Det är knappast årets vinter trion KISS ME KATE besjunger på “Snowman”. Men det varma klimatet borde även prägla mottagandet av debutsingeln som kommer senare i april, för det är lätt att smälta inför den mustiga melodiska sången om den töande snögubben. En låt som liksom de två på baksidan av 12an meandrar till klockrena atmosfärer, hög luft och lätt vemodig skönhet.

— Våra låtar går oftast i 6/8-dels takt, ungefär som Cocteau Twins. Och det rytmen passar oss perfekt, förklarar sångerskan Marit Leyman som är ledig från studier vid Musikhögskolan och livnär sig på städjobb.
Marits röst är en klippa bakom Sören Svangrens bas och Bengt Alms gitarr. Men i korsvägen mellan associationer till Cocteaus och Commandos klangvärldar är Marits röst även en svala i dynamik. Utan att förringa pojkarnas insats så är det Marits sång som ger låtarna identitet.
Kiss Me Kate tog avstamp i Siouxsie- och Cure-skolan när de spelade runt på Stockholms mindre ställen för ett par tre år sen. Harvandet övergick i träda när Marit fick barn, men uppmuntrade av de positiva reaktionerna på bandets bidrag till den samlings-LP Frequent Frenzy också gav ut, ville de fortsätta. När trion drog ner på tempot fann de samtidigt en ny identitet, och det senaste året har de ägnat sig åt studioarbete och nya låtar.
— Det blir lite svårt att spela ute nu för vi arbetar med trummaskin och sequenser, säger Marit. Men vi funderar på att skaffa en permanent trummis.
Trion är idag runt de trettio, har en annan utblick på livet än hetsiga tonårshits. Säkert avspeglar sig det i stänket av vemod både i musiken och Marits engelska lyrik.
— Man kan väl säga att texterna bottnar i personliga erfarenheter och reflektioner på tillvaron, förklarar hon.
Kiss Me Kates “Snowman” är alltså en mogen debut i flera avseenden.