest influens på Candlemass är Angelwytch tycker jag, och i viss mån även Rainbow. Visst finns Sabbath med i bakgrunden, dom har ju alla lyssnat på, men vi har aldrig försökt låta som dom.
Nej, Candlemass sound är faktiskt deras eget. Det behövs inte så många takter för att man skall känna igen dem, och så fort Marcolin upphäver sin mäktiga stämma finns det inga tvivel alls. Det är pompöst, men samtidigt väldigt melodiöst, nästan sakralt på sina ställen. På ‘Tales Of Creation’ är de mer varierade än någonsin, där har Leif medvetet velat visa att Candlemass är kapabla att göra annat än domedagsrock. “Into the unfathomed tower” t ex är en blixtrande snabb instrumentallåt där Lars Johansson verklig en får visa vad han går för.
Tematiken har dock genomgående varit densamma. Med ett högstämt allvar, ibland nästan på fel sida om gränsen för det pretentiösa, handskas Leif och Candlemass med de riktigt stora ämnena som livet, döden och skapelsen. Messiahs dramatiska röst gör sitt till och ger det hela en mässande, nästan predikande ton.

Mardröm på dagtid

— Det ska vara högtravande, det är menat så. Jag har en ganska dyster inriktning på min egen smak och då blir det som det blir. Förut läste jag rätt mycket thrillers och deckare och så, men det tröttnade jag på, så numera är det nästan bara fantasy som gäller. Det är mycket sword & sorcery och dungeons & dragons. Men mina texter ska mer ses som sagor än verklighet. Det ska vara något att drömma sig bort till, förklarar Leif.
Säkert är det så att inte vem som helst skulle tycka att Candlemass är det bästa alternativet för dagdrömmeri, om det nu inte är dagmardrömmeri man är ute efter. Med sitt ödesmättade anslag är nog ingen av deras plattor att rekommendera som nattmusik för labila. Men de fyller sin nisch och det gott nog, vilket även Leif tycker.
— Vi har en speciell stil och ett speciellt ljud som vi inte tänker ändra på, för då vore det inte Candlemass. När jag skriver låtarna försöker jag alltid variera dem så mycket som möjligt inom de ramar vi har satt upp för oss. Vi försöker undvika klichéer och jag vill gärna att varje låt ska ha något lite extra.
När Candlemass började var hårdrock inte sådär våldsamt hip, men sedan thrash- och speedmetal kom har detta sakta men säkert ändrats. Det är naturligtvis något som också hjälpt Candlemass, även om Leif helst vill se deras framgångar som frukterna av det egna arbetet. Framåt har det hursomhelst gått, om än långsamt. Kanske kommer takten att öka nu när de har engelska skivbolaget Music For Nations i ryggen och för första gången ordentligt stöd vad det gäller promotion, distribution och managing. De vet redan nu att nästa LP kommer att dröja länge, för snart är det dags att ge sig ut på en riktigt lång turné för att sälja in senaste LPn.
Och när de är klara med det, blir det kanske så att det mest kända hårdrockbandet från Upplands Väsby inte längre är Europe eller Yngwie Malmsteen, utan Candlemass.