Med debutsingeln “Nigger” sparkade den svensk/norska konstellationen Clawfinger in dörren till de svenska folkhemmen, och våldtog våra sinnen med sin spännande hybrid av tung rock och hip hop. Fullängds-CD:n “Deaf Dumb Blind”, som släpptes i slutet av april, är en rakt igenom helgjuten platta som kommer att bli en milstolpe i svensk / nordisk rockhistoria. Det är en nyskapande skiva som spränger ramarna. Samtidigt tar Clawfinger, med plattan, ställning i en rad tunga, eller om man så vill kontroversiella, ämnen. Budskapet är att vi måste öppna ögonen för det som händer runt omkring oss.

— Texterna handlar just om… om att inte avskärma sig. Ta som ett exempel det här med rasism. Det är alltid mycket lättare att skjuta någonting ifrån sig, som är främmande, än att försöka sätta sig in i andra kulturer eller religioner. Det jag uppmanar till i mina texter är “lär dig av och lyssna på andra människor, döm inte ut folk innan du har bildat dig en egen uppfattning”, förklarar Zak Tell — bandets rappare.
Zak, som har en svensk mamma och en engelsk pappa, är född och uppvuxen i England vilket förklarar varför många med mig tycker att texterna känns osvenska. Visste jag inte bättre så hade jag nog trott att de var skrivna av ett amerikanskt band.
— Hela världen influeras av USA när det gäller vilken musik man skall lyssna på, hur man skall klä sig samt när det gäller allvarligare saker som politik. Frågan är väl om det är så bra alla gånger för det kommer fruktansvärt mycket skräp därifrån. Visst kan mina texter verka amerikanska men allting är så uppenbart i USA vilket gör att det är ganska lätt att skriva texter med den utgångspunkten. De problem som finns i USA finns överallt i världen, det är bara att det är så mycket tydligare i staterna.

INGET POLITISKT BAND

Läser man texterna noga så inser man snart att killarna i bandet, med Zak i spetsen, har ganska bestämda åsikter om saker och ting, och de tar upp ett flertal sociala och samhällsrelaterade problem. Det är lätt hänt att man får uppfattningen att de är ett politiskt band eller åtminstone politiskt engagerade.
— Nej, det är vi inte för när det som avgör vilket parti man skall välja är vilka som har minst dåliga punkter i sitt program så ser jag ingen anledning att “ha” något parti. Det skall vara något som man verkligen känner är rätt för en själv men så är det inte — i alla fall inte för mig. Det finns inget parti som överensstämmer med vad jag tycker och tänker, hävdar Zak bestämt.
— Det gäller att hitta sin egen ståndpunkt inom sig själv, och först när man har gjort det kan man börja se till andra människor. Mår man bra själv då kan man relatera till andras problem. När jag skriver mina texter så arbetar jag mycket med sånt jag själv tänker på och som rör sig i min skalle.

TRÄFFADES PÅ SJUKHUS

Förutom Zak består Clawfinger av Jocke Skog (programmerare), Erlend Ottem och Bård Torstensson (gitarr). De två senare har ett förflutet i norska Theo som släppte någon platta i slutet av 80-talet.
— Vi jobbade på samma sjukhus, Rosenlunds sjukhus, och träffades där. Vi fick reda på att alla höll på med musik så vi sammanstrålade och med tiden blev det som det blev. Jag och Bård gjorde vår första låt i slutet av -90, men det var väl egentligen inte förrän någon gång 1991 som vi började på riktigt allvar.
När bandet spelar live lånar de in bröderna André (bas) och Morten Skaug (trummor), som också medverkade på plattan. “Deaf Dumb Blind” är förresten släppt på M.V.G. Records som har klivit fram som ett av Sveriges intressantaste och mest lyhörda skivbolag. Zak berättar hur det gick till när de hamnade hos dem.
— Det var en kamrat till mig som praktiserade på Sveriges Radio, ungefär samtidigt som vi hade gjort en demo med “Nigger”. Han lämnade upp den till P3’s Vox där den blev veckans demo. Per Kviman, på M.V.G., råkade höra den på bilradion när han var på väg hem från jobbet, och han tände direkt. Han ringde flera gånger innan han till slut fick tag på oss. Då hade vi bara tre låtar men vi fick låna en fyrakanals bandspelare av skivbolaget så vi satte oss ner och skrev 21 låtar, plockade ut de bästa och gick in i studion i höstas och spelade in plattan.
När det gäller musiken vill han inte säga så mycket mer än att det är tänkande musik, men samtalet halkar ändå in på att det är någon hybrid av hip hop och hårdrock. Zak avvisar inte den jämförelsen samtidigt som han inte riktigt vill hålla med.
— För de flesta är “Walk This Way” med Aerosmith och Run DMC eller Faith No Mores “Epic” en hybrid mellan hårdrock och hip hop, och det är inte riktigt vad vi håller på med även om det är lite åt det hållet. Vi blandar aggressiva gitarriff med hård rap.

