“Det började på Operan för två år sen
Vi hade inte en tanke på att starta ett gäng
Det fortsatte med studier i Alkologi
Då vi drack söta Aurora, ett fylligt vin”

(APA: “Bli en APA”)

APA startade ett år efter mötet som det berättas om i citatet ovan. Närmare bestämt en måndag i augusti 1988, då fem av de sju medlemmarna fick sparken från Operan. I denna finkulturens högborg, var samtliga anställda som scenarbetare. Fredagen innan hade nämligen en föreställning blivit tre timmar försenad p g a att så gott som samtliga scenarbetare saknats vid arbetsdagens början. Jocke (gitarr), Patrik (sång), Andy (sång), Krille (trummor), Theo (gitarr) och Jonas (synt) hade hittat en ledig replokal, tillbringat fredagen med att “jamma” och hamnat i ett sådant rus av kreativitet (deras kanske bästa låt, “Lou Reed’s bästa år”, skrevs då) och Aurora (Patrik: “Hela Opera-ligan gick på Aurora, för det luktar inte när man jobbar”), att man helt enkelt glömde bort såna trivialiteter som arbete. På måndagen blev det alltså foten, men ingen tog det särskilt hårt; APA (= Aldrig På Arbetet) hade ju bildats.
Hittills har APA gjort sju framträdanden; från Stockholms Hagsätra i söder till Universitetets allhus i norr. Jag råkade se ett i våras och blev fascinerad. Deras musik var en helt bisarr blandning av hip-hop, Velvet Underground, funk, konstigt stämda gitarrer och hårdrock, texterna sanslöst roliga och deras utseende… alla bar vita linnen och påminde mer om fotbollsligister än ett rockband. Särskilt den ene av de två sångarna, en långhårig skäggig jätte med Dr. Martens-boots och fysionomi som får In The Colonnades att se snälla ut. Att se och höra denna jätte vråla “Jag kommer till dig som en sexmaskin, na-na-na-naken!” till ett förvrängt funkbeat var, som sagt, fascinerande.
Jag träffar Jocke, som tidigare ledde r&b-bandet Red Checkers och numera är APAs chefsideolog, Patrik som jätten visade sig heta, och Krille (som en gång var med i ett av Nackas mest ökända punkband The Imps), för att försöka få någon klarhet i hur det kommer sig att APA är som de är:
— Vi visste redan på ett ganska tidigt stadium hur vi ville låta. Vårt spektra var hårdrocks-hip-hop till Velvet och allt som passade där emellan. Jag kom från ett fyrmannacombo och ville ha annorlunda ljud än det traditionella. Därför hittade vi på det här med att ha två sångare och syntbas m m och det låter kanon. Från början skrev jag alla låtar, men det var bara för att jag hade mest know-how — varken Patrik, Andy eller Theo hade spelat i band tidigare. Numera är alla inblandade, berättar Jocke.
— Det kan ju låta lite oseriöst, det här med Aurora hit och dit, fortsätter Patrik, men vi har jobbat jävligt hårt i replokalen för att bli bra. Vi har svettats — med glädje — så om och när vi lyckas är det en arbetsseger.
Er scenshow är ganska brutal…
— Det är alltid kul att förolämpa folk, fast med glimten i ögat. Vi blåser ut folk, som när man vänder en dammsugare bakåfram, hävdar Patrik.
— Tungt självförtroende är en viktig del av av APA-filosofin, tillägger Jocke, vi har definitivt ingen scenskräck. Vi identifierar oss mer med ett fotbollslag än ett rockband.
— En av våra bästa spelningar var på en bio i Hagsätra, berättar Patrik. Publiken bestod av Jockes tjej, min brorsa som satt och asgarvade, två småbarn som grät och en puckelryggig städerska som svabbade golvet.
— Jag tror ännu inte vi har gjort en spelning som på något sätt liknat de andra, säger Jocke.
Vad är fördelarna med all sjunga på svenska jämfört med engelska som de flesta andra?
— Det är en utmaning, svarar Patrik. Svenskan är svår att rimma, med den är ännu mer direkt, den betyder nånting. Engelskan har så mycket vokaler, så den låter alltid vacker. Svenskan är stötig och preussisk. Att sjunga på svenska uppmuntrar dessutom publiken att reagera: “Varför säger dom det där? Vad menar dom?”
Planer inför den närmaste framtiden?
— Det första vi ska göra är en bra demo. Vi är såpass nya att vi har prioriterat replokalen än så länge. Först bli APA, sen lansera det, resonerar Patrik.
Jocke?
— Först ska vi ta Liljeholmen, sen tar vi Manhattan!