Vare sig det gäller förhållanden, vänskap eller bra musik så är trovärdighet ett nyckelord för mig. Bra musik skall komma från hjärtat och kännas ärlig och äkta, sen spelar det ingen roll om det är två ackord eller fingerakrobatik i den högre skolan. Som soloartist utsätts man för extra stor påverkan, dessutom får man axla hela ansvaret själv. Det krävs då verkligen stark personlighet, vilja och självförtroende att våga stå på sig och hålla på sin integritet och det man tror på när alla runt omkring kommer med “goda” råd. Louise Hoffsten är för mig en av de få svenska kvinnliga artisterna idag som kan bära huvudet högt med hedern i behåll.

Louise sätter alltid musiken i första hand. Den enda stylist hon använder sig av är kvinnlig fåfänga och det kan man inte klandra henne för. Liksom alla andra tidningar fick Backstage en pratstund med henne i samband med att hon släppte nya plattan “Rhythm & Blonde”.
— Jag stod vid ett vägskäl och visste inte riktigt hur jag skulle göra nästa platta. Hade lyssnat på ett antal demotaper men inte hört någonting som jag direkt gillade eller som passade min musik. Kände mer och mer att jag höll på att måla in mig själv i ett hörn, och att det enda sättet att ta mig därifrån var att själv börja skriva låtar, berättar hon.
Vid den tidpunkten medverkade Louise i showen Lovers & Covers på Börsen. Där träffade hon kapellmästaren Leif Larson, som också är musiker, producent och låtskrivare.
— Vi fick väldigt god kontakt och började byta demotaper samtidigt som vi gav varandra konstruktiv kritik. Jag gillade hans idéer och han gillade mina. Kände att han var rätt man att producera skivan. Under hösten har vi suttit och jobbat med materialet till plattan, och letat efter ett sätt att göra den på. Då kom vi fram till att vi ville utgå ifrån ett så litet format som möjligt. Vi ville inte ha en massa musiker som spelade utan alla låtar är uppbyggda runt en gitarrtrio. Utöver det spelar Leif keyboards och jag sjunger, gör stämmor och spelar munspel. Sen så ville vi också hålla sång och ljudbild väldigt nära och torr,
Förra plattan spelade Louise in i USA, med Bonnie Raitts band. Jämför man arbetssättet då och nu så handlar det verkligen om starka kontraster, men det var så Louise ville ha det.
— Jag ville som sagt vad göra någonting som var så personligt som möjligt och det enda jag kunde göra var att utgå ifrån mig själv och det jag ville göra. Vill hela tiden tänja gränserna och se vad jag går för.

FREDDIE WADLING GÄSTAR

När man lyssnar igenom plattan upptäcker man omgående att Freddie Wadling gästar på ett par spår — nämligen singeln “Hit Me With Your Lovething” samt även “Dead Town”.
— Jag älskar hans röst och är en stor fan av honom. Tycker att han är en av de absolut bästa sångarna vi har i det här landet. Ville ha en sångare med stort uttryck och med energi, och då fanns det egentligen bara ett namn, på den manliga sidan, som gällde för mig och det var Freddie som dessutom kunde vara en kontrast till mig. Det var väldigt kul. Normalt går man in en i taget och arrar, fixar och sjunger det men båda gick in samtidigt, och gav järnet och chansade vilt. Det var häftigt, tycker Louise.

BETRAKTAR SIG SOM MUSIKER

Är det viktigt att du får skriva ditt eget material?
— Har alltid betraktat mig mer som musiker än som artist eller popstjärna så för mig har det alltid varit viktigt att göra någonting musikaliskt och sångmässigt bra. Denna gången kände jag att “okej nu har jag nått den här nivån hur kan jag utveckla mig mer”. Då bestämde jag mig för att satsa hårdare på att skriva egna låtar, förklarar Louise som tänker att fortsätta med att skriva sitt eget material. Men hon utesluter inte att hon kommer att använda sig av andras låtar i framtiden.
— Vill absolut ha en öppen inställning till det. Det hade jag till den här plattan också men grejen är den att det inte fanns några låtar som jag tyckte passade eller som jag kände för att göra. Jag tar fortfarande emot material med öppna armar om någon vill ge mig låtar.
Louise’s tre första plattor hade svenska texter medan hon sjunger på engelska på de två senaste.
— Anledningen till varför det blev på engelska den här gången är delvis för att folk sa till mig att skriva på svenska: “Skriv på svenska så säljer du en massa extra ex”. Som jag är funtad så måste jag naturligtvis göra tvärtom. Ville inte bestämma mig innan hur det skulle låta eller vilket språk det skulle vara utan det som kom det fick komma, och så blev det helt enkelt på engelska.
När vi diskuterar hennes texter visar det sig att undertecknad trampar i klaveret ordentligt när jag tolkar det som om de överhängande handlar om kärlek och relationer (det är inte lätt att tro något annat när man läser låttitlarna).
— Jag kände medvetet att jag ville skriva om någonting annat än bara relationer. Visst finns det ett par texter som handlar om det också men… Jag gillar sånt som kan betyda två eller t.o.m tre olika saker, säger hon och förklarar sen hur det ligger till med bl.a “Padded Bra”.
— Jag har en svägerska som kommer från New York. När man känner sig nere för att någonting har hänt, som t.ex att killen har gjort slut eller vad det nu kan vara som gör att livet känns meningslöst så brukar hon alltid säga: Why don’t you put on your padded bra and get back to the barstool of life… Med det menar hon att man skall rycka upp sig och gå ut och ta för sig av livet och världen. Texten kan antingen tolkas så eller så kan det lika gärna handla om en transvestit, en kille som är frustrerad och som gillar att klä ut sig i kvinnokläder.