ALLA DRAR SITT STRÅ TILL STACKEN

Han nämner så vitt skilda artister som Frank Zappa, Tom Waits, Ice Cube, Mr Bungle, Rage Against The Machine och Rollins Band när vi kommer in på bandets, men framförallt hans egna, influenser. Fast de skall man kanske inte lägga för stor vikt på eftersom Zak skriver texterna och de andra tre står för musiken.
— Jag är med när de andra gör musiken och tycker jag att det låter förjävligt så säger jag ifrån. Erlend är den som kommer med de originella gitarriffen, listiga gitarrteman och konstiga små solon. Bård är den som sysslar med refrängerna, som på något sätt är mer klassiska hårdrocksrefränger. Det finns i alla fall ett visst uns av melodi i dem. Jocke är den som sysslar med trumbeats, uppbyggnad och sånt. Alla drar sitt strå till stacken. Utan den ene eller andre skulle de andra inte fungera, tror Zak.
Clawfinger har blivit väldigt uppmärksammade och fått mängder av radiospelningar på “bara” en singel. Man kan självklart dra paralleller till Atomic Swing som också fick sitt genombrott med sin första sin första singel. Zak håller med om att det har gått fort men han är inte oroad för att de skall råka ut för “upp som en sol och ner som en pannkaka”-syndromet.
— Det är klart att det finns en risk att man kanske kan bli utbränd eller så men just nu känns det väldigt bra att det händer något. Det är kul när någon annan tror på något som man själv har trott på hela tiden. Det är väldigt tillfredställande.
Även om han är väldigt glad för alla radiospelningarna de har fått på “Nigger” så ser han en risk med att den har spelats så flitigt i P3, och då är vi återigen tillbaks till texterna.
— Jag kanske har fel men jag tror att refrängerna är viktigast för genomsnitts svensken. Tror inte att det är så många som egentligen vill höra texten utan de vill höra en refräng. Därför kan det vara lite farligt med “Nigger” eftersom refrängen går “Nigger, Nigger, Nigger”. Om man då bara lyssnar på den så kan man lätt misstolka det. Samtidigt verkar det helt ologiskt om vi skulle mena något rasistiskt samtidigt som jag står och rappar — att vi skulle använda oss av de svartas uttrycksmedel och sjunga mot dem. Uppmanat därför alla till att läsa texten ordentligt. Det jag gör är helt enkelt att fråga varför man vill använda sig av ett ord som är skapt av vita och av 400 års förtryck. Jag säger inte åt någon hur de skall göra utan jag ställer bara en fråga.

SAMARBETAR MED JUST D

Clawfinger har också hunnit med att spela på Just D’s senaste platta — Mini-CD:n “Klåfinger”. Zak förklarar hur det samarbetet kom till stånd.
— Vi skickade ut demos till de flesta skivbolagen i Sverige och då fick de höra vår demo hos sitt skivbolag. De brukar gå igenom och “slakta” demos som kommer till bolaget. De sitter och lyssnar och skrattar åt det. Vissa grejer är ju bra men det finns hur mycket skräp som helst. I alla fall så råkade de höra vår tape och då hajade de till lite extra. De tyckte den var schyst så de hörde av sig till oss och frågade om vi ville göra en låt med dem. I slutändan gjorde vi hela skivan.
— I juni har vi åtta-tio spelningar inbokade tillsammans med dem. Först kommer vi att köra ett set på runt 25 minuter och sen får mina kollegor kompa Just D. Då skall jag gå ner och dansa lite.
Clawfinger går verkligen en hektisk framtid till mötes. När vi pratas vid har de utöver Just D giggen över 20 egna spelningar inbokade. Dessutom väntar mängder av festivalspelningar i sommar. Det lär inte heller dröja förrän utlandet står på tur.
— Det verkar som om det finns lite intresse redan nu men som de flesta i bandet känner nu så räcker det till att börja med gott och väl med Sverige. Det händer såpass mycket här att vi koncentrerar oss på det, avslutar Zak.