Karl-Johan Samuelsson (gitarr o sång), Fredrik Dahllöf (trummor) och Claes Kåge (bas o sång), yngre bror till Lennart och Sten i Blues Bag, utgör Indian Red — ett av Sveriges flitigaste liveband med ett snitt på över 100 spelningar om året. De släppte nyligen debutplattan “You Can’t Do That’s Why We Do It”, varifrån det finns ett smakprov på Backstages samlings-CD, och i samband med det fick vi en pratstund med Kalle.

När han berättar hur det hela startade för fyra år sedan så drar han paralleller med Beatles.
— Vi började mer eller mindre genom att åka ner till Amsterdam och spela på en amerikansk bar som låg i horkvarteren. Där var det så att man skulle köra exakt 5×45 minuter på klockan, och det spelade ingen roll om baren var tom eller inte. Påpekade man att det inte fanns något folk så svarade bartendern: Det finns det visst det, jag är här — spela nu! klockan är halv nio. På det sättet blev vi samspelta från början.
Hur kom det sig att ni började i Amsterdam?
— Innan vi startade Indian Red så spelade jag under fem år med en svart kille, Derek Walker, som spelade sax och munspel. Vi åkte omkring i hela Europa och spelade, faktiskt mest på gatan. Det var ett rent bluesband där vi var två svenskar (basisten Mark Gransten spelar nu med i Ian Haughlands Trilogy), resten var amerikanare. Vi spelade mycket i Amsterdam, och hade nästan en stambar, “The Last Waterhole”, som verkligen gjorde skäl för namnet. Senare bokade Derek band där ett tag och då ringde han upp mig och frågade: Kalle skall du inte komma ner och hitta på någonting här? Och på den vägen är det, förklarar han.

ÖVER 450 GIG

För den stora massan är Indian Red helt okända men de har ändå hunnit med omkring 450 spelningar runt om i landet. Hur har ni burit er åt för att klara av det?
— Man får vara lite dammsugarförsäljare. Man kan glömma myten om att det skall funka att jobba halvtid och spela resten av tiden. Det går inte. Man får ge sig ut hals över huvud i träsket och bara pyssla med musik. Då går det att få det att funka men det tar tid. Det gäller att sitta och ringa runt. Utav 20 samtal är det kanske ett som ger utdelning, om ens det. Problemet är att få tag på rätt person. När man väl har fått det brukar det oftast inte vara så svårt att övertyga dem. Man får absolut inte be om ursäkt för sig utan tala om att det här är det bästa du kan få för pengar, menar Kalle som anser att det är lite svårare för nya band idag eftersom tiderna är såpass dåliga, men han ger ändå lite tips om vad man skall tänka på när man skall skaffa spelningar.
— En demo är inte så viktig tycker jag utan det är viktigare att man har en snygg presentation av bandet, och då är det bra att visa upp lite recensioner på tidigare spelningar. Sen är det också frågan om attityd i telefon. Man rar ringa upp och va en himla trevlig kille samtidigt som man någonstans låter arrangören förstå att det här är det bästa de överhuvudtaget kan få tag på. Arrangören skall känna att han gör ett klipp. Men det absolut viktigaste, och det kommer man aldrig ifrån, är att inte göra bort sig på spelningen, så skryt inte om ni inte kan stå för det för i så fall går tio gig bort. Gör ni ett bra jobb så ger det fler spelningar.