STRÄVAR EFTER ATT UTVECKLAS

Under karriären har Louise ändrat musikalisk inriktning ett vid ett flertal tillfällen. Inga direkt drastiska förändringar kanske men klart märkbara. Även den nya skivan skiljer sig en aning från det hon har gjort tidigare. Man kan fråga sig om hon aldrig hittar sin niche eller något som känns helt rätt och som hon trivs med.
— Jag hoppas att jag aldrig känner att jag är riktigt hemma därför att jag vill aldrig göra samma sak hela tiden utan jag vill utvecklas och prova nya saker. Vill i alla fall utveckla det här med låtskrivandet samt att försöka göra så mycket som möjligt själv. Hur nästa skiva kommer att låta det har jag ingen aning om men det kommer att finnas någon form av rhythm & blues i botten. Det är väl hela tiden den sammanhängande länken, tror Louise som om hon nödvändigtvis skall placeras i ett fack vill bli kallad rhythm & blues sångerska. Ett fack där man hittar få svenska tjejer.
— Det är få tjejer överhuvudtaget om man tittar runt i världen. Det är inte så många som håller till i r&b-facket. Vet faktiskt inte vad det beror på. Det har kanske att göra med att det är ett väldigt oglamoröst fack, säger hon med ett skratt.

BRED OCH RESPEKTERAD ARTIST

Om någon skulle ha missat det så är Louise Hoffsten en väldigt bred artist, som under årens lopp har hunnit med att ha många järn i elden,
— Jag är nyfiken av mig. Tycker det är roligt att prova olika saker. Det är också min räddning i och med att jag inte är någon given hitartist. Det är mitt sätt att nå ut till så många som möjligt utan att medvetet behöva kompromissa. Jag gör det ju också för att stilla min nyfikenhet.
Under samtalets gång pratar vi en del om musikbranschen och dess för- och nackdelar. Personligen tycker jag att det är en rutten och toppstyrd bransch, men riktigt så drastiskt ser inte Louise på den men hon erkänner att hon har en helt annan syn på det idag än vad hon hade när hon började.
— När jag började sjunga och spela in plattor så trodde jag alltid att det viktigaste var musiken och att man sjöng bra men jag har lärt mig att det är det minst viktiga för branschen. För mig är det fortfarande det musikaliska som är det absolut viktigaste. Jag har inte ändrat mig på den punkten.
— Det är mycket som är som man inte tror från början, man blir förvånad. Faktum är att man inte alls behöver kunna sjunga för att bli popstjärna. Det är tusen andra saker som spelar roll. Man skall känna rätt folk, säga rätt saker vid rätt tillfälle och ha rätt stylist o.s.v.
Louise kan inte låta bli att skratta när hon nämner det där med stylister. Har man inte förstått det tidigare så förstår man det då att hennes förhållande till musiken finns djupt förankrad i själen, och det kan inget ändra på. Många svenska artister av “dignitet” använder sig av Michael Bindefeldt som stylist, men Louise vill vara sig själv.
— Det är klart att jag är intresserad av kläder och sånt men jag låter det aldrig ta hysteriska proportioner utan det får bli som det blir. Jag tycker att sånt tar en väldig tid och energi och det lägger jag hellre ner på annan.
Hon är väldigt glad för den respekt hon har vunnit som artist.
— Jag vill att folk skall tycka om musiken och tycka att jag har något att säga som tilltalar. När de går på en konsert vill jag att de skall veta att jag i alla fall försöker göra mitt bästa för att de skall få en bra musikalisk upplevelse. Det är viktigast för mig.

INGET PLANERAT I UTLANDET

I sommar åker hon på turné i folkparkerna — en turné som kommer att pågå mellan midsommar och 25:e augusti. Några festivalspelningar blir det säkert också. Senare i höst väntar en klubbturné så det är en hårdsatsande Louise som berättar att det ännu så länge ser ganska dött ut på utlandsfronten.
— Det är väldigt svårt med utlandet. Vem som helst kan släppa en platta utomlands men det måste vara någon som följer upp och jobbar för den, och det är inte det lättaste. Därför vågar jag inte hoppas på någonting. Vi får väl se vad skivbolaget gör och om det finns något utländskt bolag som är intresserat av att släppa skivan.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fråga om hon efter sex år och fem plattor kan tänka sig att antingen bilda ett helt nytt band eller gå med i något annat band. Hon har inte varit bandmedlem sedan hon lämnade Sky High någon gång 1987. Hon berättar att hon inte har fått något erbjudande från något band som behöver en sångare / sångerska, vilket åtminstone jag tycker är förvånansvärt med tanke på hennes kapacitet.
Egentligen är det mycket roligare att spela med ett band, men det har bara inte blivit så fast det beror ju lite på vad eller var det är. Just nu kommer jag inte på något band som jag skulle vilja vara solosångare i, men man kan ju alltid starta något nytt och eget. Jag är öppen för allt men det är något jag rar ta ställning till om och när den dagen kommer, men jag är i alla fall inte främmande för det.