TRÖTTNADE PÅ COVERBAGEN

Även om det inte har varit fett för killarna så har de kunnat leva på musiken under de år de har hållit på. De åkte mer eller mindre omkring som ett cover-band fram till sommaren -92.
— Vi spelade in en platta, som vi skulle göra en masterdeal på, i januari förra året. Pengarna tog slut eftersom vi betalade allting själva. Då åkte vi ut på en vansinnesturné i Norge. Tror att vi gjorde 22 gig på 21 dagar eller någonting sånt. Under den turnén tröttnade vi totalt på att stå och köra “Mustang Sally” och såna låtar. Vi stod och körde en egen låt, tittade på publiken och såg att det var lite halvtaskigt drag och då tänkte man: Okej, vi kan få er att hoppa, dansa och tycka att det är det bästa ni har sett om vi spelar den eller den låten av standards men jag har ingen lust. Känner man så skall man inte hålla på med det. Då la vi om stil helt och hållet och la om till att köra 90% eget material och 10% covers, och då såna låtar som vi själva tycker är roliga att spela.
Det blev aldrig något av den plattan som de själva bekostade, för som Kalle själv säger så var det det sämsta de har gjort.
Lite senare spelade de istället in en livedemo i Borlänge, och den fick Rex Gisslen på Montezuma Recording höra och han blev eld och lågor, och övertalade Montezumas ägare Mats Öberg att de skulle göra en masterdeal. Han övertalade också Börje Forsberg på Black Mark att ge ut det.

VIKTIGT ATT FÅ GÖRA EN SKIVA

Inspelningen tog inte speciellt lång tid.
— Vi jobbade inte i studion som man vanligtvis gör, d.v.s. att man börjar framåt tolv på dagen och håller på till sex på morgonen utan vi körde i princip dagtid — började vid tiosnåret på morgonen och la av vid sextiden på eftermiddagen. Första dagen spelade vi in tolv grunder varav vi behöll två. Dagen efter spelade vi in ytterligare tio, som vi behöll. Vid ett senare tillfälle spelade vi in ytterligare två spår. Vi ställde upp gitarr, bas och trummor i samma rum och dammade på utav bara helvete. Grunderna gjordes alltså på tre dagar. Resten av tiden gick åt till att lägga på gitarrer, sång och att mixa, berättar Kalle före han i nästa andetag berättar hur viktigt det var för dem att få göra den här skivan.
— Det var väl ganska livsnödvändigt för oss i och med att vi hade lagt om repertoar såpass drastiskt, och gett fan i att åka runt och hora. Därför behövdes den för att vi skall kunna fortsätta att livnära oss på det. Det var en förutsättning och därför hade vi nog annars varit tvungna att göra det själva.

BLANDAD MUSIK

Rent musikaliskt beskriver Kalle plattan som lite schizofren eftersom det är ganska blandat material.
— Det är allt ifrån tung och rå rock till nästan rena blueslåtarna. I och med att det är första plattan så är det väl en hel del “kill your darlings”, låtar som vi har haft med på repertoaren ett tag och som vi bara inte kunde låta bli att spela in. Några låtar är också helt nya.
När det gäller influenserna så är Jimi Hendrix och Iggy & The Stooges de som ligger Kalle varmast om hjärtat, men han lyssnar faktiskt på allt möjligt.
— Nästan all musik vi lyssnar på lyssnar vi på i bussen. På senaste tiden har det varit väldigt mycket tyngre saker. Framförallt så har vi ett favoritband som jag inte förstår att inte fler har upptäckt och det är holländska Urban Dance Squad. Därifrån har vi en del influenser. Sen har det blivit att vi lyssnar en hel del på band typ Ministry och Rage Against The Machine samtidigt som vi lyssnar på Sinatra.
När det gäller det här med att sälja plattor har killarna en jordnära inställning.
— Skall man sälja några plattor så måste man ut och spela och det är precis vad vi skall fortsätta med. Vi skall boka så mycket jobb som vi någonsin orkar. Det enda som gäller är att hänga ute på vägarna.
— De förväntningar vi har är att den skall sälja eller åtminstone uppmärksammas såpass mycket att vi kan fortsätta att leva på det här. Det tror jag att den kommer att göra för… Själv är jag väldigt nöjd med plattan, den ber inte om ursäkt för sig. Den stryker inte medhårs samtidigt som den går hem lite här och där hos alla möjliga typer av folk.